Månlandning och klimathot

Ja. Då var det dags igen för ett toppmöte om klimatet som inte kommer att leda någonstans. Är det bara jag som får vibbar av typen definitionen av idioti är upprepa samma beteende och förvänta sig ett annat resultat? Vi har ju GJORT det här. Vi har haft toppmöten och skrivit protokoll och skällt på USA och Kina och ingenting händer. Så varför gör vi om samma sak igen?

Jag kan faktiskt inte fatta varför klimatfrågor har så svårt att greppa tag om folk. Man kan bli superengagerad i så mycket. Skatter. RUT-avdrag. Främlingsfientlighet. Feminism. Vad man ska äta till middag. Men när det gäller det största problemet av alla orkar man liksom inte. Trots att det handlar om något som de flesta är överens om är det viktigaste i deras liv: barnen och barnbarnen. Det är dem man hjälper eller stjälper. Man brukar ju säga att klimatfrågor är svåra för att de är så abstrakta, att det man gör nu inte får tydliga konsekvenser direkt, men jag vet inte om jag tror på det. Människor gör ju en massa av abstrakta och framtidsorienterade saker för sina barn. Som att öppna ett sparkonto, tvinga dem att läsa läxor eller inte äta godis till middag varje dag. Det verkar ju funka helt okej.

Men när det gäller att orka sopsortera en mjölkförpackning eller ta bussen istället för bilen är tydligen kidsen inte värda det längre. Då blir det för jobbigt. Jag tror snarare att det handlar om att diskussionen inte har förts på det sättet. Vi pratar inte om våra egna barn. Vi sitter på toppmöten och diskuterar klimathot. Ett ord som antyder något abstrakt, något som kanske kommer att hända. men det finns inget kanske och det finns inget futurum. Det är säkert och det är presens. Folk dör varje dag i sviterna av de stormar, översvämningar, skogsbränder och torkor som klimatförändringarna orsakar. Det är inget hot, det är ett nödläge.

1960 bestämde sig folk för att innan decenniet var slut skulle en människa gå på månen. Sagt och gjort. Det är klart att vi skulle kunna göra precis samma sak nu. Den stora skillnaden är att medan månlandningen var en kukmätning är det här viktigt på riktigt. Så för guds skull. Skit i de där toppmötena. Börja bara jobba istället. Om det känns för abstrakt att någon annans femåring drunknar i Västindien kan man ju tänka på att egna barnbarn aldrig kommer att kunna åka skidor när det inte finns nån snö.