Livet på landet

• 2 september 2020
• 16 min

Där jag växte upp, i ett helt vanligt villakvarter i Umeå, hade jag egentligen allt. Trygghet, stabilitet, bekvämlighet. Förutom att området var väldigt homogent, och få barn med annan hudfärg eller socioekonomisk bakgrund, därför korsade min väg var det inte ett dugg synd om mig. Ändå plågades jag av att se Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Varför fick de få bo så underbart där ute på landet, och inte jag? Jag längtade efter att få leva mitt liv i det mindre sammanhang som bara en by kan ge. Där barnen blir igenkända av alla vuxna, där skolan är liten, där naturen är nära. Förebilden var min mormors och morfars gård utanför Jokkmokk där det är glest mellan grannarna och fyra mil till närmaste samhälle.

Drömmen om ett annat liv följde mig genom hela uppväxten. Och när mina kompisar började flytta hemifrån och styrde kosan mot Oslo, Göteborg och Stockholm ville jag inte följa efter. Min mamma drabbades av cancer när jag var 16 och när hon dog fem år senare var jag sjukskriven av sorg. Jag hade inte ett normalt liv, utan som nybliven vuxen var min tillvaro kantad av depression och panikångest. Det stod klart för mig att jag kanske aldrig skulle funka på en normal arbetsplats. Var kunde jag bo så billigt att jag skulle klara mig ändå, även om jag var sjukskriven i långa perioder? Jo, på landsbygden – den som jag längtat efter hela livet.

Idag kan jag fundera lite över hur jag kunde döma ut min framtid redan som 21-åring. Men då var det min verklighet och jag behövde förhålla mig till den. Så tillsammans med min man började jag leta hus på landet. Ingen av oss hade pengar, ingen av oss trodde att vi skulle få särskilt mycket av den varan i framtiden heller. Vi hittade ett hus, i en sömnig by fem mil utanför Umeå. Det hade legat ute i ett år utan att någon nappat. Det kostade 200 000 kronor. Vi chansade.

Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I efterhand visade det sig att vi prickade inledningen av en våg av hemvändare och inflyttare. När vår äldsta son började på förskola för sju år sedan var han ett av arton barn, idag går det femtio barn där. Byns skola måste byggas ut, det är bostadsbrist och människor står i kö för att få flytta hit. Ingen av våra farhågor om att ses som utbölingar i en by som vi inte hade någon koppling till besannades heller. Tvärtom finns det en öppenhet här som gynnar både sammanhållning och entreprenörskap.

I min familj finns inga företagare. Ingen har uppmuntrat mig att driva eget, eller ens vetat hur det går till. Att jag idag driver ett aktiebolag är en slump. När vi flyttade ut på landet hade jag en anställning på Västerbottens Folkblad/Västerbottenskuriren där jag bland annat bloggade. Bloggen exploderade i trafik när vi bytte livsstil från stad till land och det genererade så många frilansuppdrag att jag till slut insåg att det inte fanns någon återvändo. Idag har jag svårt att tänka mig något annat. Jag ser också hur familj efter familj flyttar ut hit för att pendla till sina fasta jobb i stan, och hur en efter en säger upp sig för att istället driva eget. Landsbygden gör det med en. Det finns inte så många arbetsgivare här, så för att försörja sig måste man vara kreativ. Eftersom livet här innebär låga levnadsomkostnader går det att starta företag med uppstartssträcka, ekonomin behöver inte gå runt med en gång. Om ens hus kostat 200 000 kronor har man råd att gambla.

På landet kommer möjligheterna att dyka upp först när man är på plats. När man börjar knyta kontakter, när man ser vad som fattas just här. Landsbygden fungerar som en motor på två sätt. Den stimulerar företagande genom att det alltid finns marknadsluckor att fylla, men den kräver också att du i din vardag inser att själv är bäste dräng och försöker lösa problem istället för att vänta på att någon annan ska göra det. I en by är man mer beroende av varandra än av kommunen och samhället. I den bästa av världar kombineras de två drivkrafterna.

Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här.

Jag ser också hur såväl hemvändare som inflyttade tar med sig det bästa från staden hit. De kommer med ett tempo, ett driv och ett jävlar anamma som landsbygden behöver. Energin och kompetenserna nykomlingarna besitter, kan i kombination med byborna som känner landsbygden utan och innan uträtta storverk. Att driva företag på landsbygden kan också på många sätt vara mer tacksamt. Det är lättare att lyftas i lokalmedia här än i storstadens mördande konkurrens. Här lyfter vi gärna varandra eftersom vi bara är tre – inte trehundra – som gör samma sak. Alla vet vad grannarna kan, alla drar nytta av den kompetens som finns. Alla gynnar det lokala alternativet istället för att prisjämföra, vi kan göra så eftersom pengarna räcker längre här. Landsbygden skapar ofta en köplojalitet och därmed möjligheter att driva flera verksamheter parallellt, vilket minskar riskerna. När den främsta drivkraften för människan inte är pengar utan livskvalitet blir marknaden arbetstagarens, vilket i sin tur ger arbetsgivaren incitament att locka med andra saker än höga löner: kortare arbetsdagar, fler semesterdagar under perioder som passar livet på landet, möjlighet att bo naturnära även om man jobbar inom industrin.

Det finns förstås nackdelar med att leva på landsbygden också. När kommunikationerna inte funkar blir det snabbt bökigt. Att det är långt till en välsorterad affär kan ställa till det när man jobbar med att skapa recept, som jag. Däremot är det viktigt att förstå skillnaden på att sakna saker i stunden och att kompromissa bort större värden för att slippa den känslan. Om jag hade haft fri tillgång till allt som jag någonsin kan behöva skulle landsbygden inte vara samma sak längre. Har man valt att bo så här finns en större acceptans för strul.

För att företagare ska vilja etablera sig på landsbygden måste vi där emot försöka lösa det som skaver. Att bygga en ny byggnad här kostar lika mycket som i Umeå, men eftersom banken drar slutsatsen att jag aldrig kan få tillbaka pengarna vid en försäljning får jag inte låna det jag behöver för att kunna utveckla min verksamhet. Driver man ett större företag finns det också en utmaning i att kunna rekrytera människor med rätt kompetens.

Här tror jag vi behöver tänka om. Lösningen kanske inte alltid är att försöka locka över människor från storstaden, utan att ta vara på viljan och ambitionerna hos dem som redan bor här. Skapa förutsättningar för dem som redan trivs att utvecklas och utmana sig själva. Stötta genom att bygga mötesplatser för nätverkande och kunskapsutbyte. Själv löste jag det genom att starta ett frilanskontor där jag omger mig med människor med annan kompetens än den jag själv har. I mitt fall var det enkelt, jag bor bara fem mil från Umeå, men där avstånden är större blir nätverkandet ännu viktigare. Vi får aldrig glömma att landsbygden behöver entreprenörer, för gör det själv-andan är absolut nödvändig här. Vi måste stötta dem som redan bor här, och skapa ambassadörer som kan locka hit fler.

Mitt entreprenörskap är speciellt. Jag sysslar definitivt med landsbygdspornografi. Jag förpackar värden som många människor saknar i sina egna liv. Med pengar på fickan kan du bo väldigt fint även i stan, men du behöver ändå ta dig utanför stadskärnan för att uppleva den typ av tystnad och lugn som landsbygden kan erbjuda. Därför finns det ett sug efter att läsa bloggar som min. Jag skriver om naturen, friheten och sammanhållningen här ute, men jag förskönar inte. Mina läsare får också veta hur det är att vakna före sex på morgonen av att ens man febrilt hugger ved för att hinna få in allt innan midsommar. Eller hur det är att komma hem med barnen vid midnatt mitt i vintern, skotta sig fram till ytterdörren och upptäcka att strömmen har gått så att det är elva grader i huset. Jag förskönar inte, men jag väljer vad jag skriver om. Landsbygden är inte mer förskonad från alkoholism, kvinnomisshandel och psykiska sjukdomar än staden, men jag vill visa de bra sidorna av att bo här i första hand. Hade jag bott i stan hade jag hellre fotat vackra husfasader än snöslasket på marken. Och bloggen hade inte fokuserat på alkoholism eller våld där heller.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte.

Landsbygden dras med ett oförtjänt dåligt rykte. Det finns en bild av att landsbygden är extremt homogen, att det inte finns någon mångfald eller invandring. I viss mån stämmer det, men det är inte unikt för landsbygden. Segregering är ett lika stort problem överallt, villaområdet jag växte upp i var också extremt likriktat. Däremot innebär livet på landet en annan typ av mångfald. På förskolan går både svetsarens och vd:ns barn, eftersom det bara finns ett alternativ. Mångfalden är socioekonomisk, och vi umgås dessutom över åldersgränserna mer.

Jag vill lyfta allt det fantastiska med landsbygden. Däremot vill jag inte bara prata om de gulliga värdena, om fåren och ängarna. Jag vill också prata om det politiska i min livsstil. Att vi kan leva billigare, att vi odlar vår egen mat, att vi kan skapa en fantastisk sammanhållning i vårt lilla samhälle. Jag har bott större delen av mitt liv i en stad, och nu känner jag ett behov av att ta spjärn mot den. Många av mina kvällstidningskrönikor raljerar därför över stadslivet, vilket är ett sätt att markera mot vår tradition av att behandla landsbygden som en koloni. Vi suger resurserna från landet till städerna, utan att se till att lika stora värden går i retur. Det har till exempel resulterat i att Jokkmokk med alla sina naturtillgångar är en av de fattigaste kommunerna i landet eftersom det bor så få människor där. Här behövs ett helt nytt skattesystem, och jag ser lösningen i Norge. Där finns små orter på landsbygden precis som vi har här, men de har fortfarande badhus, vårdcentral och post kvar istället för att service efter service försvunnit när befolkningsunderlaget viker. Hade vi haft samma skattesystem som Norge hade Jokkmokk varit Sveriges rikaste kommun.

Det finns en förståelig bitterhet i att landsbygdskommunerna inte själva får en större del av kakan som bakas här. En mer rättvis skattepolitik skulle göra livet lättare i många landsbygdskommuner, samtidigt som vi skulle komma tillrätta med den polarisering som skett mellan stad och land. Vi vet att en ojämn fördelning av resurser leder till motsättningar. Det blir också en grogrund för andra problem, som främlingsfientlighet och rasism. Sverige är ett land där förvisso väldigt många bor i städer numera, men de allra flesta har också band till landsbygden. De är kanske inflyttade till staden, eller så har de sommarstugor på landet. Bara några generationer bakåt var i princip alla svenskar bönder. Kopplingen finns där, vi måste bara påminna om den. Påminna om att stadsbon och landsbygdsbon inte är så olika varandra trots allt.

Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest.

I min by har vi klarat oss från den bitterheten, mycket för att vi fått saker att hända själva. Vi har lyckats få tåget att stanna här igen efter decennier utan tågförbindelse. Avgångar ställs in ibland, punktligheten måste förbättras, men plötsligt kan de som vill jobbpendla till stan utan att ta bilen. I många mindre orter är det fortfarande en utopi, och klimatpolitiken blir närmast provocerande när bilen är det enda alternativet. Problemformuleringarna utgår nämligen alltid från stadsbon. När landsbygdsbon aldrig får höra sina problem beskrivas utan dras över samma kam som människor med andra förutsättningar blir det svårt att motivera till förändring. Att exempelvis ha en diskussion om lämpligheten i läkarappar som Kry och Min Doktor går an i städerna där närmaste vårdcentral ligger runt hörnet. På landet kan det vara tre mil till närmaste vårdcentral, och där kanske du möter en ny, obekant stafettläkare vid varje besök. Nya lösningar behöver nå dem som behöver dem mest. Inte avfärdas på grund av att det finns alternativ för dem som behöver dem minst.

Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning.

När jag flyttade ut på landet var målet att kunna bo kvar även när livet är svårt. Jag blev starkare efter sorgen i tonåren, och i perioder har jag jobbat väldigt mycket. I mitt entreprenörskap gör jag många saker samtidigt: Jag skapar klädkollektioner, recept, föreläser, skriver, poddar och bloggar. Till slut blev det ändå för mycket, jag blev utmattad, och fick minskad arbetsförmåga och möjlighet att dra in pengar till mitt företag. Men jag kunde bo kvar ändå. Landsbygden är kompatibel med down-shifting, oavsett anledning. Jag flyttade hit för tio år sedan, under en period då samhället i stor utsträckning handlade om att jobba mycket och tjäna mer. Nu är vi allt fler som ifrågasätter varför vi ska dra in så mycket pengar om allt vi gör med dem är att förstöra miljön?

Den insikten är lättare att få på landet. I stora städer finns det ett sådant enormt utbud av saker att konsumera att det ofrånkomligt blir svårt att nöja sig med det man har. Jag lämnar min by i mina finaste kläder för att åka till Stockholm för ett möte. Ju närmare staden jag kommer, desto mer börjar mina tankar kretsa kring min fula kappa, mina omoderna skor, mitt medelmåttiga hem. När jag går hemma lyfter jag det fina i min vardag och känner stolthet. Men i staden, där jämförelsen är oundviklig, gror mitt missnöje och den enda lösningen verkar i ögonblicket vara att konsumera mig ur det. Så bygger man ett ohållbart samhälle.

Från och med nu kommer hela livet att behöva handla om hållbarhet, det kan vi enas om. Däremot finns det fortfarande en bild av att hållbarhet betyder exakt samma sak för alla människor. I plastbantningens tid känns det märkligt att behöva förklara att plast är fantastiskt för oss som sysslar med ekologisk odling eftersom vi kan täcka våra odlingar istället för att bespruta dem. Att köra slut på den gamla bensinbilen kan vara bättre än att köpa en sprillans ny elbil som redan innan den rullat sin första meter skapat stora klimatavtryck. På landet är det dessutom långt mellan laddstolparna.

Klimatet är vår tids viktigaste fråga, men insatserna för klimatet måste få se olika ut på olika platser. Antingen måste människor på landsbygden få släppa ut mer, eller så måste politiken skapa förutsättningarna som krävs för att även vi ska kunna släppa ut mindre. Transporterna måste bli bättre, bränslet till jordbruksmaskinerna mer miljövänligt. Vi måste inse att vi behöver många anpassade lösningar snarare än plakatpolitik som dikterar en enda tänkbar väg för alla. Så länge alternativen inte finns blir delar av klimatpolitiken ett hån, och vill vi ha en levande landsbygd måste vi göra livet hållbart, enkelt och gott även för dem som bor och verkar där.

När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället.

Jag tycker om staden också. Att under tillfälliga besök få känna pulsen och jonglera det intensiva flödet av intryck som jag inte har i min vardag. Men vi är olika som människor, och där andra blir inspirerade märker jag hur min kreativitet inte riktigt får plats i staden. Den blomstrar som bäst där intrycken är färre. Under vår barndoms sommarveckor på mormors gård i Jokkmokk skapade jag och min syster oavbrutet. För det fanns ingenting annat att göra. När ingenting serveras måste man börja rota i sig själv istället. Att flytta ut på landet är att kliva av en ständigt snurrande karusell och ge större plats åt sina egna tankar och idéer. Jag märker hur många som lockas av den möjligheten. Hur många som står vid ett vägskäl och väntar på rätt ögonblick att välja en ny, mer hållbar väg i livet där även den mänskliga resursen tas till vara på bästa sätt.

Ju mer jämlika stads- och landsbygdsbor blir, desto lättare kan vi hitta kreativa sätt att samarbeta på. Ju smidigare samarbetet flyter, desto mer hälsosam blir staden och levande blir landsbygden. Och ju mer levande vår landsbygd blir, desto lättare bygger vi en hållbar framtid för både stad och land. Vi behöver bara inse att om målet är mångfald behöver vi en mångfald av lösningar för att nå dit.

 

Clara Lidström, ur antologin Det smarta landet