Men jag trodde ju att du ville ha en smäll på käften!

Fick tips om den här artikeln av en bloggläsare: Women Speak Out Against Street Harassment.

“Head down, look straight ahead. Earbuds in, volume off. Walk quickly, but with purpose. Don’t make eye contact unless you need to. Look behind you every few blocks, make sure you’re not being followed. Don’t be obvious.

It’s not nighttime. You’re not in a known drug zone, or the sketchy part of town. This is simply how many women steel themselves when walking down a city street in broad daylight, or even when boarding crowded public transportation.”

Jag har ju skrivit om det här förut, men det är blir så sjukt när man ser det på papper. De flesta män kan nog minnas några gånger i livet när de har känt sig hotade eller förföljda. Kanske av en narkoman eller galning eller några kriminella typer. Men de har nog inte varit med om att 17 år gamla bli överösta av rop från ett gäng undersköterskor som står och tar kaffepaus från arbetet.

För kvinnor är det däremot vardagsmat. Det är så självklart i man inte ens reflekterar över det. Det är så självklart att det på något befängt sätt har blivit kvinnornas ansvar att det händer, som några av de intervjuade killarna i artikeln påpekar:

 “Watkins went on to say that some women might be flattered by the attention: “I have heard that when a guy walks by a girl and doesn’t look, that she’s hurt by that,” he said. “I imagine it might feel pretty bad, but you know I can imagine it might boost their ego.”

Watkins and his friend Jay Woods also put the onus on women for inviting commentary with their style of dress. “Did her mom tell her how to wear that? It’s all about how you’re raised,” said Woods.

And while neither of them could explain how a woman might command more respect while walking down the street, both did agree: “Women get treated the way they allow themselves to get treated.”

Jag kan ärligt talat inte fatta att inte journalisten pushar dem lite hårdare här. Eller det kanske hon gjorde, men valde att inte ta med i artikeln. Vilka är de här kvinnorna som blir smickrade? Kan de ge ett exempel från verkligheten? Vilka är kläderna som visar att de är uppfostrade på ett sätt som gör det okej att trakassera dem?

För de där argumenten är ju oj så vanliga och helt obegripligt att man kan komma undan med. Så funkar ju ingen annan logik i ett rättssamhälle. Får man råna någon för att hen ser rik ut? Säger man till nån som blir misshandlad att det skedde för att de lät det? Nej. När någon bryter mot en regel är det hens problem och ingen annans. Varje person som resonerar på ett annat sätt borde bli jävligt ordentligt åthutad. För faktum är att vad än någon snubbe på gatan i Atlanta tror, så är det inte biologiskt nödvändigt att trakassera folk och kalla det för komplimanger. Där har Sverige ändå kommit rätt så långt. De flesta män gör helt enkelt inte så. Och vi har inte gått under för det. Verkar till och med som att folk fortfarande får ligga, kanske lite mer än andra till och med.

Den som känner sig akademiskt lagd, läs den här artikeln om objektifiering. Så. Sjukt. Bra.

  • Kajsa

    Nina, eller någon annan, har du ett bra förslag på vad man skall göra/säga när killar ropar efter en på gatan? Jag befinner mig i den situationen rätt ofta, ensam mitt på dagen eller kvällen spelar ingen roll, och så ropar någon “Your beautiful Miss!” Och det låter inte speciellt kränkande men jag känner mig jätte konstig i kroppen efteråt. Skall man bara låtsas att man inte hör, säga tack eller ropa håll käften? Man vill ju inte starta bråk själv mot ett gäng killar men något inni i mig vill säga emot. Ingen kille jag pratat med detta om har förstått vad jag menar. Tack för en super blogg!

    • Nina Åkestam

      Har tänkt på det här så himla mycket. Det jag brukar försöka göra är att titta dem i ögonen. Inte elakt, bara bestämt, för att bryta känslan av att man inte är en person. Det brukar funka. En annan minigrej man som funkar, framför allt på äldre män, är att skaka lite lätt på huvudet. Det får dem att känna sig larviga. Men jag önskar att jag visste något bra att säga. Blir precis som du jätteobehaglig till mods efteråt.

  • Anna

    Kommer ihåg för några år sedan (var väl 13-14) och jag gick förbi ett gäng byggarbetare på vägen hem. Och så började de skrika snygging och älskling och komsi och sånt och jag bara ville kräkas för att de var 20 år äldre och så himla äckliga. Och då drog en av männen ner byxorna och började slå sig själv på rumpan?! Jag undrar fortfarande vad han ville uppnå med det, det är inte som jag skulle bli sugen eller smickrad av att se hans håriga röv och hängpung som stack fram. Nej fy fan.

  • Agnes

    Jag tycker det är vanligt i Sverige också. När jag var yngre och gick till skolan på morgonen så kunde det vara killgäng som satt på någon bänk som skrek “tjenare snygging, hallå kom igen då, hallå, varför svarar du inte” osv.

    När jag pratat med killar om det så har dom inte förstått att det kan kännas obehagligt, dom har bara sagt att dom skulle ta det som en komplimang. Men jag tycket inte att man normalt brukar skrika ut komplimanger till personer som går förbi en på gatan, vad förväntar man sig egentligen för reaktion när man gör så?

    Och sedan det här på konserter när publiken står väldigt packat och vissa killar, då dom ska tränga sig förbi en, inte kan låta bli att ta en på rumpan.

  • Robin

    Så himla bra skrivet, det här är sånt jag tänker på ganska ofta, och diskuterat med tjejkompisar hur många gånger som helst. Jag blev inspirerad att skriva vidare lite, jag hoppas att du inte misstycker. Länkade till ditt inlägg förstås. Om du vill läsa finns det här: http://www.robindenise.se/2012/10/att-vara-tjej.html

  • Anna

    Åh du är jätte bra!

  • Inte heller objekt

    Det här är äckligt. Är 51, då snart död, men jag är ett definitivt sexobjekt för många tjejer runt 20. Låter slemmigt och är det. De kommer fram och frågar om de får komma hem till mig och kxxxlla. Rakt ut. Ser mig som en upptäcksfärd, tror jag. Skulle inte kunna, de är så små. Äckligt värre. Men de verkar söka upplevelser. När jag sa till en “nej tack” svarade hon “är du bög?” .

    I ett mer jämställt samhälle blir också sexualiteten mer jämställd. Den ni beskriver ovan låter mer som 1970-talet, men inträffar uppenbarligen i dag också. Tycker dock det är kul. Om ej för ofta. Lite egoboost.

  • Anna

    Har fått uppfattningen att street harassment är mycket vanligare i många andra länder än i Sverige, men jag vet inte om det stämmer. Är det så? För mig som 19-årig tjej uppvuxen i Stockholm har det nämligen bara hänt en enda gång att någon ropat efter mig på gatan och tafsat har ingen gjort.

  • Ellen

    Detta är sa vidrigt – framförallt att det verkligen är vardagsmat. Att titta i ögonen är bra, men svart. Det känns sa hopplöst ofta – reagerar man inte alls händer det att de skriker att man är en hora, bitch, snobb osv. Biter man ifran sa blir det ocksa sexuellt “oohh, en liten argbigga, grrrrr…”

    För att försöka skratta at det har det hänt att min kompis och jag brukat vända oss om och säga “taaack” med vara mest förvridna, grimascherande, dreglande ansikten, eller bara fortsatt ga gatan fram men bytt till en apliknande gangstil. För att liksom visa att man skiter i om de tycker att man är snygg.

    ellenscloud.blogspot.com

  • Jonas

    Man ska aldrig behöva ta skit av någon. Säg till helt enkelt. “Hörredu, jag uppskattar inte när du busvisslar efter mig sådär, lägg ner.”

    Jag har som kille varit med om ett flertal gånger när framförallt överförfriskade kvinnor börjat tafsa, vissla eller bete sig på allmänt olämpliga sätt. Det är inte jordens undergång, men det är inte särskilt trevligt heller – man får säga ifrån så att de förstår att de betett sig illa.