Inte hela världen

Läste den här krönikan av Annina Rabe som jag tyckte var himla bra. Den handlar om något som borde vara självklart, men som på något underligt vis inte är det: att det är helt okej att vara 16 år och inte veta exakt vad man ska göra med resten av sitt liv.

Gymnasievalet är något av det mest plågsamma jag har varit med om. Så himla många val, så himla många åsikter om vad som är rätt och fel. Och på något sätt kändes det som att beslutet på något sätt var definitivt. ”Det du väljer nu är så det kommer att bli”. Trots att alla vuxna borde veta att på dagens arbetsmarknad är man när man börjar gymnasiet i alla fall sex-sju utbildningsår ifrån sitt första riktiga jobb, och ytterligare tre-fem arbetsår ifrån att faktiskt veta vad det jobbet innebär. Då kan man skapa sig en uppfattning om vad man vill. Då kan man bestämma sig för om man vill satsa, eller försöka byta bana. Det har jag skrivit om förut, och det står jag fast vid när jag nu precis har gjort ännu ett lappkast i mitt egen karriär. Det är inte hela världen.

Och framför allt är det här är ingen utveckling som kommer att ändras, snarare kommer det att bli ännu mer så. Vi lever längre, tekniken går fortare, yrken förändras och jobbtryggheten luckras upp. Allt tyder på att folk kommer ha en massa olika jobb under sitt liv innan de till slut kolavippar, eller om de har tur, har råd att gå i pension. Att Tomas Tobé orkar bli upprörd över att 8% av gymnasieeleverna börjar på estetiskt program känns bara som en otroligt onödig press på redan förvirrade unga människor, utövad av en person som inte verkar ha träffat en yrkesaktiv människa någonsin.