När jämställdheten klampar ut

Nu, hörrni, ska jag passa på att använda en av mina sista dagar i den här kanalen till att prata om nåt som kan vara jättekänsligt, så sitt ner på en bekväm stol innan du läser vidare. Jag tänkte säga några ord om hur folk som har barn tillbringar tid med dessa barn. Först ett klargörande: Jag kommer inte att i första hand referera till föräldrar som lever på marginalen rent ekonomiskt, utan såna som tillhör medelklass+ och har möjligheter att välja. Typ som många av den här bloggens läsare.

Det är nämligen så att nu har det börjat. Det där som jag har hört äldre människor säga, och precis som alla yngre människor före mig avfärdat med “nej men gud, som kommer vi i vår generation inte att göra!” Nämligen att där barnen kommer in, där tågar jämställdheten med bestämda steg ut.

Så här brukar det ungefär se ut: Det börjar oftast med föräldraledigheten, som mamman tar drygt ett år av och pappan (i bästa fall) tar resten. Det gör så klart att hon får en tajtare relation till barnet. Saknar det mer när de inte är tillsammans. Oroar sig mer. Såna känslor uppmuntras, eller ses åtminstone som självklara hos mammor, medan de inte är alls lika accepterade hos pappor. Så det blir naturligt att mamman tycker att det är urjobbigt att stressa från jobbet, komma för sent till dagis, komma för sent till mötet, och känner sig otillräcklig på alla håll. Självklart börjar man fundera på om det är värt det, och kommer fram till att det inte är det. Tiden med barnen är viktigare än jobbet. Så mamman går ner i arbetstid. För familjen ska kunna stanna på samma ekonomiska nivå som tidigare måste pappan jobba mer, klättra snabbare, komma hem senare. Det leder till mindre tid och ork än innan att ta tag i städ och tvätt och matsäckspackning. Så det hamnar på mammans bord. Till och med deltiden blir jobbig, med huset och allt, och nu tjänar ju dessutom han så bra, kanske är det bäst om hon jobbar ännu lite mindre? Och simsalabim har kvinnor och män födda 1985 satt sig i precis samma situation som drev deras farföräldrar till vansinne 60 år tidigare.

Det intressanta är att det spelar ingen roll hur rollerna såg ut innan barnen. Om han tjänade mer är det naturligt att hon är hemma, det andra vore ju ekonomiskt orimligt. Om hon tjänade mer är det också naturligt att hon är hemma, hon har ju slitit så mycket och känner att det är dags att prova något annat. OM VI INTE TÄNKER EFTER HAMNAR VI DÄR. Det har vi alltid gjort. Och även fast jag vet det känns det surrealistiskt när jag ser det hända folk jag känner. Att det kan vara så himla lätt att analysera strukturer och fördomar i andra sammanhang, men när det gäller en själv är det plötsligt så svårt.

Men vi kan inte ha det så. Det handlar inte bara om ansvar för jämställdheten, för kvinnors möjlighet att försörja sig själva, ha makt över sitt eget liv, kunna lämna en destruktiv relation, för föräldrar att kunna se sina barn i ögonen om 20 år och säga att vi gjorde allt vi kunde för att världen skulle bli en bättre plats för dig. Det handlar om barnen också. Inget barn förtjänar att växa upp och vara målet med en förälders liv. För det är inte så enkelt att en person som tidigare var driftig, perfektionistisk och älskade bekräftelse kommer att byta personlighet bara för att hen får barn. Det kommer att bara att vara projektet som ändras, från det perfekta jobbet till den perfekta familjen. Föräldern som lägger ner sitt jobb (eller stora delar av det) för att ägna sig åt barnen kommer att behöva få all sin bekräftelse genom dem, eller genom omvärldens reaktioner på dem. När de misslyckas är föräldern misslyckad. De bär hela hens framgång på sina axlar. För ett barn som samtidigt då inte får tillgång till den andra föräldern, för att hen jobbar så himla mycket, blir det alldeles för mycket att bära.

Jag tänker på det här nu, för jag vill gärna ha barn en dag och jag vet att om vi inte tänker och planerar kommer vi att hamna där, precis som miljontals människor före oss. Och jag vill inte det. Jag vill att mina barn ska växa upp med två (minst) tillgängliga vuxna, mycket frihet och alla möjligheter. För att komma dit (eller i alla fall ge det en chans), är det några grejer jag tror är bra att göra:

– Dela föräldraledigheten lika. Fundera inte ens på något annat. Det handlar om båda föräldrarnas och barnens rätt till varandra. Det kanske skulle vara enklare eller i stunden kännas bättre på något annat sätt, precis som det vore enklare om det aldrig regnade på midsommarafton. Men verkligheten är som den är och då får man helt enkelt lösa det efter de premisser som finns.

– Spara pengar innan. Då fastnar man inte lika lätt i de kortsiktiga ekonomiska resonemangen (för alla fattar ju att det på sikt är bättre ekonomi i två människor som jobbar än en, eller 1,5).  Precis som man kan spara till en semesterresa kan man så klart spara till att ha det ok även när man är hemma med kids.

– Gå ner i arbetstid båda två. Jag fattar att det inte är optimalt att jobba heltid om man har små barn. Men både ekonomisk och praktiskt är det ju väldigt mycket bättre om båda går ner 20% än om en går ner 40. Att man går tidigt ett par dagar i veckan gör typ ingen skillnad, men gör någon det varje dag blir det snabbt befäst att man är en “sån” som aldrig är där, och blir bortplockad från roliga projekt, befordringar och lönepåslag.

– Lev med dåligt samvete. Jag fattar ärligt talat inte hur folk med familj får ihop det, och är mäkta imponerad av hur de fixar och trixar. Ändå verkar många av dem leva med dåligt samvete, jämt. Jag tror att det är oundvikligt när barnen är små. Det är bara att förbereda sig på kaos, ducka och kämpa, inse att barn växer upp i krig och klarar sig ändå, att ingen arbetsplats hittills har imploderat av ett par vabb-inställda möten, och tänka på att det bara rör sig om några år.

Det var mina cents på det området. Jag vill verkligen inte lägga sten på börda för de kvinnor som redan kämpar på och ge dem ännu mer dåligt samvete för att de dessutom pajar jämställdheten. Och som sagt, jag vet att det ofta inte är nån plan, utan de flesta hamnar där utan att riktigt fatta hur det blev så. Men det här är viktigt, på riktigt. Det är en konkret sak vi alla, män som kvinnor, kan ta tag i och göra brutalstor skillnad på bara något decennium. Gud vad jag hoppas att vi gör det.

 

  • Gullvi

    Jag kommer att sakna ditt bloggande. Du gör mig smartare, kram

  • Hanna

    Svårt ämne. Är där precis nu, med en 1,5-åring som ska börja förskolan strax. Vi kommer ha delat lika (så gott som, vill man amma är det svårt att dela rakt av), och kommer båda gå ner i tid till att börja med. Men, vi känner totalt olika inför detta. Jag vill bara vara hemma med min guldklimp när jag inte jobbar, och pappan är rastlös och kan knappt vänta tills han får börja jobba igen. Så hade jag inte varit så envis och pushat att vi ska dela hade det varit såååå lätt att falla in i mönstret och göra som folk brukar (och det vi faktiskt “vill”). Eller, jag vill ju jobba också, men lagom mycket. Och det är svårt på många jobb, att jobba deltid så att det passar både familjen och jobbet!

  • Anna

    Jag skulle formulera mig precis sådär innan jag fick barn.

    Att dela föräldraledigheten lika är en självklarhet. MEN det finns också biologiska faktorer, nämligen amningen. Det funkar inte för alla, men för några kanske det är självklart att man vill amma i 1 år. Det är omöjligt att förstå det förrän man själv får barn. Jag slutade amma efter 8 månader pga av skolstart och min man var föräldraledig. Sen när min utbildning var slut var det självklart att jag skulle ta sommaren, eftersom jag annars var arbetslös och han kunde ta ut semester. Vi räknade att TIDEN ska vara detsamma, än att vi tog ut lika föräldradagar.

    Om jag får barn igen, kanske jag vill amma lite längre, för det blev stressigt att avsluta sådär. Jag kände att min barn inte ville sluta och någonstans är det något man ska respektera, att lyssna på kroppen och barnet.

    Sen är det inte jämnställt i relationen när mamman ammar. Det skapade en del bitterhet hos mig. Att jag tog alla nätter, pga av att “jag var maten” Men det var viktigt att släppa det sen och det blev stor skillnad när min man var föräldraledig. Det är så viktigt att båda är hemma för annars blir den ena föräldern “expert” Men det är inte heller möjligt att dela på det under graviditet, förlossning eller amning. Det bara är så. Men då får ju partnern fixa mat, städning och allt runtomkring.

    Sen nu när ungen börjar på förskola går min man ner i tid, för att jag pluggar igen och då kan jag inte gå kortare dagar. Om man diskuterar , vill vara jämlika och är öppna för att livet inte är en uträknat diagram så tror jag att man får till det bra!

    • Hanna

      Jag delammade (morgon, em, kväll, natt) från att jag började jobba vid 8 mån fram tills vi slutade helt vid 14 mån. Det gick jättebra! Honm fattade att när inte brösten var hemma fick man äta/mysa på annat sätt. Men det funkar ju oftast inte att delamma tidigt, utan amningen måste vara ordentligt befäst för att det ska funka. Och precis som du säger, att amningen kan kännas så viktig är svårt att förstå innan man sitter där och lipar över att det inte automatiskt funkar från start!

  • Sara

    Känner igen mig så mycket i mina kompisar som fått barn. Materialismen är viktigare än jämställdheten för många. Alla vill “ha det som innan” och då stannar mannen på jobbet och kvinnan går hemma. Får panik. Tack för du sätter ord på mina känslor – som vanligt.

  • Sofia

    Vill bara vara lite uppmuntrande o säga att det går! För mig hade det varit otänkbart att skaffa barn med en man som inte va inte var intresserad av att ta hand om barnet. Jag vill verkligen inte vara huvudansvarig för familjen. Vi har halkat in i lite andra stereotypa uppdelningar (han fixar grejer med bilen, jag köper presenter o kläder) men just barnen – där är vi båda lika mkt föräldrar och det tycker jag är viktigast. Och det där med amning – det går att kombinera, jag började plugga när dottern var sju månader o min man var hemma m henne o jag ammade då henne morgon o kväll tills hon var 10 månader o det blev naturligt att sluta. Med sonen började jag jobba när han var 6 månader men behöll amning nån månad till – slutade för att han var totalt ointresserad.

  • Jeanette

    Jag försöker tänka på vad jag vill att min dotter ska uppfatta som “normalt” – är det att mamma gillar sitt jobb, går ut eller till och med reser bort med kompisar ibland, att pappa packar gympapåsen – allt det där som jag kämpar med dåligt samvete för för att min mamma jobbade deltid och fixade allt hemma. Kan jag bespara henne lite av det när (om) hon får familj så är det i alla fall ett steg på vägen.

  • Eli

    Jättesvårt ämne! Mitt barn är snart 10 månader och jag är föräldraledig i två månader till, sen tar den andra föräldern över. Har ammat i snart 10 månader och det är först nu som jag känner att det kommer att funka att vara borta hela dagar, tidigare har bebis ätit för lite riktig mat för att klara sig och hen är en notorisk flaskvägrare. Läste Maria Svelands Bitterfittan under min graviditet och insåg hur lätt det är att hamna i bitterfällan om en inte är uppmärksam och överens med sin partner. Min man ser väldigt mycket fram emot sin föräldraledighet och längtar efter att vara den som har den övergripande kollen (vi kallar det “projektledare”, haha). Vi kommer inte att dela lika eftersom han tar ut fler dagar än mig, däremot kommer vi vara hemma lika länge., där är vi väldigt priviligierade, jag har såpass bra lön att jag kunnat snåla med dagarna och därmed kunnat vara hemma länge utan att han för den skull behöver göra avkall på “sin” halva. Sen är tanken att han ska jobba 80% och vara hemma en dag i veckan. Vi har det så extremt lyxigt så det är inte klokt, att ha möjligheten att vara hemma med vår bebis så länge. Det är verkligen ingen självklarhet. I många cisnormativa heteroförhållanden gör mamman ALLT – städar, lagar mat, packar skötväskan, ammar, köper regnkläder, håller koll på släktmiddagar, svärmors födelsedag osv osv.

  • Hanna La

    Och själv är jag gravid efter besök i Danmark och ska vara den ensamma föräldern, så slipper fundera på hur jämställt mitt föräldraskap ska bli. Jag kommer ta alla nätter, alla vab-dagar, alla inskolningar, och samtidigt hantera mitt marknadschefsjobb. Kommer bli asjobbigt, men tänk så himla skönt att slippa fundera på om jag gör mer än min man, och bara leva super-ojämställt. #namaste på det!

  • ANDREA

    Åh, va trött jag blir när alla kommentarer kring det här högst relevanta inlägget handlar om amning! Ok, då får vi väl acceptera lägre löner och ojämnställda förhållanden då. HÄR SKA JU AMMAS! Kom igen tjejer, sex månader som mänsklig napp borde väl ändå kunna räcka om det i förlängningen innebär att barnet får tillgång till båda sina föräldrar, du och din snubbe får en sund relation där man hjälps åt, och du slipper bli överkörd i arbetslivet. Eller?

    • Katta

      Jag håller med dig i att amning sitter för mycket på piedestal, men samtidigt så behöver man se till hela tidsperioden man har barn hemma (18< år). Tiden som föräldrar behöver tillbringa med sina barn är mer än de första 12-18 månaderna innan de ska in i förskolan. Att sluta tidigt, vara ledig en dag i veckan, ha sovmorgnar behövs för att barn ska orka. Här är det viktigt att båda föräldrarna delar jämlikt för att barn ska ha tillgång till båda sina föräldrar. När de börjar skolan behöver både mammor och pappor engagera sig i läxläsning, utvecklingssamtal mm för att skolgången ska bli bra. Och inte som många gör: pappor tar hand om sönernas sportaktiviteter och mammorna resten.

      I det perspektivet så är inte 8 månaders amning speciellt mycket.

  • Hanna

    Jag vill tipsa om boken “Det löser sig jämt – om föräldraledighet och jämställdhet i vardagen”. En bok där jämställda föräldrar delar med dig av sina bästa tips för att få vardagen att bli mer jämställd. Från föräldraledighet till arbetsliv, till ekonomi och fritid.

    http://www.adlibris.com/se/bok/det-loser-sig-jamt-9789163722738

  • Kajsa

    Jag och min man delar lika på föräldraledighet och kör 9 mån var. Inga problem med amningen med ettan och känns inte heller hetsigt att sluta med tvåan. Jag skulle bli direkt bitter om jag jobbade deltid och inte min man. Att fixa hushållsarbete istf att vara på mitt utvecklande jobb – nej tack. Däremot deltid för bägge känns som ett alternativ när vi har två förskolebarn.

    De flesta av våra närmsta vänner resonerar likadant, dela rimligt lika. Dock får jag erkänna min naivitet innan folk i bekantskapskretsen började skaffa barn för ett par år sedan. Jag trodde att det var en självklarhet för alla i min välutbildade bekantskapskrets att dela lika men ack nej. Visst är det skillnad mot generationen innan men oj så långsamt det går…

  • Thea

    Att dela helt lika på föräldraledigheten är skittaskigt! Loose för mamman, jackpot för pappan. Första tiden ca 3 mån eller mer är ingen picknick! Sömnlösa vyssande nätter, ev konstant ammande, första tidens oro (den har båda föräldrarna, ej bara mammans). Sedan kommer en tid av kompishäng, fika, promenader och roliga aktiviteter med barnet. Ska pappan ha 100% av det och mamman slitit skithårt en del av sin tid och minns sin föräldratid som mycket mer slitsam? Nä picknick till båda och räkna av den hårda första tiden och dela lika på mystiden.

  • Richard Wangel

    Småbarnsföräldrar ska ha 6-8 veckors semester. Tills yngsta är 10 år.

    Återbetalning sker genom att ej erhålla extra semesterveckor som följer med karriär och eller ålder. Flertalet återbetalar med att jobba ett eller två år efter pensionsålder. Barn har rätten till sina föräldrar, ej tvärtom.

  • Hanna

    Här i USA fick jag 8 veckors mammaledighet. Sen fick jag pumpa på jobbet så att mina barn skulle kunna få sin bröstmjölk. Så det där med amningen KAN man lösa utan att vara hemma i ett helt år. Och ja, jag fattar att det finns barn som vägrar flaska, men att dra upp aningen som argument håller inte hela vägen tycker jag. (Och tips! Även om pumpning är gruvligt jobbigt så gjorde det också så att pappan kunde ta nattmatningar med mera. Verkligen win för jämställdheten hos oss).

    • kim

      Då och då presenteras nya studier som visar att amning är bra på många sätt. Nyligen presenterades exempelvis en studie som visade att barn som ammas mer än fyra månader har mellan 20-25 procents mindre risk att drabbas av astma före åtta års ålder. Barnen som ammades hade, enligt studien, en bättre lungfunktion än de barn som inte ammades. Annan forskning har visat att bröstmjölk minskar risken för öroninflammationer, luftvägsinfektioner, diarréer och urinvägsinfektioner. Ett barn som ammas löper också mindre risk att bli överviktig som vuxen.

      Amning är dock inte bara bra för barnet, utan också för mamman. En studie har visat att kvinnor som ammar löper en mindre risk att utveckla diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. De har också mindre risk att drabbas av högt blodtryck, förhöjd blodsockerhalt, bukfetma och högt kolesterol. Amning ger skydd mot bröstcancer och äggstockscancer. Genom att amma direkt efter förlossningen kan mamman också återhämta sig snabbare efter förlossningen. Amningen hjälper livmodern att dra ihop sig och minskar blödningarna. Amningen ger mamman möjlighet till avslappning och vila, samtidigt som barnet får mat, trygghet, närhet och lugn. Mammans viktminskning efter graviditeten påskyndas och helamning kan också användas som ett preventivmedel.

    • Katta

      @Kim: det där stämmer inte. Lyssna på sommarprataren Agnes Wold och läs hennes gästblogginlägg på bloggen barnakuten, för mer korrekt information. Amning tillskrivs en massa “sanningar” som inte finns och det är dumt att sprida dem. Att amning skyddar mot astma och allergi är t ex en myt.

    • Hanna

      Var hemma sex månader, sen jobbade jag åtta timmar om dagen + pendlade två timmar fyra dagar i veckan. Ammade i två år.

    • Hanna

      Men kan det inte räcka med att man VILL amma? För egen del var jag totalt oförberedd på hur viktigt det skulle kännas, hade innan tänkt att flaska var ett fullgott alternativ.

      Man kan ju oftast delamma samtidigt som man jobbar, men första tiden kan det vara lite svårt.

  • Johan

    Jag har aldrig förstått varför att vara den som spenderar mest tid hemma med sitt barn alltid anses/beskrivs som nitlotten i såna här diskussioner …

  • Anna

    Jag tror att jag hade sagt detsamma för några år sedan (då hade jag redan två barn) men idag tänker jag annorlunda. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt att jobba 100% oavsett anledning. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är för lite med barnen utan för att 100% jobb + familj lämnar exakt noll utrymme över till något annat än att jobba och sova. Och jag vill hellre leva nu än när jag är pensionär.

    Jag har råd att gå ner i arbetstid, och så även min man. Därför väljer vi att jobba 80% båda två. För att livet är viktigare än att jobba, sova och dö.

    Men sen kan jag tycka att en borde kunna göra karriär genom att vara lycklig och jobba 80% istället för att vara olycklig och jobba 110%.