Julfest, julmarknad, julglögg, julklapp, julkollaps

Första gången jag var sjuk på jul var för tolv år sedan. Jag hade precis börjat plugga till civilekonom och efter flera veckor av tentaångest var jag äntligen ledig. Julafton tillbringades med feberfrossa under en hög med filtar tills mina föräldrar tvingade ut mig på balkongen för avkylning. Det hjälpte. Dagen efter var jag hyfsat på benen igen, men en ny tradition hade skapats. Jag är ALLTID sjuk på julafton. De hostas, snoras och feberyras. När andra dricker snaps dricker jag brusalvedon och C-vitamin. Förra året tog ändå priset, när jag två dagar före julafton låg i sängen och grät för att det lät så högt när min kille klippte papper till julklapparna. Eftersom jag har varit utbränd förut vet jag vad det betyder. Sinnena är det första som ballar ur, och när en sax mot mjukt papper låter som en slagorkester rakt i örat är saker inte som de ska.

Julfest, julmarknad, julglögg, julklapp, julkollaps. En sorglig men oundviklig ekvation för den som inte vill välja bort något.

Jag önskar att jag kunde hävda otur, men tolv år i rad KAN inte vara en slump. Det måste vara så att jag gör mig själv sjuk till jul. Jag gasar och gasar tills kroppen inte har en chans. Julfest, julmarknad, julglögg, julklapp, julkollaps. En sorglig men oundviklig ekvation för den som inte vill välja bort något. Någon sa något om julefrid, men jag har alldeles för många deadlines för att orka lyssna. För vem ska egentligen göra allt om inte jag gör det?

Efter pappersincidenten förra året ägnade jag resten av julhelgen åt att fundera. Varför gör jag så här? Varför känns det som att jorden ska gå under om jag inte köper nya hyacinter när de gamla har vissnat? För det är ett val, även om det inte brukar kännas så när man är mitt i det. Hyacinter kan få lämnas att dö. Deadlines kan skjutas upp, möten och glöggar bokas av, träningspass ställas in, lussebullar köpas färdiga på ICA. Som ett stort möbelföretag säger i sin senaste reklam: Det blir jul ändå. Livet går vidare trots dåligt inslagna julklappar.

Livet går vidare trots dåligt inslagna julklappar.

I år tänkte jag alltså försöka hålla mig frisk. I strategin ingår, utöver ansenliga mängder handsprit, en personlighetsförändring. Jag försöker att inte ta mig själv på så förbannat stort allvar, och fokuserar på att försöka befinna mig på rätt plats vid rätt tid med hyfsat hela och rena kläder. Min originalplan om att gå på yoga två gånger i veckan hela december har redan gått åt helvete. Jag har glömt bort en författarfrukost med Månpocket (förlåt!), skickat in mitt livs sämsta akademiska text, ätit en mycket obalanserad kost till 57% bestående av skumtomtar och inte gett min kille någon hemmagjord adventskalender. Det är inte så härligt, men jag klarar mig. Jag kan prata i fullständiga meningar och klippa julklappspapper utan att få tinnitus. Om ungefär 10 dagar vet vi om det funkade. Om det blev jul ändå.

***

Nina Åkestam är skribent, författare och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Hennes bok Meningen med hela skiten finns att köpa på till exempel Adlibris eller Bokus.

Denna text publicerades ursprungligen som en krönika i Metro.

Foto av Kevin Dooley (CC BY 2.0)