Jämställdhetens Anticimex

Häromdagen fick jag en kommentar från en person som menade att anledningen till att jag ser patriarkala strukturer och orättvisor överallt är att jag desperat letar efter dem. Den här personen menade det som något negativt, men jag kan inte riktigt se det så.

För visst är det så att jag letar, ibland desperat, efter sätt att göra livet/världen lite bättre. För att kunna göra det måste man först se problemen klart och tydligt. Sedan fundera på hur man kan fixa dem. Och sen jobba jäkligt hårt för att det ska bli av.

Tyvärr är det ju inte så att alla problem syns vid första anblicken. Det kan nog alla skriva under på som har haft läckande rör i huset. Eller blivit kära i en person som senare visade sig vara notoriskt otrogen. Eller slarvat med jäsningen av ett bröd. Eller haft mal i garderoben.

Det gör dessvärre inte att problemen inte finns där. Snarare riskerar de att kunna växa sig starka i sin ensamhet tills en dag hela taket i det fuktskadade köket rasar in och familjen måste laga mat på en eldriven kokplatta de närmsta månaderna (gammalt men ack så levande minne från min egen barndom). Att leta efter strukturella problem och orättvisor är därför lite som att vara jämställdhetens byggnadsinspektörer eller Anticimex. Man kollar efter problem, även dem som inte syns direkt, och när man hittar dem påpekar man dem och försöker få tillstånd att rätta till dem, trots de som bor i huset inte tycker att de lider av dem. Inte än. Men den dagen man står där med hål i alla sina ylletröjor önskar man ändå att man hade ringt in de där typerna lite tidigare. När första hålet dök upp. När det började droppa.