Jag bad till gud varje dag att jag skulle sluta vara feminist, för det var så jävla jobbigt.

Så sa Kakan Hermansson när hon blev intervjuad i Värvet. Jag höll på att trilla omkull av igenkänning. Ibland finns det ingenting jag önskar mig så mycket som att få vakna upp en dag, bara en enda dag, och inte TÄNKA så förbannat. Att gå upp, äta den frukost som finns, gå till ett helt okej jobb, äta lunch, hämta barn på dagis, fika med kompisar, gå och träna, kolla på TV, dricka vin och äta ostbricka på helgen och planera en semester till något varmt land. Köpa trevliga tidningar om heminredning och fundera på en köksrenovering. Jag föreställer mig att en dag i en sån helt normal människas hjärna skulle vara som ett spa.

Istället vaknar jag varje morgon, och har gjort så länge jag kan minnas, med ett stort VEM ÄR JAG? hängande över mig. Den frågan hänger kvar tills jag sätter på morgon-tv och läser tidningen. Då får den ställskap av HUR I HELVETE KAN VÄRLDEN SE UT SÅ HÄR? och VARFÖR ÄR FOLK SÅ HIMLA DUMMA? Sen går dagen åt till att, med olika grad av förtvivlan, försöka besvara de frågorna, vilket jag så klart aldrig lyckas med. Sen somnar jag och så börjar det om igen nästa morgon.

Nu är jag inne i en period när jag tänker extra mycket så här, och det gör mig helt utmattad. Ju mer jag tänker desto mer orättvisor ser jag, och desto mer känner jag att jag sviker genom att inte göra tillräckligt. Då önskar jag extra mycket att jag kunde sitta med båda händera runt en stor temugg och blicka ut över ett snötäckt landskap. Och kanske, kanske se fram emot ett fredagsmys.