Men hur vill ni ha det då?

När jag pratar med killar jag känner om raggning (eller vad man ska kalla slumpmässiga interaktioner mellan människor med någon slags romantisk/sexuell intention) brukar det snabbt bli tydligt att våra upplevelser av det är olika. Väsensskilda, skulle en till och med kunna säga. Även som het (hetero) kille går det ofta att räkna upp tillfällena en främmande kvinna har tagit kontakt på ena handens fingrar. För en tjej tar de där fingrarna slut långt innan en har kommit i puberteten.

Jag tror att det är därför det så ofta blir missförstånd när vi försöker prata om det här ämnet, för vi förstår helt enkelt inte varandra. Det slog mig när jag läste det här inlägget om att tjejer ofta ser “jag har pojkvän” som det bästa svaret när en ointressant kille närmar sig, och hur problematiskt det är. Att många män ser en icke-närvarande annan man som ett mer legitimt skäl för att dra sig undan, än att människan framför en säger att hon inte är intresserad. Läs inlägget, det är toppen.

Det slog mig också att jag sällan har förklarat för killar i min närhet exakt varför jag inte uppskattar när främmande män kommer fram till mig i olika sammanhang, så jag tänkte göra det nu. Låt oss ta två exempel från mitt eget liv den senaste veckan. Det första var en man på tunnelbanan som mitt i morgonrusningen stannade, kollade in mig och sa hej snygging.  Det andra var när jag och en (tjej-)kompis satt på en bar och killarna vid bordet bredvid oss la sig i vårt samtal på olika sätt för att inleda en konversation. Två helt vanliga situationer som, som sagt, de flesta kvinnor är väl bekanta med.

Det första, och enklaste, problemet är avbrottet. När jag åker tunnelbana kanske jag lyssnar på en pod, läser en bok eller funderar på en föreläsning jag precis ska hålla. När jag sitter med min kompis är vi inne i ett intressant samtal om, säg, den politiska situationen i Ryssland eller hennes gulliga katt. I inget av fallen vill jag bli avbruten i det jag håller på med av en person jag inte känner. Det vore inte ett problem om det hände fem gånger under en livstid, men när det händer nästan varje dag blir det ett riktigt störmoment i livet. Jag kan inte utgå ifrån att jag får göra som jag vill, utan måste räkna med andra människor som sätter sina behov före mina. Det är störigt.

Det andra problemet är lite mer komplicerat, och handlar om objektifiering och min roll som kvinna. Jag har hela mitt liv blivit tillsagd (av media, kompisar, vuxenvärlden) att det är viktigt för mig att behaga andra människor, framför allt med mitt utseende. Det är därför många tjejer spontant ler och säger tack när en främling säger nåt poetiskt i stil med “snygg rumpa du har”. Det går på reflex. Nån gillar mig! Jag är värd nåt! Men ju äldre jag blir och ju fler gånger de där “komplimangerna” sägs, så inser jag att det inte handlar om mig. Personen ifråga uppskattar inte mig, utan vad jag gör för honom. Hans liv blir lite bättre och härligare för att jag går runt här och har en rumpa. Men det är ju inte därför jag finns, eller skrattar, eller klär mig på ett visst sätt. De här eviga avbrotten påminner mig om att många runt omkring mig använder mig på det sättet. Det är störigt.

Det tredje problemet är också enkelt, men desto sorgligare. Som tjej har jag också blivit uppfostrad till att vara försiktig. Det finns massor av män där ute som vill mig illa, och jag är hela tiden på min vakt för att se till att inget händer mig. Med det i bakhuvudet blir inte en främmande man på tunnelbanan en trevlig människa som vill muntra upp min dag, även om det var hans intention. Jag måste nämligen blixtsnabbt avgöra om han är farlig. Vad sa han? Hur sa han det? Finns det folk omkring mig, kommer de hjälpa mig om det behövs? Den där föreläsningen jag gick och förberedde i huvudet är plötsligt väldigt långt borta. Det är störigt.

Alltså: Det som för männen i de här situationerna inte är en stor grej alls, blir för mig ett avbrott som sätter igång känslor från irritation och stress till rädsla. De gör mitt liv sämre, inte bättre. Nu brukar två vanliga frågor ställas.

1. Men herregud, får man inte ens ge folk komplimanger nu?! 

Jo, naturligtvis. För det första har mitt obehag inget att göra med vad andra “får” göra. Du har diverse grundlagsskyddade rättigheter som gör att du får säga i princip vad som helst, oavsett vad jag tycker om det. Men om vi nu menar “får” som i vad jag skulle uppskatta, så är också svaret jo naturligtvis. Jag tycker att du ska vräka komplimanger över folk i din närhet. Din partner eller en person du har vibb med blir säkert överlycklig om du visar med ord eller på annat sätt att du tycker att hen är het. Du kanske till och med kan sträcka dig till att berömma sånt som inte har med din sexuella tillfredsställelse att göra? Beröm brorsan för hans matlagning, kollegan för hennes grymma presentation, mamma för att hon alltid ställer upp. Det brukar leda till bra stämning på alla sätt och jag, precis som du antar jag, blir varken stressad eller rädd när folk jag känner säger snälla saker till mig.

2. Jaha, men hur vill ni (heterotjejer) ha det då? 

Det finns nästan 7 miljarder människor på jorden varav drygt hälften är kvinnor och ungefär 90% av dem hetero. För mig att uttala mig om vad 3 200 000 000 människor gillar är naturligtvis svårt. Men ett bra tips är att vanliga mänskliga sociala koder, trot eller ej, även gäller för kvinnor. En person som tittar ner i en bok brukar vilja läsa den boken. En person som tittar fokuserat på den hen pratar med, kanske lägger huvudet engagerat på sne eller viftar med armarna brukar vara inne i ett intressant samtal. En person som däremot står med kroppen halvt bortvänd från sitt sällskap och flackar med blicken brukar vara intresserad av andra människor i lokalen. Om hen kollar på dig och ser glad ut kan du vara nästan helt säker på att hen kan tänka sig en interaktion av något slag.

Eller så kan man använda den här enkla tumregeln: Skulle du vilja att någon kille gjorde så här mot din tjej/fru eller lillasyster? Om ja: gör. Om nej: låt bli.

Se där. Ett litet steg mot en bättre värld.

  • Karin

    Tack!

    Fantastiskt bra skrivet och träffande.

  • Rebecca

    Lysande som vanligt!

  • Sophia

    Tack för ett intressant inlägg. Jag gillar verkligen avslutningen – bra svar på frågorna! Men jag vill gärna problematisera inledningen. Jag kan inte dra mig till minnes att jag tappat räkningen på alla inviter jag fick före puberteten. De var inte ens fler än en handfull ens när tonåren var avklarade. Det bidrog tyvärr till en ung tjej med skev självbild som törstade efter bekräftelse.

    Hade jag läst denna text och varit mitt 17-åriga jag, hade jag, som vanligt, funderat över vad som är felet med mig, eftersom jag inte utsätts för ideliga komplimanger och avbrott. Och sen hade jag nog varit så tacksam för varje liten gnutta uppmärksamhet att jag uppmuntrat och gladeligen accepterat vilken unken invit som helst. Vilket jag också gjorde – euforisk och glädjerusig varje gång en man ville erkänna mig som sexuell varelse. Att jag i dag inte uppskattar detta på samma sätt, är då svårt att lasta enbart på männens ansvar. Jag har ju i allra högsta grad själv bidragit till att lära dem att det är ok.

    • Lovisa

      Precis vad jag menar! same for me.

      speciellt delen om 17-åriga jag. Fast jag är ju fortfarande extremt tacksam för komplimager. Är 22 år idag.

  • Lovisa

    När jag läser sånt här om tjejer som får komplimanger efter sig, alltså jag får jätte sällan komplimanger efter mig. Jag måste vara skit ful eller? Hur funkar detta egentligen?

    Jag tror ju att jag är en person som skulle bli glad av det du tycker är störande. Men det är klart att det är samhällsnormer och “hur det ska vara” som gör att jag känner så :( Jag är ju liksom inte lika het och liggbar och ärligt talat så känner jag mig lite sämre än alla snygga tjejer för det.

    Samhället är Fucked Up :-)

    annars gillar jag punkt 2 väldigt mycket!

  • Emilia

    Gillar’t, men tycker inte om det sista med tjej/fru/lillasyster. Läste någon inlägg någonstans någon gång, minns inte var och när riktigt, som kritiserade just det att tjejer så himla ofta är någons flickvän/fru/lillasyster eller dylikt. Att de inte är sina egna identiteter riktigt i samma utsträckning som män, och att hela “åh måste skydda min syster!”-mentaliteten bara leder till ytterligare machoideal.

    • Danbala

      Håller med. Det kan vara ett effektivt sätt att få någon att tänka till, men är problematiskt för att det som du säger reducerar kvinnor till något som bara är värda respekt när man ser dem som relation till en man.

      Fast också … Jag tänker mig att uppmaningen är till såna män som redan är fast i det feltänket, och om det kan hjälpa såna att låta mig och andra få sitta ifred på krogen kanske det ändå kan vara en bra strategi, även om principen är lite dodgy.

  • Kathrine

    Så fint du skriver om noe sjukt vanskelig. Ved siden av likestillingsproblematikk er vel det her noe av det mest “tread lightly”-verdige emnet man kan ta opp. Nettopp fordi en forventes å være glad for enhver oppmerksomhet som kommer ens vei.

    Bor i tredje etasje, og i går kveld hørte jeg en guttegjeng på kanskje 11-12 år rope “fin rompe” til diverse jenter som kom ut av matvarebutikken som ligger på bakkeplan. Foregikk kanskje i en halvtime. Jeg sa ikke noe, og angrer. Jeg ville ikke utsette meg for å bli behandlet på samme respektløse måte som de behandlet de andre jentene. Av en gjeng 11-12 år gamle gutter. Fatta.

  • Amelie

    Jag tänker på samma sak som ett par kommentarer före mig tagit upp. Jag blir inte heller överöst med komplimanger och inviter. Inte alls. Känner mig väldigt sällan störd av mäns beteende när jag går ut, etc. Varje gång jag läser sådant här blir jag ledsen eftersom jag inser att det måste innebära att jag inte tillhör den kategorin som anses särskilt attraktiv. Om detta nu är “alla” tjejers problem.

    Kan det vara så att du Nina ingår i kretsar med allmänt lyckade, snygga, häftiga människor och att detta därför är dina och dina vänners erfarenheter men att det finns massor av kvinnor där ute som inte har samma problem, därför att de inte anses lika pangsnygga?

    Jag tycker att man ska vara lite försiktig med generaliseringarna, som du skriver så går det inte att rationalisera bort att känna sig värd går hand i hand med att vara snygg och att detta därför blir ett knytnävslag för någon “icke värd”? Det är ju ändå så att de flesta människor vill anses attraktiva och att slippa få inviter och bli avbruten eller objektifierad är en klen tröst när det skrivs på näsan hur ful man är efter en text som denna.

    • Sofia

      Jag tror det är viktigt att försöka förstå att antalet “komplimanger” som man får på allmänna platser av okända män inte är något bevis på huruvida man är snygg eller ful. Det kan bero på alla möjliga faktorer, varav slump är en och till vilken grad man uppfyller den skeva norm för hur en kvinna ska se ut/vara/bete sig idag är en annan. Till exempel så hade jag långt hår förut och fick då mycket mer kommentarer än nu när jag klippt kort. Personligen tycker jag att jag är tusen gånger snyggare i kort, och alla mina vänner håller med om att jag passar bättre i det, men eftersom det inte uppfyller normen för hur en kvinna ska se ut på samma sätt så får jag helt enkelt mindre kommentarer. Jag märker också stor skillnad på om jag tillexempel har kjol eller jeans på mig, om jag har platta eller högklackade skor, smink eller inget smink osv. Jag tror även att det är en stor missuppfattning att man endast är snygg om man följer denna norm, jag lovar er att det finns jättemånga personer som attraheras av andra utseenden än det vi ser på tidningsomslagen! – men det är oftast inte dessa personer som kommer ropa ut saker till kvinnor på gatan. Jag vet att vi tjejer är uppfostrade till att ha ett stort bekräftelsebehov (jag inkluderad) och att det ibland kan kännas ledsamt när det verkar som att ingen verkar tycka man är snygg. Men försök att inte mäta er snygghet i huruvida något ropar “snygg rumpa” efter er på gatan eller avbryter era samtal på en bar, mät den hellre i hur eran umgängeskrets uppfattar er i sådana fall. Och jag vet att det är en kliché, men snygghet är ju så mycket mer än bara utseende!

    • Amanda

      Mitt i prick Sofia!

      Så fruktansvärt sjukt att tjejer som läser detta inlägg ska behöva tänka: “Jaha, vad är det för fel på mig nu då?” När det handlar om att inte vilja bli trakasserad.

      Och, ni som inte får höra kommentarer stup i kvarten (precis som jag), jag lovar att ni i alla fall fått höra dem fler gånger än vad killar får höra dem., Vi tänker helt enkelt inte på det för att vi är så j*vla vana med att få dem slängda efter oss.

    • Liv

      Min första instinkt var faktiskt densamma som din Amelie, men det var kanske bara några fåtal olyckliga formuleringar (i en i övrigt genial och välbehövd text), kombinerat med lite dålig självkänsla som orsakade den svackan.. För när jag tänkte efter så tänkte jag mer som Sofia. Jag får extremt sällan kommentarer kastade efter mig, utsätts sällan för raggningsförsök och har blivit tafsad på på krogen En gång, varpå jag nästan skrämde livet ur killgänget som stod bakom mig. Visst, jag gör ett medvetet val varje morgon att jag inte Orkar försöka leva upp till nått kvinnoideal (kort hår går snabbare att tvätta, smink är bara kladdigt, dyrt och jobbigt, kängor är så mycket bekvämare än klackar), vilket kan förklara saken, men jag tycker jag ser ganska bra ut! Så det är nog som Sofia säger, att vi ‘andra’ slipper kanske undan (och jag är extremt glad över att slippa undan, jag tror inte vi riktigt kan greppa hur jobbigt det där lär vara) helt enkelt för att vi inte lever upp till någon form av stereotypt kvinnoideal (sorry Nina! no offense). Och ska vi behöva göra det? Nej. Ska vi kanske uppskattas som människor för att vi är smarta, snälla, intressanta, roliga och har mad skillz? Jag tycker det. Och kanske viktigast av allt så måste vi lära oss att uppskatta oss själva för just de sakerna. Vårt värde ligger Inte i betraktarens (männens) ögon! Och jag tror det är det Nina är inne på också, att alla kvinnor ska få ha på sig precis vad de vill, och ändå värderas efter deras egenskaper och vad de tillför – inte deras utseende.

  • Cajsa

    Det där med män som avbryter samtal med en kompis stör mig nästan mest, som att det är mer värt att man blir raggad på än att man sitter och pratar med en annan tjej (det händer aldrig om man pratar med en killkompis.) Jag bor i London och brukar säga, ganska bestämt, “sorry, we’re having a private conversation,” ibland säger jag att vi inte setts på länge och har en catch-up (helt sjukt att jag känner att jag måste rättfärdiga mig själv.) Skiter i om de blir sura, då är det nog ingen jag hade velat prata med iallfall.

  • Jens

    Fascinerande jämförelse, att i stort sett samma tillvaro kan vara så olika! Jag är kille, bor i Sthlm, åker kollektivt, jobbar med media, går ut flera dagar i veckan, och under femton års tid har ingen främmande människa tilltalat mig utan att det gäller frågor om vägen eller klockslag. Vet inte om jag ska vara glad eller deprimerad…

  • Maria

    Det är så beklämmande tydligt att det vackra folket inte kan förstå hur fula människor har det.

  • Sara

    Jag har också råkat ut för det som du beskriver, men det har mest hänt från 25-årsåldern och framåt. I tonåren var jag i stort sett osynligt. Nu för tiden går jag oftast ut med min pojkvän eller blandade grupper med folk så därför får jag vara ifred. Men märker en stor skillnad om jag åker t-bana ensam kvällstid eller är ute på krogen med en tjejkompis. Då är det ofta nån som försöker ta kontakt.

    Det är många män som tror att man vill bli “räddad” av dem, särskilt om man går ut med en tjejkompis och bara vill sitta och prata med henne. Det verkar otänkbart för vissa killar att tjejer kan vilja gå på krogen av andra anledningar än att hitta ett ragg. Det jag har svårast för när jag ska avfärda någon är hur lättkränkta vissa av dem kan vara. Det har räckt med att jag råkat titta på dem på ett visst sätt för att de ska känna sig trampade på och börja vråla hora eller att jag tror att jag är nåt. Dessa killar har för det mesta druckit lite för mycket, men det är ju oundvikligt att träffa på såna när man är ute på krogen. Därför har jag upptäckt att det som fungerar smidigast är att vänligt och leende säga att jag har pojkvän. Alltid försöka prata snällt. Jag hatar det, men jag gör det för jag tycker det är så sjukt obehagligt att reta upp fulla, okända killar. Då tar jag hellre den lättaste vägen ut för att slippa strida.

    Tycker inte att det är jag som borde lära mig vett egentligen. Tycker att jag som tjej alltid måste hålla på och anpassa mig, sätta ned foten, säga stopp och nej till idioter som inte behöver ta nåt ansvar alls för sina handlingar. Orkar inte det jämt. Vill bara kunna sitta i en bar med en kompis och ha det trevligt.

  • Sigrid

    Jag antar att det är fett skillnad på erfarenheter osv. när man är 18 (som jag är) och 30 år, det säger ju sig självt, men själv tycker jag det är nice att bli avbruten av killar osv, typ det roligaste som finns! låter konstigt men det är true. Sen om man är med om det varje dag (vilket jag verkligen inte är) blir det väl säkert jobbigt efter ett tag… Men bra inlägg!

    • Gilda Radner

      Och efter 35 slipper man bli avbruten över huvud taget!

    • Danbala

      “Och efter 35 slipper man bli avbruten över huvud taget!”

      Om så väl vore. :p

  • Elin

    Jag håller helt med om det du skriver, självklart är det galet att män tar sig friheter och förutsätter att du vill ge dem din tid eller höra saker om din kropp. Jag tycker dock (som andra som kommenterat) att det är tråkigt att du gör generaliseringar om att alla kvinnor får sådana inviter. Så är det verkligen inte alls, jag har fått typ 2 stycken i mitt 32-åriga liv. Jag menar absolut inte att du ska vara glad över att din skönhet gör att du utsätts för sådant, och jag skulle inte vilja utsättas för det. Men det gör jag inte heller.

    • Nina Åkestam

      Hej! Jag fattar att den här problematiken inte är enkel. jag menade inte att tala för alla kvinnor heller, utan försökte vara tydlig med att jag utgår från mig själv (tex under punkt 2, att jag inte kan svara på hur andra vill “ha det”). Jag tycker att det här är ännu ett exempel på hur patriarikatet gör alla till förlorare – både de som blir trakasserade och de som inte blir det mår sämre. Så jäkla sjukt egentligen. Men det gör det inte mindre viktigt att båda sidorna av myntet diskuteras.

  • Pingback: Hur vill ni ha det? | Petra - i ord och bild()

  • Pierre

    Beware the fury of the patient man!!

    Jag hör ofta att det finns en oro för vad vi i samhället ska göra med all vrede som unga män känner och ger utlopp för i dag. Jag kan se skräcken i ögonen på både feminister som icke feminister som har lyckats identifiera det här problemet. För det finns en vrede. Fast än så länge kokar den bara, den har inte exploderat… än. Feminister och ”förståsigpåare” har inbillat sig att det är den vreden de ser när de tittar på statistik om våld i hemmet (och är blinda för kvinnors våld) eller på mordstatistik (och är blinda för att det ofta rör sig om psykiskt sjuka män, ofta knarkpåverkade, som lever på samhällets botten som mördar).

    Detta är mäns vrede säger de och tror sig ha en aning om vad de talar om. Det är bara det att det har de inte. De har ingen aning, och det har inte heller jag eftersom jag aldrig sett den i en kollektiv skala. Det enda jag vet är att det de tror är vreden som det finns skäl att verkligen vara orolig för i själva verket inte är det.

    De förstår inte riktigt (eller gör de det?) att den verkliga vreden de är rädda för är den ”snälla” mannens vrede. Ni vet han som gör det som samhället säger till honom att göra. Han som gör rätt för sig, han som låter flickvännen skälla ut honom och stoiskt i tystnad endast tar emot eftersom att han har lärt sig att det är det enda rätta att göra i det läget, han som går upp klockan 5 varje morgon för att åka till ett jobb som han hatar för att få in pengar så att han kan betala huslånet och köpa mat och blöjor till sin familj. Han som knyter näven i fickan men inte säger något när Gudrun Schyman tycker att samhället borde mansskatta honom, han som tjejkompisen ser som en vän och gråtande kan luta sitt huvud emot när hon talar ut om hur dåligt killen hon älskar behandlar henne. Han som blir överlycklig när han vid 35 års ålder äntligen får en tjej han väntat på i hela sitt liv och älskar först efter att hon avslutat tillräckligt många förhållanden med skitstövlar som behandlat henne som skräp (och som förövrigt inte ens lagt märke till honom innan dess).

    Med andra ord, gemene man. Du och jag. Huvuddelen av den svenska manliga befolkningen. Jag har en smygande känsla över att det finns en och annan feminist som idag börjar inse att… oj då, vi kanske har gått lite för långt i vår politik och tryckt ner män och pojkar lite väl mycket. Oj då. Vi kanske har ljugit och svartmålat män och pojkar lite väl mycket.

    Men det kan de såklart inte erkänna. Jag var lite osäker ett tag på om det var detta Belinda Olsson var lite orolig för i hennes senaste program på SVT men jag insåg tillslut att det endast var en slug strategi från hennes sida att visa lite samvetskval för att gjuta liv i en annars vilsen svensk feminism. Inget uppvaknande där inte…

    För vi ska inte glömma att en överväldigande majoritet av svenska män är mycket snälla och lojala. Jag undrar om kvinnor förstår vilka enorma psykologiska spärrar en man har mot att någonsin ens lyfta ett finger mot henne. Varför har feminismen fått stå oemotsagd under så lång tid? Jag tror att det till stor del beror på den snälla mannen som tyst låtit det fortgå. Han som genuint känt skam när feminismen förklarat för honom hur privilegierad och förtryckande han är.

    Jag har personlig erfarenhet av en feminist som i skräck återvände till sina systrar på ett socialt forum efter en debatt om feminism och skrek ut: ”Det går inte att argumentera längre! De lyssnar inte och deras argument är sylvassa!” Jag lovar, det var så hon valde att beskriva motargumenten som kom hennes väg. Jag undrar, när är den snälla mannens tålamod slut och vad händer då? Jag tror att det är denna vrede de är rädda för. Jag tror den dock har börjat synas lite, i form av likgiltighet, brist på motivation, frånvaron av den klassiska gentlemannen. När det gäller den klassiska gentlemannen råkar det vara så att jag känner en tjej som de flesta killar förmodligen skulle beskriva som en 9 eller en 10. Hon sa till mig en gång frustrerat: ”Vet du Jan-Erik, killar bjuder inte ut mig längre! Och jag har en jättesnygg tjejkompis och killar bjuder aldrig ut henne heller!”

    Borta som ett trollslag är de…

    Den kända feministen Ebba Witt Brattström ropade frustrerat ut på SVT Debatt, som sändes efter att första avsnittet av ”Fittstim – Min kamp” sändes, ”var är alla män som bryr sig om feminism och kvinnofrågor?! ”

    Borta som ett trollslag är de…

    Det är kanske det är så det börjar, med total likgiltighet från alla snälla män vars fulla uppmärksamhet de en gång hade. Frågan är om det kommer att utvecklas till något annat…

    • Anna

      Feminism handlar inte om att skuldbelägga alla män, utan att kämpa emot de strukturer som förtrycker kvinnor. Det är strukturer som påverkar både män och kvinnor. Bland annat en struktur som talar om att det är okej för män att recensera kvinnors kroppar och att ta sig friheter i tid och otid. Och en struktur som talar om för kvinnor att deras värde ligger i deras utseende/ knullbarhet.

      Självklart finns det många snälla killar, men även de påverkas av de strukturer som finns. Jag har flera killkompisar som nog räknas som snälla, men som ändå ibland uttalar sig sexistiskt om tjejer. Jag tycker inte att de är onda för det (även om jag såklart blir irriterad över beteendet), men jag tycker att det kan vara bra att göra sig medveten om vad som ligger bakom att det är accepterat för killar att bete sig så, och hur det påverkar oss. Om du nu är en “snäll kille” som aldrig skulle göra det som beskrivs i inlägget så är det ju bra. Men det är fortfarande vardag för många tjejer, och således ett problem. Och uppenbarligen är det många killar som beter sig så eftersom så många tjejer (inkl. jag) varit med om detta. Därför tycker jag att ni “snälla killar” kan vara med och försöka bekämpa den strukturen som gör att (vissa) killar beter sig såhär (genom att till exempel säga till andra killar som beter sig sexistiskt) istället för att gnälla över att det är synd om er män för att “alla är ju inte så”.

    • Robert Sjögren

      Jag tycker du borde läsa upp om begreppet Nice Guy Syndrome, och inse precis hur destruktiv din människosyn är. Det är förståeligt att inte känna sig attraktiv av det motsatta könen kan göra en frustrerad, men kvinnors kärlek och sexualitet är inte mäns pris för att vi är skapliga människor. Män lider också mycket av könsroller, och jag tror personligen att feminismen erbjuder en lösning snarare än något hinder för att uppluckra många av problemen du tar upp.

    • Liv

      Hej Jan-Erik. Jag tror inte riktigt jag hänger med i din argumentation ordentligt, men antagligen är det för att vi har väldigt olika syn på feminism. Det största jag reagerar på är hur du anser att den ‘snälla mannen’ skuldbeläggs. Om man säger ‘det finns män som slåss, och det är ett problem’, så betyder inte det ‘alla män slåss’. Som Anna säger så är det en fråga om strukturer, och inte individer (eller ett helt kön), som feminismen ifrågasätter. Sen vad vissa individer som kallar sig själva för feminister gör kan jag inte uttala mig om; feminism är en ideologi som har många olika skolor (det finns förstås extremister), men dess grundbult är bara jämställdhet mellan könen. Kanske är ‘feminism’ en olycklig benämning med tanke på att det även handlar om mansfrågor! Precis som Robert säger så vinner även männen på att könsroller luckras upp. Bland de största offren för mäns våld är ju trots allt andra män. Det är otroligt mycket farligare för en kille att gå ut på krogen än en tjej! Men det är ju även denna typ av frågor som feminismen tar upp och vill kämpa emot. Du tar dig ju uppenbarligen tid att utforska, läsa på och diskutera dessa frågor, så jag kan inte förstå varifrån du fått din bild av feminismen?

      Sen några detaljgrejer som svar på vad du skriver..

      – att nån stackars kille måste utstå verbal misshandel från sin flickvän är Inte ok. Vad har det med feminism att göra?

      – Om vi luckrar upp könsrollerna så kan vi båda gå upp kl 5 på morgonen, med lika lön för lika arbete, och tillsammans betala huslånet och köpa mat och ta hand om vår familj! I min värld ligger det inte mer på mannen än på kvinnan att göra det.

      – Jag vill kunna lägga huvudet på min killkompis axel och bli tröstad om jag behöver det. Varför skulle jag inte få det?

      – Håller helt med dig om att en klar majoritet av svenska män är snälla, lojala, och framförallt ganska feministiska. :) *like*

      Jag tycker det är hemskt sorgligt att du tycker att feminismen trycker ner män och pojkar – frigörelse åt alla! Visst är det tråkigt att killar presterar så mycket sämre i skolan bara för att de vill leva upp till någon sjuk stereotyp och inte klassas som ‘plugghästar’? Det vill vi också göra något åt!

      Så kom igen! Join us – we have cookies.. :)

  • Lydia

    Bra skrivet!!

  • Hanna

    Hej Nina! Du satte precis ord på något jag haft en känsla av länge och varit väldigt konfunderad över, varför en komplimang så ofta inte känns som en komplimang. Jag (som är en ung tjej) jobbar som bartender och det här är något som jag väldigt ofta råkar ut för. Jag vidareutvecklade mina egna tankar lite på min blogg, läs om du vill: http://tresvartkatt.blogg.se/2014/february/varfor-en-komplimang-inte-alltid-ar-en-komplimang.html Kram!

  • Petra

    Själv har jag funderat på om jag skulle vilja gifta mig, bara för att kunna ha en ring på fingret och därmed slippa påflugna men. Men sen läste jag också den texten du länkar till och insåg att det ju är samma sak som att säga att man har pojkvän och därmed fortsätta som om frånvarande intresse inte vore tillräckligt.

    En gång åt jag ensam på restaurang i USA under en resa. Det var en toppenresa trots att jag reste ensam och just den kvällen satt jag djupt försjunken i en bok medans jag åt. Bartendern som jag till en början tyckte var trevlig började efter efter ett tag komma och småprata lite väl ofta och till sist fråga flera gånger om jag inte skulle hänga kvar och låta honom visa mig några barer när han slutat. Vid de laget hade jag redan hunnit bli rejält irriterad och mitt nej tack var nog inte så vänligt längre. Försökte återfå den fina känslan jag hade med boken, men det var förstås svårt. Och han gav sig verkligen inte. En första invit från hans sida tyckte jag var OK, när jag ändå satt där ensam på en ensamresa, men när ett nej inte hjälper då förstår jag inte vad man ska göra.

    Tänker att det här också hänger lite ihop med myten (vad jag tror är en myt) om att kvinnor ofta spelar svårflörtade och egentligen vill. Vad kommer det ofrån? Är det en myt? Är det något som en viss typ av män vill? Att vi inte ska vara för lättflörtade (aka slampiga) eller finns det verkligen kvinnor som jobbar så?

    • Olivia

      Om det finns kvinnor som funkar så! Har halvbekanta som lever efter huvudlösa dejtingideal om att killen ska fråga ut henne igen, det är helt otänkbart för henne att ta den rollen. Men riktigt i så där tidigt skede är det ju en rätt puckad strategi, nog för att männen verkar se det just som blurred lines – att kvinnan nog vill men inte nänns. Hatar att sådana ideal finns och reproduceras i romcoms i oändlighet. Men mycket handlar väl just om att inte uppfattas som lättfotad, slampig eller billig. Stämplar som likaså kan brinna i helvete.

  • Tina

    Hurra! Är så fruktansvärt trött på killar som beter sig som att det skulle vara min skyldighet att prata med dem. Alltid. När helst de behagar. Sitter jag på tunnelbanan på väg hem klockan 03 och vänligt men bestämt säger, “du får ursäkta, men jag orkar inte prata med någon just nu”, så brukar jag, i 10 fall av 10 faktiskt, mena just precis det. Jag orkar inte prata med någon. Om du sedan inte respekterar det utan fortsätter kräva min uppmärksamhet, ja, då orkar jag verkligen inte prata med just dig.

    • Daniel

      Ja, det är förjävligt att några försöker ta kontakt med sina medmänniskor. Vi killar borde vara mer som tjejer och aldrig ta kontakt med främlingar. Det är vägen framåt!

    • Maria

      Daniel: kl 3 på tunnelbanan EFTER att medmänniskan i fråga säger:”jag känner inte för att prata just nu”? Det är inte att söka kontakt med medmänniskor, det är idioti…

  • Pingback: Feministiska lästips | Ekomamma i stan()

  • emmy

    Åh! Du är bäst! Förstår att detta inte gäller alla men jag som ung kvinna i teknikbranchen förstår. Aldrig har mina (medelålders manliga) kollegor stannat upp och sagt “Vad bra du är på ditt jobb!” (för det är jag). Istället kommenterar de flitigt mina kläder (“Härligt att du kommer så fin i klänning!”) eller när jag fixat håret (“Du klär verkligen i den frisyren!”). Det är fint, välmenande och snällt, men jag stör mig på att det alltid är om mitt yttre. Aldrig på mon arbetsprestation. En gång kan väl någon av dem säga “Fan vad bra du är på ditt jobb!”

  • Anja

    Har med tiden förstått att detta verkligen är ett problem för många. Finns ju otaliga berättelser från kvinnor/tjejer som i princip trakasseras varje dag. Det är cat calls, ovälkomna kommentarer om kroppen, påträngande “samtal” osv.

    Jag kan se hur detta måste vara väldigt jobbigt och hämmande men jag måste medvetet tänka så, det är ingen automatisk tanke.

    Numera är jag väl för gammal (passerat 35) men inte heller tidigare har jag stött på detta problem öht. Är troligen för ful och tråkig. Vill inte plocka på mig offerkoftan eller påstå att det är synd om mig trots att det känns så. Troligen innebär det dessutom att jag är privilegierad som inte drabbas av den här sortens trakasserier. Ändå gråter jag av texter som denna. Det är inte alltid lätt att kliva ur det egna och bara se till andra.

  • Emanuel

    Fin text. Ett av problemen jag ser nu är “vad kommer sen?” Lady Gaga, Michelle Obama, Sarah Silverman m.fl. har starkt varit en bidragande orsak till att man nu sätter kvinnans kreativitet och intellekt och inte utseendet allena i främsta rummet. Det stödjer jag helhjärtat. Kvinnan får se ut hur som helst, tycker jag, och vi ser nu en acceptans som börjar sätta sig när det gäller det, trots medias efterblivenhet.

    Att ha alla taggar utåt och vara allmänt otrevlig är något som man härnäst bör fokusera sig på. Vad fyller man kvinnans, utifrån mainstream-perspektivet, nyfunna intellekt med? Hat eller kärlek?

  • Josefin

    Jag gillar att den här problematiken tas upp, men tänker också att det på sätt och vis är lite klantigt skrivet när det ger en känsla av att det här är ett problem som åtminstone majoriteten av alla unga kvinnor brottas med. Det känns lite som om du offrar individen (unga, osäkra tjejer som inte får samma typ av, förvisso ytliga men ändå, bekräftelse som du, och som riskerar att känna sig sämre/fulare/mer ointressanta än gemene kvinna av detta inlägg) i sakfrågans namn. Lite tråkigt.

    I övrigt många bra poänger, och som sagt; en bra fråga att lyfta.

  • Joppe

    [Nina]

    Stackars….

    Men var bara lugn, med tiden & din inställning kommer “problemet” att ha gått över snarare förr än senare.

  • Hanne

    Så bra skrivet!!

  • Danbala

    Det är intressant att se kommentarerna som för att hårdra antyder att det här är ett lyxproblem för sexiga tjejer.

    Så är det inte.

    Jag är inte på något sätt standardattraktiv (och det här är inte falsk blygsamhet på något sätt), men jag rör mig ute mycket ändå, för jag tycker om att vara ensam bland folk. Jag blir ofta störd i min ensamhet av män som vrekligen inte tänder på mig eller ens försöker ragga alltid, men som ser en ensam kvinna och bestämmer att Det Är Fel.

    Finast är alla de som kommer fram till mig och vill rädda mig från min konstiga stil genom att berätta att

    “Om du hade en annan frisyr (undercut är vad jag har), skulle jag vara attraherad av dig!”

    Så det är inte alltid bara busvisslingar och uppskattande läten, det är svårigheten att få existera som kvinna i det offentliga rummet utan att män ska bedöma, poängsätta OCH BERÄTTA RESULTATET.

    Dra åt skogen, arslen. Vare sig ni väljer strategin “Du är snygg på nåt konstigt sätt” eller “Ändra dig såhär för att passa mig”.

    En utseende-“komplimang” är verkligen sällan en komplimang.

  • Danbala

    Det är intressant att se kommentarerna som för att hårdra antyder att det här är ett lyxproblem för sexiga tjejer.

    Så är det inte.

    Jag är inte på något sätt standardattraktiv (och det här är inte falsk blygsamhet på något sätt), men jag rör mig ute mycket ändå, för jag tycker om att vara ensam bland folk. Jag blir ofta störd i min ensamhet av män som vrekligen inte tänder på mig eller ens försöker ragga alltid, men som ser en ensam kvinna och bestämmer att Det Är Fel.

    Finast är alla de som kommer fram till mig och vill rädda mig från min konstiga stil genom att berätta att

    ”Om du hade en annan frisyr (undercut är vad jag har), skulle jag vara attraherad av dig!”

    Så det är inte alltid bara busvisslingar och uppskattande läten, det är svårigheten att få existera som kvinna i det offentliga rummet utan att män ska bedöma, poängsätta OCH BERÄTTA RESULTATET.

    Dra åt skogen, arslen. Vare sig ni väljer strategin ”Du är snygg på nåt konstigt sätt” eller ”Ändra dig såhär för att passa mig”.

    En utseende-”komplimang” är verkligen sällan en komplimang.

  • Danbala

    Bah. Nu blir allt konstigt. Min kommentar var på artikeln, inte som svar på någon annas (som det ser ut för mig nu att den är), och det var verkligen inte meningen att den skulle dubbleras. :p

    Jäkla datorer (säger programmeraren.)

  • Gustav

    Det är kanske inte superreleavant, men jag kom att tänka på det när jag läste. Oftast när kvinnor sökt upp mig på krogen har de vinklat det som om de gör mig en ynnest, tar sig ofta friheter i form av att tränga sig på vid ett bord eller tycker att man ska bli glad för att de vill ta på en på ett intimt sätt. Jag är väl ganska undergiven och kan nog uppfattas som blyg och även om det här inte händer ofta så känns det ganska underligt. Det känns som om man som kille “måste” uppskatta den här typen av närmande.

    Någon enstaka gång har en tjej kommit fram till mig och försiktigt börja prata, “Hej, vad heter du?” men många fler gånger, när det inte händer har jag fått höra i efterhand, “varför stötte du inte på mig/henne?” Vet inte om jag är “feg” eller svag för uppmärksamheten, men jag tycker det är jävligt trist att “samhället” tycks ställa krav på mannen att vara den som först visar sitt intresse.

  • stefan

    Hmm jo jag har förstått att kvinnor inte vill ha komplimanger eller att man ska tilltala dom.

    Så för att tillgodose kvinnors behov så har jag slutat upp med dom dumheterna!

  • Pingback: Men hur vill ni ha det då? | randomdenise()

  • Man59

    Man får ge kvinnor komplimanger, visst får man det. Men det måste vara på ett sådant sätt att det varken stör eller förstör. Man måste ju ha fått någon slags kontakt först så man upplever att det finns en gemensam dialog. Som ung var jag väldigt blyg och vågade inte så mycket och var nog inte så bra på att läsa av om flickornas intresse heller. Idag snart 60 utdelar jag komplimanger till kvinnor som jag känner mer eller mindre eller som jag har fått kontakt med. Det är så klart aldrig det första jag gör utan vi måste ha kommit till nivån av att ha fått kontakt. Kvinnorna är i min ålder eller något äldre eller något yngre. En kommentar från mig på det stadiet är naturligtvis inte “snygg pumpa”. Däremot kan jag med ett leende säga ” Du har klippt dig , snyggt!”. Jag kan kommentera en snygg kjol. Man kan och får ge komplimanger men man måste va fått kontakt först. Hur upplever då kvinnorna det? Ja de brukar le och säga tack. Så män var inte rädda för att ge komplimanger men gör det med stil och finess och inte som ett verbalt överfall. En bra komplimang kan vara en skön bekräftelse på en lång vänskap mellan en man och en kvinna. Det kan också vara inledningen på en lång kärlek men då måste det vara rätt komplimang vid rätt tid och med timing.

  • King of Honesty

    Jag är professionell dejting coach för män och har mitt eget företag och blogg som sådan.

    Problemet är inte att killar kommer upp till kvinnor. Problemet är hur de gör det. Om de bara hojtar nånting eller verkligen stannar där för att lära känna en ny person. Jag som professionell dejting coach är precis för den anledning ute för att göra världen till ett bättre ställe för både kvinnor och män, genom att få män att vara mer respektfulla, pålitliga, ärliga och genuina. Få män att prata med såna de verkligen inte kan motstå från att prata med. Det är inte meningen att män ska (så kallat) ”ragga” på slumpmässiga kvinnor, utan de ska göra det på de kvinnor de genuint är nyfikna över. Och det är meningen att männen ska koncentrera sig på vem som gör dem lyckliga/glada, spelar ingen roll hur hon ser ut eller hurdan personlighet hon har så länge som hon gör honom lycklig.

    Det är inte det att killar kommer upp till kvinnor som är problemet. Problemet är sånt om killar går upp till tjejer de inte är helt intresserade av. Om en kille verkligen är genuint intresserad i en kvinna och tänker sig att hon potentiellt skulle kunna vara den Rätta för honom, då ska han naturligtvis ta sin chans. Det kan du inte neka. Den chansen kanske aldrig kommer igen med just den specifika kvinnan. De kunde ha varit perfekta för varandra och levt ett långt liv tillsammans. Hon kunde ha varit den rätta. Men män som är enbart ytliga och närmar sig kvinnor bara av den anledning behöver ta en titt i spegeln såklart och ta reda på om ytlighet verkligen gör dem glada – eller om det är något annat som gör det. Allt som spelar roll är om en kvinna gör honom glad eller inte, och då är det viktigt för män att lära sig gå efter det istället; om en kvinnan har en sympatisk personlighet som han älskar och blir kär i, plus har ett utseende han finner attraktivt. Han skall inte vara med någon han inte känner att är attraktiv för honom, det skulle vara oerhört respektlöst mot henne, om han egentligen inte är helt intresserad av henne, utan bara missleder henne till att tro det. Då skulle han bara slösa hennes värdefulla tid på jorden – och DÅ är det fel av honom att gå upp till henne. Han måste känna vad han genuint känner för henne. För hon förtjänar någon som har genuint intresse i henne. Och vi kan inte förbjuda män att uttrycka sitt intresse i en kvinna, så jag vet inte vart du vill komma med denna artikel.

    Du kan ju inte hindra en person att vilja prata med dig och ta ett steg för att göra det. Du kan dock stoppa honom när som helst efter det genom att säga ”jag är inte intresserad”, och då ska han respektera detta och gå vidare såklart. Men att fullständigt försöka få män att sluta närma sig okända kvinnor är inte helt rätt.

    Den här killen som en dag kommer upp till dig skulle till och med kunna vara precis det Du letat efter. Klart du blir äcklad av såna du inte är intresserade av, men om nån som du finner intressant kommer upp till dig – då garanterar jag att du bara blir glad av det och gärna ser honom pånytt. Och om kvinnor skulle närma sig män oftare, då skulle det här fenomenet med att män konstant närmar sig kvinnor kanske upphöra till en viss del. Men då vi i detta samhället är programmerade av stereotypen är att ”mannen ska vara den som går upp till tjejen och bjuder ut henne”, då kan vi inte annat göra än GÖRA det. Och du kan ju inte säga att män ska sluta försöka skapa ett välfungerande dejting-, sex- eller kärleksliv som de alltid drömt om. ”Life is about creating oneself and not waiting to find it”.

    Du kan inte anta att dessa sociala koder skulle vara ett ”tecken” på att en man inte ska närma sig en kvinna som sitter och läser en tidning. Kroppsspråk kan ingen utgå ifrån, det är precis såna här programmerade sociala koder som förstör sociala friheten för människor: människor går konstant omkring och tänker ”oj nej, är det här rätt eller fel att göra? Vad kommer andra tänka och tycka om mig om jag gör såhär socialt?”; konstanta orosmoment, oroande över vad andra tänker och tycker, oroande över att nån till exempel har armarna i kors och tar det som ett negativt tecken då det i verkligheten inte alls har med negativitet att göra. Sånt här hindrar människor från att leva det sociala liv de själv vill leva. Om du skulle göra precis vad du ville oavsett vad andra tänkte eller tyckte, eller oavsett vilket kroppsspråk någon har, så skulle du leva ett mycket mer autentiskt liv – du skulle leva det liv du själv vill leva och inte vad andra FÖRVÄNTAR sig av dig. Samma sak som att män ska gå omkring och undra ”oj nej, vad kommer kvinnan tänka om jag går upp till henne och berättar mitt intresse i att vilja lära känna henne. Jag vill inte göra något illa eller verka som ett creep, jag vill bara visa att jag är en normal kille som tycker att hon är fin och väcker mitt intresse. Men tänk om det är fel att visa en kvinna att jag är intresserad av henne? Tänk om… tänk om…”. Så mer frihet och öppenhet säger jag. Låt män träffa de kvinnor de vill, låt kvinnor träffa de män de vill, låt män avvisa de kvinnor de inte vill ha, och låt kvinnor avvisa de män de inte vill ha. Det går ju inte att hindra nån från att vilja träffa en ny person. Du har ju hört den här meningen så mycket: ”jag älskar att träffa nya människor”. Så låt då människor göra det, så länge de är ärliga om sitt intresse i en annan person och inte missleder personen.

    De flesta män är dock usla på att börja prata med kvinnor, det har du rätt i, och de männen som bara skriker ”Hej snygging!” eller andra liknande utrop gör egentligen inga raggningsförsök. De är bara fega, osäkra män som gör sånt, så dessa ska inte ens tas på allvar över huvudtaget. Bara strunta i dem eller konfrontera dem så blir de tysta rätt så fort. Dessa män gör sånt för att de är rädda för att verkligen sätta sig ner med tjejen och prata med henne för att lära känna henne. Så bara att skita i dem. Såna män finns det alltid och kan inte jämföras med ärliga män som ärligt är nyfikna i de tjejer de går upp till och försöker lära känna.

  • Pingback: Svar på artikel: ”Men hur vill ni ha det då?” – av Nina Åkestam « King of Honesty()

  • Clara

    Hur orkar man ens lägga energi på sånt här? Get over yourself.

  • Mats

    Så, vad gör du för att hitta en lösning på problemet?

  • Martin Ragnar

    Givetvis ska man respektera sina medmänniskor oavsett kön och givetvis finns det inga skäl för män att uttala sig vitt och brett om tjejers utseende i offentliga rum. Jag håller med om mycket, men jag måste ändå reflektera över NÄR och VAR och HUR du som tjej tänker dig att du träffar din kärlek. Om det är så att tjejer är uppfostrade till att inte ta kontakt utan väntar på mannens uppvaktning och denna senare inte heller är önskvärd – då slutar ju det hela med att när alla följer dessa regler en grupp kvinnor sitter för sig själva och en grupp män för sig själva (nu utgående från fallet att vi talar om heterosexuella personer). Min ungdom stannade jag hemma, läste, tittade på TV och funderade över livet, snarare än att vara ute och rumla. Jag har alltid försökt att bete mig på ett värdigt och respektfullt sätt i relationen till tjejer, men måste också konstatera att det tog lång tid för mig att finna de första relationerna. På något sätt har det genom hela livet (42 år är jag nu) förefallit mig vara så att tjejer i gemen – och enligt min uppfattning kanske framförallt de som på goda grunder ger uttryck för den utsatt som också den här artikeln vädrar – blir ihop med killar som vid tillfället för relationens inledande betett sig just på det sätt som samma tjejer sedan tycker är förkastligt. Då blir det problematiskt för mig och svårt att tolka hur jag som man bör agera för att å ena sidan respektera tjejer och å andra sidan faktiskt finna den rätta istället för att leva ensam.

  • Vima

    Jag var heller aldrig en av de där som fick inviter hela tiden. Oftast gick jag obemärkt förbi. Eventuellt fick man elaka kommentarer och nån gång (ofta från samma personer) inviter som var till för att såra mig. Men oavsett det så finns det ju olika sorters inviter och det är ju viktigt att ta upp. Liksom det du skriver, att det handlar om att se när det passar också. Det är ju skillnadm enligt mig, om en man plötsligt häver ur sig: Tjena snygging! eller Snygg rumpa! Jämfört med om de skulle säga: Hej! Fint väder idag. Eller Hej, vad gör du? Har du lust att snacka lite? Jag menar att vill man faktiskt ha kontakt med personen i fråga så tror jag inte att de som är seriösa är de som bara häver ur sig Hej snygging! För det är inte något som i 99.9% av fallen leder till ett samtal av något slag. De är inte ute efter att prata, de vill bara se hur du reagerar och titta på det de tycker e fint (ev. retas med dem de inte tycker är fina).

  • Man, 38, Sthlm

    Jag är en helt vanlig kille, varken snygg eller ful, numera lyckligt gift och har barn. Jag skulle aldrig få för mig att säga till någon främmande person att hen har en snygg rumpa eller liknande. Anledningen är att det helt enkelt känns väldigt patetiskt att säga något sådant. Men det finns en spjutspets killar som sköter de där kommentarerna alldeles utmärkt utan min eller mina vänners hjälp.

    Dessvärre har livet lärt mig att eftersom tjejer extremt sällan tar initiativet blir det inget om inte killen tar initiativet. Men eftersom en intensiv skara på, låt säga, 5% av männen aldrig kommer sluta råragga eller bete sig som i artikeln så syns inte vi övriga. Dessa 5% får som vanligt representera hela det manliga släktet. Vad värre är – det är huvudsakligen dessa som får till det med tjejerna, då det som bekant väldigt sällan är tjejen som tar iniativet.

    Nu tänker nog många tjejer att de visst tar initiativet, men att killar inte uppfattar signalerna. Alltså är det killen det är fel på. Eller?

    Kvinna, tänk dig att du sitter med din väninna i vilken situation som helst. Du ser någon som du är lite intresserad av, eller är bara allmänt öppen för att bekanta dig med ett sällskap för att se vad det kan leda till. Då tar du kontakt och inleder en konversation. Eller hur? Nej. Det gör du inte. Åtminstone inte om du inte är undantaget som bekräftar regeln.

    Istället skiftar din och väninnans konversation nyans en smula. Ni upplever att ni uppenbart raggar och kan inte förstå hur någon skulle kunna missa det. Samtidigt får det ju inte bli för mycket, eller hur? Problemet är bara att killar omöjligt kan veta om ni till exempel är ett par överfnittriga kompisar (det finns nämligen gott om sådana). Den som deltar i samma konversation eller känner er mycket väl skulle antagligen se nyanserna. Vi övriga kan omöjligt göra det.

    En gång var jag på en fest. Plötsligt kom en helt främmande tjej snabbt fram till mig och sa bestämt: – HEJ!

    Jag blev ärligt talat imponerad och tyckte att det var så befriande okomplicerat att det slutade med att hon följde med mig hem. Hon var egentligen inte min typ, men jag gillade tilltaget så mycket att det slutade med att hon följde med hem. Det blev inget intimt (hon var som sagt egentligen inte min typ) och vi har aldrig hörts igen. Men fan vad bra gjort. Varför göra det konstigare än så?

    Det är SÅ jag vill ha det.

  • Pontus

    Jag vet att jag är sen in i matchen här men ville bara skriva en rad efter att ha läst detta högst samtida och intressanta inlägg.

    Jag tycker du sätter fingret på en sak som jag tror är ganska grundläggande till denna problematik med ragg glada grabbar. Nämligen: hur sällan tjejer själva tar initiativ till interaktion. Du återkom lite till det när du skriver om att tjejer blivit uppfostrade till att “vara försiktiga” men det hade varit spännande att dyka lite djupare på just den punkten.

    Men för att återkoppla lite till temat också: du skriver väldigt matnyttigt och välformulerat på ett sätt som lätt skapar debatt på en god nivå. Så tack för god och givande läsning!

  • Mikael Blomkvist

    Mycket bra skrivet. Kanske ligger bristen av förståelse av dessa avbrytande män i att de själva inte är vana vid att få uppmärksamhet av okända kvinnor stup i kvarten och därför själva skulle uppskatta att bli “avbrutna” någon gång. Du är inne på det och jag tror att mycket av sanningen finns där. Dessa “avbrytare” blir därför sårade då de ju tror att de gör något som borde uppskattas. De utgår (liksom de allra flesta av oss gör allt för ofta) bara ifrån sig själva. Men, som du kommer till i slutet, det är inte så svårt att se om någon är inbjudande till kontakt och man kan aldrig veta vilka tidigare erfarenheter en annan människa har varit med om eller ta för givet att de uppskattar samma saker som en själv. Detsamma gäller ju även många andra kvinnor som ju inte alltid delar dina erfarenheter. De kanske är dessa som genom åren varit de som då och då “avbrutit” mig. Något jag som man (oftast) uppskattat just för att det inte direkt varit dagligen . Förhoppningen är väl att vi får balans i det här i en mer jämställd framtid. Där fler som vill bli “avbrutna” blir det och att samtidigt ingen annan behöver bli rädd och irriterad för att det sker ständigt och jämt.

  • canadahttp://camlibtm.info/
  • viagra
  • cheap_cialis

    Hello!
    cheap cialis

  • cheap_viagra

    Hello!
    cheap viagra

  • prescription
  • dosage
  • viagra
  • buy
  • online
  • cialis
  • cialis
  • cialis
  • viagra_canada
  • generic_viagra
  • generic
  • without
  • cialis_canada
  • cialis
  • cialis_online
  • in
  • viagra
  • viagra
  • cialis

    Hello!
    cialis

  • viagra

    Hello!
    viagra

  • cialis

    Hello!
    cialis

  • Pharmf915

    Hello! kecgded interesting kecgded site! I’m really like it! Very, very kecgded good!

  • Pharmd297

    Hello! bggekae interesting bggekae site! I’m really like it! Very, very bggekae good!

  • Pharme237

    Hello! kgdebdb interesting kgdebdb site! I’m really like it! Very, very kgdebdb good!

  • Pharme551

    Hello! cabbdag interesting cabbdag site! I’m really like it! Very, very cabbdag good!

  • Johnf739

    Hello to all, how is everything, I think every one is getting more from this website, and your views are fastidious in support of new viewers. cdeaceakekee

  • Smithc971

    Aw, this was a very nice post. In thought I want to put in writing like this moreover taking time and actual effort to make an excellent article but what can I say I procrastinate alot and not at all seem to get something done. deeegfcddckeedcc

  • Johnk44

    This kind of game gives a real experience of building a farm and planting gfbddkddgced

  • Smithc53

    1000s of Show Gambler, since the Lastly associated with Sept .. fceffdkdgkfaedkc

  • Johne905

    There is visibly a bundle to realize about this. I assume you made certain nice points in features also. dkebeecedbce

  • Smithc424

    It’s actually a great and helpful piece of information. I am glad that you just shared this useful information with us. Please stay us up to date like this. Thank you for sharing. dkkkgafedekdegge