Innan de ens har börjat leva.

Jag lyssnade på delar av senaste avsnittet av P3 Dokumentär som handlar om branden på Sankt Sigfrids sjukhus. Det är också på många sätt en historia om unga tjejer på 90-talet som inte mådde så bra. Ni som har följt den här bloggen länge vet att det inte är någon hemlighet att jag var en av dem. Jag har många gånger varit glad över att skära sig själv inte var en grej när jag var i yngre tonåren, det kom några år senare. För oss var det anorexi som gällde.

När medierna började rapportera om självskadebeteenden på 90-talet var jag alltså jätteglad över att jag var för gammal. För något som var mycket värre att bära än själva sjukdomen och ångesten var skammen. Jag skämdes något så otroligt över att inte vara glad, pigg, lycklig. Att vara smal var naturligtvis viktigast av allt, men att ingen någonsin skulle få veta vad jag höll på med kom på en stark andraplats. Jag skulle vara en av alla de där tjejerna som hyllades mest: de naturligt smala. Som åt som de skulle, var friska och glada, och ändå vägde lite. Lösningen för mig blev att äta och kräkas. Det syns fortfarande på mina tänder.

Därför tyckte jag så synd om de yngre tjejerna som valde rakbladen istället för självsvälten. Där fanns det ju bevis. Dessutom blev de inte snyggare av sitt plågeri som jag tyckte att vi i min ålder blev. Inte en enda modellagentur scoutar ju folk med hål i huden, det fattade ju vem som helst.

I efterhand är det kanske vad jag är allra mest ledsen över. Att vi var så många som inte bara mådde fruktansvärt dåligt, utan också skämdes. Att söka hjälp fanns inte på världskartan. Första gången jag läste ett blogginlägg av en tjej i min ålder (vi var kanske 22 då) som berättade om sina ätstörningar höll jag på att trilla av stolen. Hur kunde hon? Fattade hon inte att hon aldrig skulle få ett jobb, en kille, att alla skulle tycka att hon var galen? Att hon dessutom skrev att det hon kände var vanligt bland hennes kompisar blev ett dubbelsvek. Jag var ju i samma ålder, så kanske skulle nån kunna lista ut? Då skulle ju jag inte heller få nåt jobb eller nån kille. Jävla människa.

Det tog mig ganska många år att fatta att den tjejen hade rätt. Inte bara i sina konstateranden om att det hon hade gått igenom var jättevanligt, utan i att prata om det. Tydligt, öppet, utan omsvep. Det har inte ett skvatt med ens förmåga att skaffa drömjobbet eller ens älskvärdhet att göra. Det finns ingenting pinsamt i att ha varit, eller vara, sjuk. Framför allt inte när sjukdomen inte är ett resultat av något man själv har kunnat påverka, utan ett resultat av ett svek från samhället. Framför allt inte när man är ett himla barn.

För den som är mitt inne i ett självskadebeteende är det svårt att inse allt det själv, så därför ligger ansvaret på omvärlden. Varje människa måste ha rätt att bli sedd och hörd och hjälpt. De har rätt att få veta att det som händer dem inte är deras fel, och inte är något att någonsin skämmas för. Bara då kan vi kanske få ett slut på eländet som slår ut så många unga människor innan de knappt ens har börjat leva.

 

  • Rebecka

    Jag har hetsätit för att plåga mig själv så länge jag kan minnas. Att svälta fick mig att må bättre, vilket inte var tillräckligt smärtsamt. Jag förstod att jag plågade mig själv, men jag förstod inte att i stort sätt hela mitt liv byggde på att skada mig själv. Det var nog först när jag började att bränna/skära mig själv för ett år sedan (är 18) som jag faktiskt kunde se konkret att det inte bara var maten utan hundratals andra grejer jag använde för att piska mig själv. Fint att du skriver om det är. Kram

    • Nina Åkestam

      Åh det gör mig så ont att höra. Lova att du söker hjälp och inte ger dig förrän du får den! Det kan vara svårt att få tag på läkare och psykologer som har rätt kompetens men man får gå från läkare till läkare tills man hittar någon. Men det går att bli frisk och ju tidigare desto bättre. Finns alldeles för mycket liv att leva. Kram

  • Kathrine

    At du skriver som du gjør, om det du gjør, er så himla mektig. Jeg er evig takknemlig. Takk!

    toppeloppe.wordpress.com

  • Emilia

    Pang på. Jag har bara läst några inlägg här med jämna mellanrum, och varje gång blir jag berörd. Det är tvära kast – från boksläpp till jobbiga erfarenheter. Jag håller med: det ska inte vara skämmigt att vara sjuk. Men ÄNDÅ så är det svårt. Vilka ord ska man välja? Hur talar man fritt om det som är svårt? Vad vill man berätta om sig själv? Vad är lagom? Meningen: “Det finns ingenting pinsamt i att ha varit, eller vara, sjuk” behöver förstoras, tejpas upp och fetmarkeras. För drabbade, odrabbade och resten av världen. Tack!

  • Therese

    Jag är så insyltat i det här att jag knappt vet var jag ska börja. Men jag vill börja med att säga att jag tycker att det är jätteviktigt att du lyfte denna fråga, men att du för mig missar huvudpoängen. Vad gör de tjejerna där? Varför har Sverige brutit på FN:s barnkonvention i tiotals år? Varför låser man in människor som mår fruktansvärt dåligt och skadar sig själva med psykiskt sjuka brottslingar trots att det saknar forskningsstöd överhuvudtaget? Varför fälldes inga läkare för att de använde tvångsåtgärder mot dessa tjejer som bröt på svensk lagstiftning? Var är debatten?

    Jag skulle mer än gärna se ett feministiskt perspektiv på detta, för det tror jag verkligen skulle tillföra något. Ps. Boktips: Slutstation Rättspsyk