My mum used to say to me, ‘you can’t have fun all the time,’ and I used to say, ‘why not?’. Why the fuck can’t I have fun all the time?

Nu har det gått lite mer än tre veckor sedan mitt flyttlass gick. Det har varit jättemycket att göra men varje dag, nästan varje timme, har det känts lite bättre. Stockholm är vackert. Jag har en massa folk här som jag gillar. Jag har till slut, efter ganska många års förvirring hittat en sysselsättning som jag tror att jag kommer att trivas med.

Men. Jag är verkligen inte lugn. För första gången i mitt liv fattar jag nämligen vad Sandra menade när hon sa någon gång att hon var stressad över att inte hinna ha tillräckligt kul innan hon dör.

I New York är allt roligt. Varje kväll går folk ut med förväntningen att det här ska bli det roligaste man någonsin har gjort. Den godaste middagen, det bästa sällskapet, den sjukaste festen. Varför inte? Det är ju New York, för sjutton. Varje lördag och söndag fyller man med konstiga aktiviteter. Och när man inte gör det är det inte för att man saknar alternativ; det är för att det bästa man kan tänka sig att göra just nu är att ligga på sängen och kolla på gamla avsnitt av Family Guy.

Nu borde jag säga här: Det är klart att det inte alltid var kul. Men grejen är att det var det. Precis som Caitlin Moran skriver i Konsten att bli kvinna, så baserar vi ju våra förväntningar på historierna vi har lärt oss. I hennes exempel: Man VET att kvinnor som ligger runt eller inte skaffar barn eller på annat sätt bryter sig ur kvinnonormen kommer att straffas till slut, för varenda bok och film har berättat det. På samma sätt vet man att det roliga måste ta slut. Man kan inte ha kul hela tiden, och försöker man det sitter man till slut där med alkoholproblem och tomma bankkonton och stripigt hår.

Men faktum är att det inte alls stämmer. Jag har inte blivit skadad av mina roliga perioder. Det är inte roadtrips och takfester som har fått mig att vilja dra täcket över huvudet och dö. Ändå hade jag i bakhuvudet att det inte skulle kunna fortsätta sådär. Vilket först nu har slagit mig inte har något med verkligheten att göra. Det är något man bara säger, som Kate Moss mamma.

New York vaknar varje morgon, skuttar upp ur sängen och börjar göra upp planer för hur den här dagen ska bli minnesvärd. Stockholm, däremot, har inte de ambitionerna. Stockholm vill ha det lugnt och bekvämt och trevligt. Men jag vill inte det. Jag har så mycket dans och äventyr och sena nätter kvar i kroppen. Nu är jag rädd för att det ska försvinna, och att jag ska ligga på dödsbädden och se tillbaka på mitt liv och tänka: Men vi hade ju himla trevligt, i alla fall.

Med det sagt: FREDAG!!