Individen och upploppet

Jag tycker att Alexandra Pascalidous text är det bästa som har skrivits hittills om Husby. Dels för att hon inte försöker förenkla sånt som inte går att förenkla, dels för att hon sätter fingret på något som många andra också har börjat prata om: det är inte ungdomar som sätter eld på bilar. Det är unga killar. Eller som My Vingren säger: Husby handlar inte bara om klass. 

I vanlig ordning höjs också röster, exempelvis från Fredrik Reinfeldt, om att individer måste ta sitt ansvar. I sak är det så klart rätt: om noll individer slår sönder en ruta blir rutan inte sönderslagen. Alla är ansvariga för sina handlingar och man ska inte brukar våld mot andra människor. Samtidigt känns det som att den som stannar där i resonemanget inte på allvar är intresserad av att lösa problemet. För en individ är inget upplopp. Om det som händer i Husby och runt om i Stockholms förorter var ett personligt problem skulle polisen ganska lätt kunna lyfta en just den 15-åringen på stationen och ringa hans föräldrar.

Men nu rör det inte en person. Det rör många tusen. Och om vi är intresserade av att det faktiskt ska sluta brinna, är det är viktigt att inte blanda ihop ansvar och lösningar. Vi kan lägga hur mycket ansvar vi vill på individen, men vad sjutton betyder det i praktiken? Det hjälper väldigt lite om inte individen har möjlighet att lösa grundproblemet, som i det här fallet är en salig röra av utanförskap, klassklyftor, rasism, diskriminering och maskulinitetsnormer. Det är helt enkelt lite mycket att lägga på en tonåring i förorten som inte ens har rösträtt. Däremot är det inte för mycket för Sveriges regering och statsminister. Att låtsas som något annat är bara pinsamt.

  • E

    Bra skrivet av Alexandra Pascalidou. Och bra skrivet av dig!

    Läs gärna den här artikeln också… som är en essä… tror du skulle uppskatta den:

    http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/

  • Malin

    Fantastiskt bra skrivet. Jag håller med och tycker att alla som uttrycker sig i den här frågan borde läsa precis det du skrev nu.

  • Karolin

    Bra formulerat!

  • Nina

    Fast nu har de just “lyft” några ungdomar och jag antar de ringt deras föräldrar. Multiplicera den insatsen med 100 och det skulle inte finnas några stenkastare kvar. Varför är det så svårt?

    • Perry

      Ja det kan man fråga sig. Och det kanske skulle gå?

      Men poängen just här är väl att även om man grep alla skyldiga så skulle bara en del av orsaken till upploppen försvinna. Den strukturella delen av problemet skulle fortfarande finnas kvar.

      Det bästa är väl ändå om vi slipper låsa in nästa generations 15-åringar också? För att lösa problemen på sikt måste förutsättningarna i segregerade städer förändras.

      • Nina Åkestam

        Precis det jag tänkte säga, så +1!

  • Perry

    Ja ansvar kan delas. Det finns undersökningar som visar på tydligt samband mellan sociala skillnader och våld i ett samhälle. Ju större skillnader ju mer våld.

    Alltså så har en person i ett socialt utsatt område större sannolikhet att utöva våld men samtidigt så utövar ju inte alla människor, eller unga män, i området våld. Alltså behövs sammanfallande faktorer för att denna typ av upplopp ska ske, både individuella och sociala.

  • Eliza

    Heja My! Heja dig!

  • p

    Nina. Du som är så klok.

    Min mamma är född och uppvuxen i sydostasien. Min pappa är svensk, och jag är född och uppvuxen i Sverige. Vad ska man tycka när ens farmor och farfar röstar på sverigedemokraterna? När ens farmor kläcker ur sig saker som “så länge inte en av dom där utlänningarna vinner melodifestivalen” eller klagar på att 2012’s julvärd sarah dawn finer inte var svensk nog. Eller vänder i dörren i butiken för att en kvinna med slöja befinner sig där. När ens pappa är en typisk “jag är inte rasist men…”, och man till slut konfronterar honom och han säger “ja men lite rasistisk är jag väl. det är väl vi allihopa”. Vad ska man tycka/säga när man försöker protestera och allt dom säger är “ja men majoriteten utav alla sveriges kriminella är ju utlänningar. det är statistik. det är fakta”.

    Jag förstår inte. Man blir så trött. Och själv sitter jag där som ett stort jävla frågetecken med min mor bredvid mig. Lika trött.

    • Nina Åkestam

      Åh, vad jobbigt det låter. Framför allt när det hamnar så nära. Jag tror att det bästa man kan göra är att ladda på med ännu mera fakta. Som att majoriteten av alla Sveriges kriminella är “utlänningar”, det stämmer ju helt enkelt inte. Ju mer man själv läser på, desto tryggare blir man i diskussioner. Man kan också be människor att förklara mer noga hur de tänker. Var har du läst det? Hur hänger det ihop? Varför skulle det vara så? Min erfarenhet är att det är det lättaste sättet att få igång en dialog, att undvika de svepande formuleringarna. Men ibland funkar inte det heller, eller så orkar man inte, och då brukar jag bara säga tydligt “så tycker verkligen inte jag”. Ofta får det folk att hoppa till, bara för att man är så van vid “sunt förnuft”-resonemang som alla nickar med i.

      I min familj är det lyckligtvis ingen som har den typen av åsikter med i vissa andra politiska frågor står vi långt ifrån varandra. I de bästa fall blir det intressanta diskussioner som alla kan lära sig av.