Några ord om förebilder

I bloggvärlden snackas det titt som tätt om förebilder. Margaret Atladottir skrev exempelvis bra om det förra veckan. En intressant aspekt av det hela att alla kvinnor mellan 20 och 40 som har en halvstor blogg måste dras med förebildssnacket, till skillnad från alla män mellan 20 och 40 som har en blogg, men det kan vi lämna åt sidan just nu. Vi kan bara kort konstatera att är man kvinna och bloggar, anses man vara en förebild for sina läsare.

Att vara en förebild är något otroligt positivt. Det innebär att ens handlingar och tankar inte bara påverkar en själv. Det är få saker som får en att känna sig så betydelsefull som när någon kallar en förebild.  Men det är också få saker som används som slagträ så ofta.

Hur kan du röka? Du är ju en förebild!

Hur kan du äta kött? Fattar du inte att du är en förebild?

Hur kan du bli full? Hur kan du köpa så dyra handväskor? Hur kan du skriva att du äter godis varje dag? Hur kan du bråka med din kompis? Hur kan du bo i en så stor lägenhet?

Så här ser det ut bland kommentarerna på vilken stor blogg som helst. Precis överallt. Förebildskortet dras så fort bloggare gör något som läsaren inte håller med om.

Problemet är ju bara att om alla bloggare var perfekta skulle ingen läsa deras bloggar. De skulle vara sa jävla tråkiga och framför allt skulle de vara likadana. Tusentals Blondinbellor på rad som driver egna företag och har lagom mycket smink och smuttar på ett glas vin på afterworkminglet. Inget fel i det, men jag har svårt att tro att alla människors behov av förebilders skulle tillfredsställas av det. 

Att vara en bra förebild är inte att aldrig göra fel. Det är att göra fel och kunna hantera det. Det är att ha vissa principer man inte ruckar på och andra principer man ofta ruckar på. Det är att vara modig och testa grejer. Det är att göra så gott man kan och vara sann mot det man tror på. Oavsett om man äter kött eller morötter.