Ja man ska väl skriva nåt om Cannes också.

Förra veckan var det Cannes Lions (typ vm i reklamkreativitet). För andra gången sedan 2006 var jag inte där. Och för första gången på samma tid känner jag att jag inte över huvud taget saknade det.

Under större delen av mitt vuxna liv har jag brytt mig väldigt mycket om reklam, och det gör jag ju fortfarande. Så till den grad att jag forskar om det dagarna i ända. Jag fascineras av hur reklam nästlar sig in överallt och vad den gör med oss som människor, både när den är bra och när den är dålig. Men jag kan inte uppbåda ens en liten gnutta engagemang för reklamtävlingar, utöver att jag blir glad om någon jag känner vinner. För man blir ju glad när ens vänner är glada.

Det känns så märkligt att det kan gå så fort att helt och hållet byta perspektiv. För jag tyckte ju att det var så viktigt. Värt att jobba nätter för, värt att gråta eller dricka champagne över. Jag vet att nästan alla som har bytt jobb slås av samma sak, att man bara svävar iväg och några månader senare är precis lika oförstående inför det som är viktigt i “branschen” som någon som aldrig har satt sin fot där. Det är ganska skönt att veta tycker jag. För det betyder ju att det jag gör nu som blir dåligt inte spelar världens största roll. Man minns folk man lärde känna och det man lärde sig på vägen. Något enstaka projekt där allt klaffade kan också hänga med. Resten faller i en mjuk och behaglig glömska.

Hur som helst. För alla er som liksom jag inte bryr er så jättemycket om reklamtävlingar och därmed har missat det, kan jag berätta att den här filmen enligt hundratals jurymedlemmar är den allra bästa reklamen i år. Den handlar om tecknade gubbar som dör till någon slags Moldy Peaches-soundtrack. Typ gullig. Och förklarar ganska så exakt varför det känns helt rätt för mig att jobba med reklam på andra sätt just nu.

  • Maja Bredberg

    Ett tillägg bara till din kommentar om Dumb Ways to Die: vad jag förstått är det mer än bara “typ gulligt” eftersom budskapet är “be safe around trains” och att olyckorna i Melbourne Metro under kampanjperioden (enligt mätningar, so far) minskat med 20%. Vilket ju ändå får anses vara betydande.

    • Jacob Bure

      Word.

    • Nina Åkestam

      Ja, det är ju jättebra. Men jag kan ändå inte tycka att den här kampanjen blåser mig av stolen direkt. Den är fin och så, men jag kan inte begripa att det skulle ha varit förra årets mest intressanta och utmanande reklam? Och 20% låter inte så mycket i min öron, med tanke på att det är en ganska liten grupp man mäter. Tågskadade personer är ju inte så många, så i absoluta tal är det relativt få man måste påverka för att uppnå en minskning med 20%. Givetvis är en mindre skadad eller död människa värd alla pengar i världen, men jag tror att det lika gärna kan ha med mere-exposure-effekter att göra. Alltså att man har tagit upp frågan “var försiktig runt tågen”, snarare än reklamen i sig.

  • Liv

    Cirka 80 döda i Sverige varje år kring tåg, och vi är ett mönsterland så 20 procent är knappast bagatellartad.

  • Raoul Galli

    Så är det: “illusio” släpper snabbt sitt grepp när man drar tillbaka sin investering i spelet.

  • Edith

    Vilka reklamböcker gäller???? Jag kan ingenting men vill lära mig om bra reklam!!! Tanken bakom etc!! Tack

  • Anna Qvennerstedt

    Jag tror att Dumb Ways to Die vann för att den representerar det svåraste att lyckas med i vår värld: att hitta en idé och ett tonfall som är helt överrumplande och charmerande och som (nästan) ingen kan värja sig för. Efter att ha suttit igenom fem långa dagar av casefilmer som där flertalet redovisar smarta mediestrategier, tekniskt avancerade lösningar, komplexa 360-graderskampanjer som helt eller delvis saknar förmågan att beröra en enda kotte, så är jag inte förvånad över utgången.

    Jag är chockad över mängden krampaktiga försök att vara nyskapande och utmanande och intressant. Och nånstans glad att det som vinner i längden är den där mystiska irrationella x-faktorn som ingen planner kan förutse och ingen statistiker kan räkna ut. Yay! 1-0 till kreativiteten i en värld som kommit att handla alltmer (för mycket?) om logik och teknik.

    1-0 för att den här “typ gulliga” verkligen har nått fram. Inte bara till fem olika Cannes-jurys utan till 50 miljoner människor (!). Det är väl sånt vi alla vill lyckas åstadkomma innerst inne? Det är därför åtminstone jag jobbar med det här, inte för att vara utmanande och intressant utan för att hitta nycklarna som gör att man når igenom. Når ut och når in. Lika jävla svårt varje gång!