Men det får man väl inte säga i det här landet.

Det finns ett internetfenomen som jag inte blir klok på. Jag hör sällan någon säga det i vardagen, men i internetskrift förekommer det hela tiden, nu senast i Isabella Löwengrips inlägg om manligt och kvinnligt: påståendet att det finns vissa saker som är sanna, men som “man inte får säga i Sverige idag” (parafras snarare än citat).

Jag blir uppriktigt förvirrad över det påståendet. För vem får du inte säga det? Du SA det ju precis? Kom polisen och grep dig? Fick du sparken från jobbet? Kom någon springande och stoppade en strumpa i munnen på dig?

Tyvärr verkar det som att de flesta som slänger sig med “men det få man väl inte säga” har blandat ihop vad det innebär att inte få säga något, och att inte få säga det oemotsagd. Det är nämligen inte alls samma sak. Om man säger något som är kontroversiellt, helt oväntat, eller för den delen korkat eller elakt, får man räkna med att människor inte håller med. Vissa av dem säger du något i stil med “håll käften” (inte sällan människor som kommer från “men det får man väl inte säga”-håll). Andra kommer med mer eller mindre sakliga motargument. Inget av fallen innebär att de förbjuder någon att säga vad de vill. Det är bara att snacka på. Det kanske inte är behagligt, men det är helt görbart, och dessutom grunden för all debatt, och i förlängningen, samhällsutveckling. Att man säger något och någon annan säger emot är inte ett problem, det är ett sundhetstecken.

Jag tycker att den här logiken är närbesläktad med människor som slentrianmässigt påstår att en meningsmotståndare inte kan ta kritik. Av alla invändningar mot mig är nog det den vanligaste. Men jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på just kritik. De senaste 12 åren har jag ägnat mig åt akademisk utbildning, debatt och reklam. Alla de områdena har just kritik som etablerad arbetsform. Någon lägger fram en idé, andra kritiserar den, försöker skjuta den i sank, eller förbättra den. Man gör ingenting utan att utsättas för andras granskande och feedback. Jag gillar det, och framför allt är jag van vid det. Jag har helt enkelt varit tvungen att lära mig att ta emot kritik och, de flesta dagar, använda den för att bli bättre.

Men precis som att säga något inte är detsamma som att få säga det oemotsagd, är att ta kritik inte samma sak som att ta den tigande. Kritik, när den är bra (alltså som i engelskan critique, inte criticism, lite störigt att det är samma ord på svenska), är en tvåvägsprocess. Det är en diskussion som båda sidor lär sig något av. Om jag skriver något, någon säger att jag har fel och förväntar sig att jag ska “ta” kritiken utan diskussion, då är det inte kritik vi ägnar oss åt. Då är det närmare en diskussion i en grumlig FB-grupp där standardförsvaret är “men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

  • Petra

    Klok som en bok, det är du.

  • Amanda

    Håller med till fullo! det är som att folk tror det är en trollformel av något slag!

    http://mrsadvocat.blogspot.dk/

  • Natalie

    Det händer inte ofta att en främmande människa skriver ett inlägg så rätt och exakt att jag vill ge dem en kram, framförallt inte som jag ogärna kramar främlingar, men du gjorde det. Härligt!

    http://crownamedme.blogspot.com

  • Theresia

    Det är nog för att det bara är på nätet du kommer i en tillräckligt nära kontakt med människor som är olika dig själv.

  • Anna

    “jag tycker inte om att diskutera” är också vanligt. Mest irl. Varför inte undrar jag?

    • Olivia

      Exakt! Hatar hur konflikträdda många är. Okej om du inte vet tillräckligt om ämnet, men då det oftast är en påföljd av att någon uttryckt en åsikt, är det bara så klumpigt.

  • J.

    Är det inte det här som kallas strukturer och normer när det drabbar någon på vänsterkanten?

    • Petra

      Vad menas J.? Förstår faktiskt inte kommentaren.

      • Nina Åkestam

        Jag gissar att J refererar till att jag använder ett klassiskt liberalt argument, alltså: vad menar du med att du inte “får”, det finns det ju ingen lag emot? Man skulle kunna hävda att Isabella och andra känner sig tystade av vissa normer och strukturer, och att det därför faktiskt stämmer att de inte “får” säga vissa saker, även fast det inte är ett juridiskt problem. Men jag tror inte på att slå i en spik med en såg. För att ta Isabella som exempel är hennes åsikt jättevanlig och genomsyrar hela samhället, men hon uttrycker sig som om den vore ett undantag, och som att de som inte håller med försöker tysta henne. Inget av det är fallet, och det är problemet som jag ser det.

  • Fanny

    Go Nina!

    En grej jag har funderat på (jag vet att du har fullt upp) men om du inte kunde skriva ett svar på tal till Isabella om att feminism inte bara handlar om att kvinnor ska få lika mycket lön som män, och att det faktiskt inte är farligt att fråga vad barnet har för kön istället för att föräldrarna ska illustrera detta med blått respektive rosa?

  • Sune Skaft

    Njaoe. Rent tekniskt får man ju säga nästan vad som helst och bara i de allra grövsta fallen så blir det problem med rättvisan. Så långt har du ju rätt. Du har också alldeles rätt i att det går slentrian i uttrycket inte minst på nätet, men det används faktiskt också IRL.

    Jag tror dock det finns en bakgrund som gör uttrycket ganska relevant och den har att göra med att det moraliseras över vissa åsikter. Liberalismen är nog värst här faktiskt. Liberaler anser sig vara lite förmer helt enkelt för att deras åsikter är lite bättre än andras och då det mesta av media i Sverige är liberalt färgat så kan det ibland vara så att människor stämplas ut pga av sina åsikter.

    Är du medlem i Livets ord och mot abort är du i stort sett socialt rökt i Sverige. Du får helt enkelt finna dig i att nästan ingen vill umgås med dig och att man driver med dig på jobbet och barnen hånas eller i värsta fall mobbas i skolan. Dessutom tycker vi oftast det är rätt åt dem ifall det påtalas för oss.

    Man skulle kunna säga att man får inte vara livetsordare i Sverige – det är inte helt korrekt men eftersom det är ett uttryck i dagligt tal och inte ett uttryck för de juridiska förhållandena så går den att använda. Folk förstår. Precis som att “tusen gånger bättre” inte är en matematisk utsaga.

    Invandringsdebatten har också varit lite åt det här hållet. Det är klart att det är tillåtet att diskutera villkor och omfattning av invandring till ett land, men eftersom det mest är rasister som vill göra det så misstänkliggör vi dem som faktiskt gör det och kväver därmed en legitim debatt istället för att diskutera sakligt.

    Feminismen har en lite liknande situation. Det sägs ganska mycket i media som inte riktigt stämmer med verkligheten, men man kan inte alltför öppenhjärtigt säga det utan att riskera sociala straff från omgivningen.

    Många är de män som sett fram mot pappaledighet (både för att de vill vara med sina barn och för att de vill uppfylla samhällets förväntningar) som förvånade blivit snuvade på flera månader för att mamman sagt ifrån. Det kan man möjligen få säga om man är feminist och drar slutsatsen att kvinnor också måste bidra till jämställdheten, men inte om man är man och drar slutsatsen att det nog är något med kvinnors hormoner som gör att de ogärna släpper ifrån sig sina nyfödda barn. Det senare är en sådan sak som mycket väl kan generera en mängd sociala straff från omgivningen. Då menar jag inte att de säger emot och tar en debatt – för det gör de oftast inte. Istället viskar man bakom ryggen att sådana som han är de som slår sina fruar och den typen av rykten skadar socialt.

    Där tror jag du har bakgrunden till uttrycket och det finns många människor som fått uppleva ett utanförskap när de inte stämt in i de allmänna värderingarna.

    Jag tror också att det är ett av skälen till Sd:s framgångar. Jag kan inte annat än att blekaga det, men så kommer det vara så länge det officiella samhället (fr.a. media) reagerar med att försöka stämpla ut folk från gemenskapen när de har fel åsikter. Pluralism är helt enkelt en förutsättning för demokrati och då måste man kunna acceptera att andra har åsikter om man själv starkt ogillar.

    • anna

      Mycket bra förklarat Sune!

  • J.

    Självklart genomsyrar de åsikterna samhället, på samma sätt som att de inte genomsyrar den (främst på kultursidorna) mediala diskursen och åsikten hos de som gemene man uppfattar som “tyckareliten”.

    Och nej jag är inte arg för att du använder ett liberalt argument. Jag är själv ngn sorts libertarian. Skillnaden är att du använder motsatt logik när du förklarar att kvinnor är förtryckta trots att kvinnor rent legalt har samma rättigheter som män (men inte samma rättigheter rent struktur- och normmässig). Strukturer och normer finns även är de gynnar dig och de är exakt lika normativa. Så snälla var stringent i din analys. Det blir roligare att läsa då.

  • Anonym

    Nina!

    Min kille är världens bästa person: rolig, allmänbildad, pålitlig, generös, socialt kompetent, smart och omtänksam. Han är min bästa vän och vi pratar med varandra om allt. En av de saker jag uppskattar allra mest hos honom är hans syn på relationer, och allt som tillkommer när man lever ihop med någon, t ex tråkiga vardagsbestyr, någon slags (ev) gemensam ekonomi, ta hand om barn när man har sådana o s v. Skulle helt enkelt kalla honom för jämställd.

    Men det finns en sak som driver mig till vansinne och det är att han har så fruktansvärt rutten humor ibland. Vi kan ligga i sängen en hel dag och fnissa åt samma saker, men när det kommer till att skoja om kvinnor/män (eller mest kvinnor) så är han HELT FEL. I början blev jag superarg och vi bråkade varje gång han “skojade” om något jag tyckte var kvinnonedsättande eller hemskt könsstereotypt, och han slutade efter ett tag. Men det dyker fortfarande upp tillfällen då han skrattar åt saker jag tycker är rent av pinsamma, som i dag till exempel när han skickade den här länken till mig: http://imgur.com/gallery/96uQ3Ht

    Alltså är ni med mig här? Han säger att han 1) tycker att man ska kunna skoja om ALLT och ALLA (här har jag tidigare svarat att visst, men hela poängen med att skoja om saker är väl att den man drar skämtet för ska tycka att det är roligt och om jag nu inte tycker det varför kan han inte bara sluta) och 2) att bara för att jag blir upprörd så betyder det inte att jag “har rätt” (att det som han tycker är roligt alltså är förkastligt) och 3) (när han blir arg) att jag inte fattar vad humor är.

    Vi brukar båda läsa din blogg, jag skickar ofta länkar till honom till inlägg du skrivit som jag tycker är extra bra, och det verkar som att han allt som oftast håller med dig i dina resonemang. Jag undrar nu: Kan du skriva något om det här med varför man INTE ska kunna skämta om allt och alla? Och på vilken bekostnad man skämtar om kvinnor på ett könsstereotypt vis? Är så himla frustrerad nu, och fattar inte hur min annars så himla superbra kille, bara inte kan fatta en sån här helt självklar grej.

    Hälsar frustrerad

    • M

      Jag känner med dig! Jag ser mig själv som en tjej med självdistans, och tycker att man borde kunna skämta om det mesta, men just sådana här sk “skämt” tar jag också väldigt illa upp av, och man möts ju oftast av kommentaren “ta det inte på så stort allvar”. Undrar också verkligen hur man ska tackla detta utan att bli klassad som “humorlös” och “uptight” som alltför ofta kastas ut mot en om man kallar sig feminist.

    • Jasmin

      Hej! Jag tänker att man får skoja om dem förtryck man själv upplevt. Alltså om man genomlevt något får man ta tillbaka orden. Och skoja om det.

      Men det klingar extremt illa om en gubbe 50plus skojar om att unga kvinnor är si och så. Där sitter jag ju och kanske är så, eller blir sedd som så. Men om jag själv skojar om det så är det okej för det är en självupplevd grej jag behöver distansera mig själv från via humor.

      Den här slutsatsen som jag ändå lever efter som något slags motto gäller för mig när det kommer till rasism och ah, alla slags förtryck.

      Ville bara mest tipsa om ett sett att se det. Be din man kanske i framtiden att skämta om det manliga förtrycket, om han så behöver skämta så. Då är det iallafall innanför hans ramar.

  • jens

    Sune har helt rätt! Bra formulerat! Man får naturligtvis säga en hel del MEN säger du fel saker bemöts du inte med en diskussion utan faktiskt med utfrysning. T ex mot abort: utfryst. För utökat försvar: prata aldrig med den personen igen. När Benke i DN undrade varför vänstersympatier var det enda som var ok i kultursverige, ja då har han skitit i det blå skåpet. Det är helt enkelt extremt lågt i tak i Sverige, förutsatt att du inte vill bli en social paria.

    • Nina Åkestam

      Min fråga är: har ni testat det här, eller är det snarare så det känns? För min erfarenhet är precis tvärtom: om man tar sig tid och har genomtänkta argument är faktiskt alla människor pratbara på i princip alla punkter. Sen kanske de fortfarande inte håller med, men det är ju inte farligt.

      Jag tycker dock inte att man ska bortse ifrån att den här typen av argument (“det får man väl inte säga…”) ofta används för att slippa övertyga och förklara. Det säger implicit “om du inte håller med är du en förtryckare” och det är aldrig en bra grund för diskussion.

    • SK

      Jag vet inte om just Bengt Ohlsson är social paria. Sist jag läste DN verkade det gå ganska bra för honom. Och om han vill verka seriös i sina egna argument om ett lågt tak i debattklimatet gjorde han klokt i att vara för god för att avsluta en krönika exempelvis så här: http://www.dn.se/nyheter/bengt-ohlsson-jag-star-inte-ut-med-fler-foraldramoten (fast skildringen av föräldrarna på mötet är hysteriskt rolig!)

      Jag tycker att ett stort problem med att få till vettiga diskussioner är att människor ofta reagerar väldigt känsomässigt på meningsmotstånd. Det behöver inte göras till en höger-vänsterfråga, det är något som finns i bägge läger. När jag blir upprörd över en åsikt jag finner korkad brukar jag fråga mig själv varför jag blir så arg. Och därefter försöka jag rannsaka varför jag inte håller med. Ibland är jag fortfarande arg, men jag tänker att enda sättet att förbättra något är om mina argument är bättre än motståndarsidans. Och risken är stor att argumenten avtrubbas av personligt agg.

  • emma

    fantastiskt bra skrivet!

  • Maria

    Så otroligt bra skrivet! Klockrent resonemang, blir jätteinspirerad!

  • SUNE SKAFT

    Ja Nina jag har sett det ske och det har nog de flesta, men visst har du ändå rätt – det finns många lipsillar. Men bara för att det finns lipsillar så betyder det inte att det inte finns de som får stryk.

  • Danne

    Det som menas med att man inte får säga vissa saker är att man kan få tänderna inslagna om man säger det. AFA misshandlar folk som inte håller med dom. Facket utesluter folk och arbetsplatser kan sparka folk bara för att dom har en annan åsikt. Hoppas det klarnade för dig nu.

    Problemet är alltså INTE att man blir motsagd.

  • Emilia Angséus

    Helt otroligt fantastiskt inlägg som ALLA skulle behöva läsa! Tack, tack, tack. Så vansinnigt klok.

  • Elin H

    Tack. Så himla bra skrivet.