Karriärtips och skitsnack

På tal om #baramänniska, #nofilterweek etc etc, har den här länken har snurrat en del på mina sociala medier på senaste tiden.

Why Generation Y Yuppies Are Unhappy. 

Den handlar om karriär och lycka. Den har roliga tecknade figurer (och enhörningar!). Och den är helt himla värdelös.

Till att börja med bygger den inte på någon fakta alls. Definitionen är lycka som verklighet-förväntningar är exempelvis skitkonstig. Man skulle precis lika gärna kunna resonera tvärtom: höga förväntningar för oss MER lyckliga eftersom vi då kan gå runt och glädja oss åt allt det roliga som ska komma sen redan nu (Nextopia, ni vet). Resten av resonemanget är precis lika godtyckligt: är verkligen generation Y i olyckligare än sina föräldrar? Stämmer det att våra föräldrar värdesatte en trygg karriär framför allt annat? Finns det några som helst bevis för att vår föräldrageneration lyckades bättre på jobbet än de hade förväntat sig?

I forskningsartiklarna jag läser brukar den här typen av resonemang kallas för conventional wisdom or prevailing opinion – att saker är på ett visst sätt för att alla VET att det är så. Det är ta mej tusan det värsta jag vet. Hur många människor har inte fått ett sämre liv för att alla, under en viss tid, VISSTE att barn mår bra av att bli slagna, att svarta människor är dummare än vita, eller att män är sämre på att ta hand om barn än kvinnor? Artikeln om Gen Y får förhoppningsvis inte så dramatiska konsekvenser, men det är irriterande att något så tunt kan få publiceras på Huffington Post, och att hundratusentals människor tycker att det är värt att dela den.

Men, det kan ju vara så att all fakta i artikeln faktiskt stämmer, även fast författaren har valt att inte förklara dem. Då har vi ändå ett till problem som gör mig superirriterad: de förnumstiga ”råden” på slutet. För den som inte orkar klicka på länken säger de så här:

1. Fortsätt att vara galet ambitiös.

2. Sluta tro att du är speciell.

3. Strunta i alla andra.

Alltså, jag vet inte vilken planet den här skribenten lever på, men i min värld bygger hela samhället på att man bryr sig om andra. Det går ju inte att vara en människa annars. Klart att man jämför sig. Och dessutom kommer alla de här påståendena med ett stort HUR DÅ? efter sig. Sist jag kollade slutade man inte tro något bara för att någon sa till en. Om inte författaren själv har lyckats med det här och har en bra metod att dela med sig av, skulle jag vilja be hen att hålla klaffen.

Det som gör mig allra mest matt är att så här ser det ju ut överallt. Så många ”karriärråd” och analyser av ”samhället” som är rent skitsnack, och dessutom inte hjälper en kotte.

Bäst att jag fortsätter skriva på boken nu.