Jämställdhet ger fler skilsmässor

Det här är det bästa anti-feminister vet: Jämställdhet ger fler skilsmässor. En studie, en vetenskaplig studie till och med, som visar det vi alla (utom de konspiratoriska statsfeministerna) redan visste: Ingen mår bättre av jämställdhet! Det leder till samhällets förfall!

I kommentarerna läggs den ena teorin efter den andra fram: Man mår bättre om man vet sin plats. Kvinnor har bättre finmotorik än män. Att veta vem som ska göra vad behåller glädjen i äktenskapet.

Det finns ju dock ett stort problem.

Om man klickar på länken till pressreleasen, börjar ingressen så här: Kvinnor och män är mest tillfreds när hemarbetet delas lika. En sådan uppdelning verkar dock inte minska risken för skilsmässa. (Rubriken är förövrigt: Flest skilsmässor bland par som delar hemarbetet lika).

Och här begår DNs journalist Kalle Holmberg en enorm klantighet. Han påstår att lika fördelning av hemarbetet ger skilmässor, när inget i studien säger det. Den pratar istället om att moderna människor i större utsträckning både delar på hemarbetet och skiljer sig lättare, just för att de har vissa värderingar och gör medvetna val. Det är inte hemarbetet som leder till skilsmässa.

Korrelation är inte kausalitet. Precis som att hela västvärlden har dragit på sig enorma sjukdomar för att någon trodde att bara för att de som äter mycket fett har fler hjärt- och kärlsjukdomar, är det fett som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar. I det fallet har missuppfattningen sedan 60-talet orsakat miljontals människor lidande och för tidig död. Det kommer nog inte DNs misstag att göra.

Men ändå. Genom att feltolka en studie såhär, och inte överhuvudtaget problematisera det resultat man då kommer fram till (som: är skilsmässa alltid ett problem?), spelar man ganska obehagliga krafter i händerna. Vi får inte glömma att befintliga strukturer är farliga på riktigt. Kvinnor blir fortfarande dödade och misshandlade i nära relationer, de blir fortfarande våldtagna och diskriminerade. Man dör inte för att man tvättar och diskar, men allt hänger ihop. Om man måste sköta allt hemma kan man inte satsa lika mycket på lönearbete. Tjänar man inte tillräckligt med egna pengar är det svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Så visst, jämställdhet korrelerar med skilmässor, men kanske är det precis hur bra som helst att vuxna människor får möjlighet att fritt välja hur och med vem de vill leva sina liv?

Varje gång en journalist får folk att tro att det finns nåt att tjäna på att behålla befintliga strukturer, även om det bara handlar om vem som sköter disken, kommer vi lite längre ifrån en lösning på de allvarliga problemen.

  • Sandra

    Bra inlägg som vanligt, Nina! Men jag förstod bara inte vad du menar med det här stycket? Kan du förklara/utveckla det?

    “Precis som att hela västvärlden har dragit på sig enorma sjukdomar för att någon trodde att bara för att de som äter mycket fett har fler hjärt- och kärlsjukdomar, är det fett som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar. I det fallet har missuppfattningen sedan 60-talet orsakat miljontals människor lidande och för tidig död. Det kommer nog inte DNs misstag att göra.”

    • Nina Åkestam

      Jo, så här: i mitten av 1900-talet ökade antalet människor med hjärt- och kärlsjukdomar. Då började läkarna så klart forska i vad det berodde på. Man hittade sambandet att de som åt mycket mättat fett i högre utsträckning blev sjuka, och drog slutsatsen att man blir sjuk av mättat fett. Efter det började hela livsmedelsindustrin lansera fettsnål mat. Men för att bli av med naturligt fett, började man öka på kolhydraterna och blanda i en massa annat skit, vilket gjorde människor tjocka och gav dem diabetes och dessutom hade de fortfarande hjärt-och kärlsjukdomar. Nu är det fler och fler forskare som ifrågasätter det här. Kanske var det snarare att de här människorna också åt mer snabbmat, rörde sig mindre, rökte mer osv som orsakade sjukdomarna? Kanske är det inte farligt att äta riktig mat även om den är fet? Man kan läsa jättebra om det här i boken In defense of food. http://michaelpollan.com/books/in-defense-of-food/

      • Nina Åkestam

        och sen kom ju dessutom läkemedelsindustrin in och började kränga kolesterolsänkande mediciner, vilket fortfarande är deras främsta kassko, så de har ju inget intresse i att rätta till det lilla missförståndet. Gud vad jag låter konspirationsteoretisk nu, men på ricko. Hur rimligt kan det vara att omarbetad och processad mat med en massa tillsatt socker och salt skulle vara nyttigare än mjölk, avocado eller annat “fet” mat? Gud blir så upprörd av att tänka på det. Livsmedelsindustrin är fan trea på min lista över grejer jag hatar, efter tobaksindustrin och oljeföretagen.

    • Sandra

      Tack Nina för att du tog dig tid att förklara. Nu förstår jag precis vad du menar och kan förstås bara instämma. Och tack för boktipset också!

      • Nina Åkestam

        Så lite så! Blev ett helt inlägg om det faktiskt, kommer upp senare i veckan. Så tack för inspirationen, får jag väl säga också!

  • Ebba

    Finns det en anledning till att du stavar skilsmässa med J?

    • Nina Åkestam

      Nä. Stavfel bara.

  • Rebecca Nielsen

    Med risk för att låta lite läskig vill jag ändå säga att jag fullkomligt älskar dig och alla dina fantastiska, underbara, pricksäkra, motiverande, givande och så jävla smarta inlägg/texter. Sluta ALDRIG att skriva! Tack.

    • Nina Åkestam

      Hehe. ingen risk, finns alldeles för mycket att uppröra sig över här i världen!

  • hans

    om vikten av att inte vara för snabb i sina slutsatser:

    http://xkcd.com/552/

  • Ulrika

    Självklart leder jämställdhet till fler skilsmässor. Tack och lov!

    Det är ju en viktig poäng med ett jämställt och jämlikt samhälle. Att människor får välja sina liv själva och välja det som gör dem mest lyckliga. Givetvis med hänsyn till andra.

    Tror det är ytterst få som skiljer sig lättvindigt, särskilt om man har barn.

    Och, en skilsmässa är väl 2012 knappast en katastrof. Dags att tvätta bort den otrolig ålderdomliga stigmatiseringen av att vuxna människor väljer vägar som kanske inte tidigare generationer hade valt. På grund av att de, som Nina skriver, inte kunde. Och det gäller som sagt i de flesta andra kulturer fortfarande. Att kvinnor, och delvis män, inte får. Mår de bättre? Knappast.

    Ser skilsmässor som ett givet uttryck för ett jämställt samhälle. Vill man hårdra det kan en skilsmässa till och med innebära att vi får mer kärlek i samhället. Fantastiskt med livslång kärlek! Och då handlar det inte om passion. Men de som inte upplever att de får förutsättningar att älska på riktigt i sitt förhållande, som kanske försökt utan att lyckas, ska de berövas något så viktigt i livet?

  • Malina

    Det her var jo interessant. Fikk høre om denne saken via tysk media og de har bare lest DN, tror jeg. I alle fall ble jeg litt forundret over denne konklusjonen og så, som du skriver det, fikk det en mening som er litt mer troverdig.

  • Theodor Herzl

    Som vanligt berör du intressanta frågor – med bra analys. Därmed inte sagt att man behöver hålla med om allt! Därav detta. 1.) Klart att en skilsmässa där barn är inblandade alltid är ett misslyckande. Om inte ena parten är psykopat så önskar ett barn alltid att föräldrarna ska hålla ihop (och skulle må bäst av om så är fallet). Alldeles för många, i mitt tycke, utgår från ett egoistiskt självförverkligande perspektiv när relationen analyseras (och skilsmässan beslutas). 2.) Klart som fan att jämställdhet ökar risken för skilsmässa. Det är helt “omöjliga” krav på föräldrar med karriärambitioner. Det nordiska perspektivet där ett jämställt förhållande är normen (åtminstone bland akademiker), är inte normen i andra delar av världen. Arbetar du t.ex. i ett anglosaxiskt eller tyskt eller asiatiskt företag – där män arbetar och kvinnor är hemma (om de har barn) – så får du noll förståelse för pappaledighet (ja, ledighet överhuvudtaget), dagishämtningar m.m. Sammantaget är det en hög stressnivå – där båda parter ska hantera många parallella roller som inte blandas så väl ihop (karriärist, hemmafru/hemmapappa, 5 veckors ledighet, tillgänglig dygnet runt …). Klart det är lättare att hålla ihop en relation, där ansvarsfördelningen är klarare uppdelad – inte därmed sagt att det är önskvärt (för det är det inte!). Men jag tror det är bättre att gå in i “stormen” med öppna ögon (och tillsammans klara det!), än att inbilla sig att det är enkelt.

    • Nina Åkestam

      Absolut, det finns en poäng i att jämställdhet KAN leda till skilsmässa. Men, det var inte det studien sa. Den fastslog inte ett sånt kausalt samband, vilket artikeln plötsligt gjorde. Det är mitt stora problem med det här. Teorier är det inget fel på, om man låter dem vara just det!

    • Tove

      Hej Theodor

      Jag bara undrar vad du bygger “Om inte ena parten är psykopat så önskar ett barn alltid att föräldrarna ska hålla ihop (och skulle må bäst av om så är fallet).” på? Finns det forskning?

    • Theodor Herzl

      Nina: I pressmeddelandet så är budskapet att de inte kan utesluta ett orsakssamband mellan jämställdhet och skilsmässor; den ansvariga för studien resonerar ju om jämställdhet som den viktigaste orsaken till skilsmässorna (sedan har jag för ögonblicket ingen aning om hur man vetenskapligt ska påvisa kausalitet än just genom korrelationer och djupintervjuer; det är ju inte fysik vi pratar om – men du kanske har någon bättre idé?). Tove: Håller med om att jag spetsade till formuleringen väl hårt, men har du någonsin träffat på ett skilsmässobarn som tyckte det var bra att hens föräldrar skilde sig (om vi nu bortser från klart destruktiva relationer med psykisk eller fysisk misshandel)? Vet faktiskt inte om det finns forskning (hur nu den skulle gå till?). Som kanske märks har jag svårt för romantiserande av den lyckliga skilsmässan, där beslutet att skilja sig trivialiseras – byta jobb, skilja sig, börja träna, förverkliga sig själv. Tanken att bara jag är lycklig så är mina barn lyckliga är om något en “feelgood-tanke” utan någon som helst vetenskapligt belägg.

      • Nina Åkestam

        Jo, det går utmärkt att fastställa kausalitet även utanför naturvetenskapen, man gör det genom regressionsanalys. Sen kan man naturligtvis använda resonemang och teori också, även om det inte är lika övertygande, men faktum kvarstår att DN inte speglade studien korrekt.

        Och angående anledningar till skilsmässa: varför skulle man skilja sig om relationen inte är destruktiv för en av parterna? Som Karin säger: om relationen gör människor ledsna, är den destruktiv. Då ska den inte vara. Naturligtvis finns det massor av människor som är glada att deras föräldrar skilt sig, och massor som inte är det. Det gäller trots allt ungefär hälften av alla människor (att ha skilda föräldrar, alltså). Att växa upp i ett hem där föräldrarna inte gillar varandra men håller ihop “för barnens skull” är enormt destruktivt.

    • K

      Jag har faktiskt ett flertal vänner som uttryckligen har sagt att de är glada att deras föräldrar skilt sig. Ingen av dem har, vad jag vet, en förälder som är psykopat, utan föräldrarna har helt enkelt varit gladare var för sig än de var tillsammans med den andre. Hur glada blir barnen om föräldrarna stannar kvar i en relation som föräldrarna inte mår bra i, “bara för att”?

    • Tove

      Theodor; varför jag frågade är jag personligen var lycklig över mina föräldrars skilsmässa. Ingen misshandel eller likanande. Känner även föräldrar som är i “krig” med varandra. De tror inte att deras barn fattar, vilket de självklart gör och mår skitdåligt. MEN det är i min egen lilla sfär och har inget med “alla” barn att göra. Därför var jag seriöst intresserad om det fanns något belägg för det du skrev.

      Man kan inte sätta likhetstecken på sina egna erfarenheter och “alla” eller “de flesta”.

    • Theodor Herzl

      Nåväl, visst det är bra att använda regressionsanalys i ett statistiskt material (och det är bra att använda korrelationsanalys också). Men det är “bara” en statistisk analysmetod (och det finns fler statistiska metoder som också kan användas … men, men nu var inte mitt huvudsakliga fokus att diskutera begränsningar i statistiska analysmetoder). Mer anmärkningsvärt är att det upplevs som provocerande att jag tycker att en skilsmässa med barn inblandade är ett misslyckande. Jag fattar faktiskt inte. Allt annat lika: ett barn blir inte gladare/tryggare av att föräldrarna skiljer sig. Att hälften av alla barn har skilda föräldrar förändrar väl inte detta faktum? Säkert blir de flesta av dessa barn finfina människor ändå, men bäst hade varit om deras föräldrar var lyckliga tillsammans. Det är inget tvång att skaffa barn. Känner man inte för att leva med någon, kanske man inte ska skaffa barn med den personen. Vill man fritt kunna bestämma över sitt liv – gift dig inte, bli inte sambo, skaffa inga barn. Mina $0,02. (Och ja, pressmeddelandet tar upp kausaliteten mellan jämställdhet och skilsmässa … “årssakssammenheng” är norska för orsakssamband/kausalitet.)

    • Theodor Herzl

      Tove: Det finns en del forskning på området. Bland annat en doktorsavhandling av Teresia Ängarne-Lindberg på Linköpings Universitet. En av slutsatserna i denna är …”Trots att resultaten visar på god hälsa hos barnen 15-20 år efter skilsmässan är det viktigt att framhålla att inga barn önskar att deras föräldrar ska skilja sig.” Här är länken till hela avhandlingen: http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:306061

  • Johanna Dahlin

    Så himla sant och tröttsamt! Det och den här typen av “nyheter” är det värsta jag vet: “Slipp bröstcancer – bli hemmafru”. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/724809-slipp-brostcancer-bli-hemmafru

    Studien som ligger till grund för den här otroligt bakåtsträvande rubriksättningen säger förstås inte att hemmafru = lägre risk för bröstcancer. Det den säger är att FYSISK AKTIVITET (i vilket hemarbete enligt den här studien räknas in) leder till en minskad risk för att utveckla bröstcancer. Artikelförfattaren har dock passat på att göra jämställdheten en otjänst. Sådant blir jag så ledsen på.

  • Calle

    Det är ytterst få svenska journalister som kan skilja på korrelation och kausalitet. De tolkar och presenterar väldigt ofta forskningsrön efter egna värderingar. Detta är speciellt vanligt vid rubriksättningen för att locka läsare. Vad lär man säg på journalistsutbildningarna egentligen? Att driva kampanjer? Objektivt kritiskt tänkande verkar bortblåst. Man ställer bara kritiska frågor när något strider mot ens egna personliga värderingar.

  • NilsMotpol

    Vänta nu, har inte Sveriges samlade journalistkår i åratal hävdat just att jämställda par är lyckligare? Aldrig någonsin har jag hört invändningen att lyckan kanske inte beror på jämställdheten, att korrelation inte är kausalitet.

    För övrigt, hur använder man regressionsanalys för att visa kausalitet?