När Jesus inte återvände
- 2 min
Vad gör vi när vår förståelse av verkligheten inte stämmer? Trots att Jesus i Matteusevangeliet uttryckligen säger att ingen känner dagen och timmen för hans återkomst har just den tidpunkten förutspåtts ett flertal gånger. Enligt den amerikanske baptistpastorn William Miller skulle Kristus återvända till jorden någon gång under 1843 eller 1844. Flera förutspådda datum passerade utan någon återkomst och oron ökade bland anhängarna. Vid ett religiöst möte under 1844 förutspådde en av kyrkans medlemmar att det exakta datumet skulle bli den 22 oktober 1844. Även denna dag passerade utan Kristus återvändande och dagen kallas därför för Den stora besvikelsen (The Great Disappointment). Församlingens medlemmar blev desillusionerade och en del lämnade samfundet. Hos de kvarvarande adepterna kunde man under 1845 urskilja tre grupper av trosinriktningar som stannade kvar i samfundet men gjorde nya tolkningar av den felaktiga förutsägelsen.
Den första gruppen tolkade den 22 oktober 1844 som stängningen av prövoperioden, där de som är sanna troende är frälsta, medan de andra blir kvarlämnade utanför gruppen. Den andra gruppen opponerade sig mot att enbart somliga blev utvalda och den tredje gruppen tolkade dagen som en himmelsk tilldragelse och alltså inget som kunde upplevas på jorden. Den tredje gruppen utvecklades senare till Sjundedagsadventister.
Den stora besvikelsen kan ses som ett exempel på kognitiv dissonans, ett psykologiskt fenomen som beskriver hur nya trosföreställningar och tolkningar växer fram för att minska spänningen, eller dissonansen, som kommer sig av profetior som inte slår in. När Jesus inte återvände 1844 började de troende att utveckla nya förklaringar till varför det inte blev som man trott.
Kognitiv dissonans är också ett fenomen som påverkar minnen. Hågkomster av det förgångna ombildas ofta för att passa med våra nuvarande behov och åsikter. Hur vi minns oss själva och tidigare erfarenheter beror till stora delar på vårt nuvarande liv och värderingar. Vi har en bild av att vi är oföränderliga över tid, men den känslan beror på att vi kontinuerligt omskapar vårt förflutna för att det ska passa vår samtida syn på oss själva. Vi kommer ofta ihåg mer positiva än negativa händelser och egenskaper hos oss själva. Det är större chans att vi kommer ihåg ett bra skolbetyg än ett dåligt och en sportslig framgång än ett misslyckande. Man tenderar också att tycka bättre om sin egen person nu än tidigare – ”Då var jag ung och dum. Nu har jag mognat till en klok människa”. Hjärnan eftersträvar kognitiv harmoni.