Jag håller inte med!

Den reaktionen dök upp på vissa håll när jag skrev om kvotering häromdagen. Vilket för mig in på ett förtydligande man inte kan göra nog ofta: skillnaden mellan fakta och åsikter.

Mitt inlägg om kvotering var med flit baserat på fakta. Jag ville nämligen göra klart att kvotering inte är något konstigt eller något som man kanske borde göra: det är något som pågår överallt och hela tiden, men baserat på olika egenskaper (eller kvoter). Det finns kvoter för revisorer och yngre och män och kvinnor, oavsett om de är medvetna eller inte, eller lagliga eller inte. Lika lite som att man kan ha åsikten att Sverige är jämställt eller ojämställt, kan man ha åsikten att kvotering pågår eller inte pågår. Det är inget man kan tycka om, lika lite som att man kan tycka att himlen är blå om den är grå.

Något man däremot kan ha en åsikt om, är huruvida den här kvoteringen är bra eller dålig, eller hur man i så fall borde jobba för att förstärka eller förändra den. Jag skrev väldigt lite om det, och bara på slutet:

När någon frågar mig om jag är för kvotering säger jag alltså ett rungande ja. Jag tycker att kompetens är viktigare än kön. Jag tycker inte att revisorer kan ersättas av administratörer. Och jag tror att ett samhälle där rätt person är på rätt plats är väldigt, väldigt viktigt.

Det här är inte fakta. Det är min åsikt. Det här kan man alltså hålla med eller inte hålla med om. Man kan tycka att kön är viktigare än kompetens. Man kan tycka att det är viktigare att rätt kön är på rätt plats än att rätt person är det. Det är helt okej, och i stora drag så samhället fungerar idag. Men man ska kalla en spade för en spade. Vill man inte att det ska vara på det här sättet, måste man ta reda på vilka fakta som gäller och anpassa sin strategi därefter. Det hjälper inte att låtsas att allt är toppen och kalla den fakta som läggs fram som motbevis för en åsikt.

För säkerhets skull tar vi det en gång till (statistikern i mig blir så glad över sånt här ändå): det är inte en slump att män är totalt överrepresenterade på maktpositioner i samhället (det är för övrigt anledningen till att ”vi feminister” pratar om bolagsstyrelser och inte gruvarbetare. Vi är intresserade av att fördela makten i samhället jämnt, och de avgörande besluten fattas inte nere i gruvan). I nästan 30 år har det varit jämställt (eller övervikt på kvinnor) på de flesta utbildningarna som förser näringslivet med kompetens. Det finns många anledningar till att en person hamnar på en viss plats i sin karriär, från vilja till kunskap till ren tur, men det faller på sin egen orimlighet att det helt slumpmässigt skulle vara så att kvinnor RÅKAR hamna utanför hela tiden. I statistiken talar man om konfidensintervall: sannolikheten för att det vi observerar inte stämmer med verkligheten. I fallet med män och kvinnor är det inget snack: skillnaderna är signifikanta, systematiska och förklaras av vad vi har mellan benen (den som vill djupa på det här kan beställa skriften På tal om kvinnor och män från SCB)

Något jag med flit inte skrev något om är min åsikt i frågan om vi borde lagstifta om könskvotering i vissa sammanhang. Det är nämligen en helt separat grej, som inte på något sätt måste hänga ihop med en allmän diskussion om vad kvotering är och hur det fungerar. Det är något man kan hålla med eller inte hålla med om. Den diskussionen tar jag gärna också, men först när vi har fakta klart för oss. Och vet att vissa saker är som de är, hur lite vi än håller med om att det borde vara så.