Men det får man väl inte säga i det här landet.

Det finns ett internetfenomen som jag inte blir klok på. Jag hör sällan någon säga det i vardagen, men i internetskrift förekommer det hela tiden, nu senast i Isabella Löwengrips inlägg om manligt och kvinnligt: påståendet att det finns vissa saker som är sanna, men som ”man inte får säga i Sverige idag” (parafras snarare än citat).

Jag blir uppriktigt förvirrad över det påståendet. För vem får du inte säga det? Du SA det ju precis? Kom polisen och grep dig? Fick du sparken från jobbet? Kom någon springande och stoppade en strumpa i munnen på dig?

Tyvärr verkar det som att de flesta som slänger sig med ”men det få man väl inte säga” har blandat ihop vad det innebär att inte få säga något, och att inte få säga det oemotsagd. Det är nämligen inte alls samma sak. Om man säger något som är kontroversiellt, helt oväntat, eller för den delen korkat eller elakt, får man räkna med att människor inte håller med. Vissa av dem säger du något i stil med ”håll käften” (inte sällan människor som kommer från ”men det får man väl inte säga”-håll). Andra kommer med mer eller mindre sakliga motargument. Inget av fallen innebär att de förbjuder någon att säga vad de vill. Det är bara att snacka på. Det kanske inte är behagligt, men det är helt görbart, och dessutom grunden för all debatt, och i förlängningen, samhällsutveckling. Att man säger något och någon annan säger emot är inte ett problem, det är ett sundhetstecken.

Jag tycker att den här logiken är närbesläktad med människor som slentrianmässigt påstår att en meningsmotståndare inte kan ta kritik. Av alla invändningar mot mig är nog det den vanligaste. Men jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på just kritik. De senaste 12 åren har jag ägnat mig åt akademisk utbildning, debatt och reklam. Alla de områdena har just kritik som etablerad arbetsform. Någon lägger fram en idé, andra kritiserar den, försöker skjuta den i sank, eller förbättra den. Man gör ingenting utan att utsättas för andras granskande och feedback. Jag gillar det, och framför allt är jag van vid det. Jag har helt enkelt varit tvungen att lära mig att ta emot kritik och, de flesta dagar, använda den för att bli bättre.

Men precis som att säga något inte är detsamma som att få säga det oemotsagd, är att ta kritik inte samma sak som att ta den tigande. Kritik, när den är bra (alltså som i engelskan critique, inte criticism, lite störigt att det är samma ord på svenska), är en tvåvägsprocess. Det är en diskussion som båda sidor lär sig något av. Om jag skriver något, någon säger att jag har fel och förväntar sig att jag ska ”ta” kritiken utan diskussion, då är det inte kritik vi ägnar oss åt. Då är det närmare en diskussion i en grumlig FB-grupp där standardförsvaret är ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.