Jämställdhetens Anticimex

Häromdagen fick jag en kommentar från en person som menade att anledningen till att jag ser patriarkala strukturer och orättvisor överallt är att jag desperat letar efter dem. Den här personen menade det som något negativt, men jag kan inte riktigt se det så.

För visst är det så att jag letar, ibland desperat, efter sätt att göra livet/världen lite bättre. För att kunna göra det måste man först se problemen klart och tydligt. Sedan fundera på hur man kan fixa dem. Och sen jobba jäkligt hårt för att det ska bli av.

Tyvärr är det ju inte så att alla problem syns vid första anblicken. Det kan nog alla skriva under på som har haft läckande rör i huset. Eller blivit kära i en person som senare visade sig vara notoriskt otrogen. Eller slarvat med jäsningen av ett bröd. Eller haft mal i garderoben.

Det gör dessvärre inte att problemen inte finns där. Snarare riskerar de att kunna växa sig starka i sin ensamhet tills en dag hela taket i det fuktskadade köket rasar in och familjen måste laga mat på en eldriven kokplatta de närmsta månaderna (gammalt men ack så levande minne från min egen barndom). Att leta efter strukturella problem och orättvisor är därför lite som att vara jämställdhetens byggnadsinspektörer eller Anticimex. Man kollar efter problem, även dem som inte syns direkt, och när man hittar dem påpekar man dem och försöker få tillstånd att rätta till dem, trots de som bor i huset inte tycker att de lider av dem. Inte än. Men den dagen man står där med hål i alla sina ylletröjor önskar man ändå att man hade ringt in de där typerna lite tidigare. När första hålet dök upp. När det började droppa.

  • Agnes

    Åh gud vad bra du är!!! <3 Så himla klockrent skrivet!

  • Clara

    Word sista. Kan ju inte bli mer tydligt än så, heja dig! Och heja oss!

  • Petronella

    Har funderat på det där. Å ena sidan så sägs det ju i varje religion, självhjälp manual och terapi att man ska förlåta och gå vidare för att finna inre ro. Men sen tänker på hur hemsk världen varit ifall alla i underläge bara accepterat sitt tillstånd. Det svåra är ju VAR går gränsen. När ska man stå upp mot systemet och när ska ta man ta hänsyn till andras känslor? I detta ex., när är en man en del av patriark och när en människa?

  • esteterier

    Precis. Guh så rätt du har, och väldigt bra beskrivet.

  • melanie

    Så himla bra liknelse, den borde få även den mest stelbenta jämställdhetsmotståndare att i alla fall inse något!

    Ska bli så spännande att höra vad du har att säga imorgon i Malmö!

  • Emil

    Bra liknelser! Svårt att inte fatta vad du menar…

  • Tessan

    Men när det drabbar en själv då? Eller personer i sin närhet. Unga tjejer som blir kallade nåt snällt men för gulligt, ombedda att hämta kaffe, inte tittade i ögonen vid fikasnacket av sina medelålders manliga kollegor. Vad gör man? Jag vill sparkas och slåss men vara kvar på mitt jobb liksom. Det är inte ens ett märkvärdigt ställe.

    • Turkosa Leopardflickan

      Tessan jag lider med dig! Har själv varit i en liknande situation som ensam brud bland ett gäng mansgrisar. Min lösning blev att jag först tänkte på “dem” som obildade och små personer för att inte knäckas helt, låtsades vara stark och hård och sen äntligen fick jag ett nytt jobb så fort jag fått lite arbetslivserfarenhet och kunde vara mig själv igen. Hoppas det löser sig för dig.

    • barba

      Jag jobbade på ett teveproduktionsbolag ett tag. Det var i stort sett bara tjejer där. Två killar på hela produktionen. Det var det värsta gäng jag någonsin jobbat med. De drog på lunch utan att säga till o.s.v. Pratade skit om alla konstant. Chefen, också kvinna, var totalt obstinat och gav bisarra orders hela tiden. Mao, det här är ett könsöverskridande fenomen.

  • Turkosa leopardflickan

    Man väljer, ofta av lathet eller okunskap, att se omvärlden så som man vill att den ska vara har jag märkt. Även i den så öppna och alternativa reklambranschen. Du gör ett viktigt jobb och jag vill bara tacka för att du för upp ämnet på agendan. Och tack för dagens föreläsning i Göteborg. Du gav mig hopp om att vi inom denna bransch faktiskt, trots att vi inte arbetar på SIDA eller BRIS, kan påverka samhället på ett positivt sätt. Det gäller bara att fler blir medvetna. Lycka till med forskningen!

  • Jonna

    Gud vad du är pedagogisk Nina, det är jättebra! Om du skall undervisa inom dina doktorandstudier så skall du komma ihåg det här inlägget – hur man illustrerar generella drag, strukturer och problem enkelt.

  • Nina

    Fantastiskt bra skrivit! Tack! Har under min psykologutbildning aldrig läst en bättre beskivelse!!

    psyknina.wordpress.com