Liv, my love

Den här bloggen har funnits i drygt sju år. Det är rätt länge. Genom åren har den legat på olika ställen, haft olika läsare och handlat om olika saker, men en sak har varit fascinerande konstant: kommentatorn som inte håller med. 

Den här personens (för det har oftast varit en i taget) identitet har varierat, men tonen och beteendet brukar vara detsamma. De senaste månaderna är det signaturen Liv som har axlat rollen. Varje inlägg kommenterar hen med en aldrig sinande indignation. Det spelar ingen roll om jag skriver om politik eller om vad jag har gjort i helgen; jag har fel, och alla som håller med mig är antingen barn eller allmänt dumma.

Liv är oftast förutsägbar (som när hen ställde frågan hur jag hade råd att köpa min lägenhet, antagligen med förhoppningen om att kunna peka ut mig som RIK, vilket  i sig är lite märkligt eftersom jag aldrig har varit hemlighetsfull med min bakgrund. Hur som helst var svaret i det här fallet ganska enkelt: jag hade ett välbetalt jobb och tog ett bolån, precis som det brukar gå till när man köper bostadsrätt), men inte alltid. Ibland blir jag riktigt förvånad över vilka vinklar hen väljer, hur hen än en gång vill få det till att jag är allmänt emot män, eller inte alls har förtjänat den position jag har. Det är som att vara på besök i ett helt annat universum, där inget funkar som hemma hos mig.

Det är det som gör mig så förtjust i Liv. Jag tror inte att någon enskild person har gett mig inspiration till så många inlägg. Genom att hela tiden påminna mig om precis hur tydlig man måste vara, och hur de som inte håller med tänker, gör Liv och hens gelikar den här bloggen så mycket bättre. De får mig att inse att det finns en hel del som är svårt att förstå, och en hel del de kanske helt enkelt inte vill förstå. De får mig att backa, tänka om, reda ut. De får mig också att stärkas i att det jag, och de flesta som läser den här bloggen, sysslar med är helt rätt, för hittills har de inte en enda gång pekat på något som har fått mig att vackla.

Jag vet att många av er som kommenterar stör er på Liv. Jag vet att ni tycker att hen är otrevlig (vilket är helt sant) och missförstår er med flit (också troligtvis sant). Men jag tycker att hen behövs. Utan Liv skulle vi kanske glömma att det vi gör är superviktigt, och att vi har en lång väg kvar att gå. Så tack Liv. Tack för att du orkar. Tack för att du lägger lika mycket tid på den här bloggen som jag gör, och drar upp min statistik utan att få en krona för besväret. Utan dig skulle det inte vara lika kul.