Lite medvind

Feminister, och tjejer överlag, har vind i seglen just nu. Det verkar finnas oändligt mycket böcker att skriva, TV-serier att sända, musik att spela in, blogginlägg att dela och morgonsoffor att sitta i för den som är kvinna, hyfsat ung och gärna säger några ord om människors lika värde.

Hur känns det för dig? undrar folk ibland. Tänker du någon gång att du bara får de här möjligheterna för att du är kvinna och feminist?

Det känns helt jävla utmärkt, kan jag informera om. Jag har bloggat, skrivit, tjatat och gormat om de här frågorna i snart tio år. Ibland i motvind, oftast bemött med svalt ointresse. Att någon till slut ger en puff i ryggen är jätteskönt. Och det gäller naturligtvis inte bara mig, utan alla de miljontals människor som har kämpat innan och samtidigt. Det har varit en väldigt lång och svettig uppförsbacke och just nu befinner vi oss i en liten utförslöpa. Har svårt att tänka mig den Tour De France-cyklist som tycker att det är osoft. Ingen undrar hur alla män som i vanliga fall befolkar topplistor, scener och paneldebatter hur de känner inför medvinden. Hur känns det att stå där, kanske inte för att du är bäst i hela världen utan för att du är man?

Det känns nog inget särskilt alls, precis som för mig. Man får en fråga, man tackar ja, det är inte så mycket mer med det. Och det krävs trots allt flera tusen år av nästintill total kvinnodominans på maktpositioner i politiken, ekonomin och kulturen innan vi kan börja prata om att kvinnor tar över. Eftersom jag troligtvis är både död och bortglömd då, passar jag på att tacka ja till allt som är kul och intressant nu. Även om jag ”bara” får frågan för att det just nu blåser lite åt mitt håll.