Narkolepsi och rethosta

Förra veckan lyckades jag klämma in ett möte med MP New York. Vi satt hemma i Maries kök (japp, gräsrotsverksamhet for realz) och försökte prata om nya partiprogrammet. Fast som vanligt pratade vi om en massa andra intressanta saker istället. Gud vad jag har saknat de personerna alltså!

Hur som helst, för första gången i mitt liv lyckades jag uppbåda någon slags intresse för diskussionen om vinster i välfärden. Vet inte varför jag får en släng av narkolepsi så fort folk pratar om det. Är det aliterationen? För det är ju onekligen viktigt och inte minst är det typ det ENDA politiker verkar vilja prata om. Kanske för att det är det enda ämnet där man faktiskt tycker olika.

Vi konstaterade hur som helst följande: är det inte SUPERkonstigt att fokus har hamnat på just vinsterna? Vill man ha privat driven välfärd tror jag ändå att man måste tillåta vinster. Det är ju själva definitionen av privat företagande. Annars finns det ju ett jättebra alternativ: offentligt driven välfärd. Då finns det inga vinster och allt går tillbaka till skattebetalarna. Det är inga nyheter, det är ju själva kärnan i den vänster/högeruppdelning vi har kört de senaste hundra åren eller så.

Nu tror jag ju inte att det är vinsterna som är problemet i sig för de flesta, utan det som följer i vinsternas kölvatten: vård- och skolskandalerna. Det är helt fruktansvärt att läsa om äldre, sjuka och barn som far illa när företag sparar in för att tjäna mer pengar. Men är det verkligen att förbjuda vinster som är lösningen?

När industrialiseringen drog igång behandlades människor fruktansvärt illa av företagen. Barn och vuxna arbetade under vidriga förhållanden till superlåga löner för att företagen ville effektivisera och tjäna så mycket pengar som möjligt. Många dog i förtid i gruvor och fabriker. Det var ju inte okej tyckte vänstern, så man började jobba för att förändra det. Men inte genom att förbjuda företagen att gå med vinst, utan genom att reglera hur de fick bedriva sin verksamhet. Man förbjöd barnarbete. Man lagstiftade om säkerhet på arbetsplatser. Man organiserade sig i fackföreningar och avtalade om skäliga löner och villkor. Företagen får fortfarande tjäna så mycket pengar de kan, så länge de följer villkoren. Visst, man inskränkte den fria marknaden. Det gör vi hela tiden. Ändå tror jag att alla är (mer eller mindre) nöjda med hur exempelvis industrin funkar idag.

Det här kanske är ett vansinnigt förslag, men skulle man inte kunna göra samma sak med välfärden? Skulle man inte kunna lagstifta och avtala om vilken kvalitet ett företag måste hålla för att få driva en skola eller ett äldreboende? Hur många sjuksköterskor, hur många lärarledda timmar, vilken mat och hur mycket böcker som ska finnas? Om någon sen lyckas bedriva den verksamheten på ett smart sett och därmed både kan uppfylla kraven och tjäna pengar, bra för dom. Då har ju precis det hänt som är poängen med privatisering av saker och ting: det har bedrivits mer effektivt än offentlig verksamhet.

Som sagt, offentligt eller privat välfärd är en fråga om ideologi. Men oavsett var man står, är att förbjuda vinster för privata aktörer typ lika smart som att förbjuda den som är förkyld att hosta.