Idag

För exakt tio år sedan tog jag studenten. Jag gick sam-sam pa VRG vid Odenplan och hade haft tre så himla roliga år, som avslutades med en månad av maskerader och tequilashots och storslagna framtidsplaner. Det var otroligt varmt den våren och sommaren. Det regnade inte på en enda studentskiva. Och jag hade fått i studentpresent av mina föräldrar att inte behöva sommarjobba något alls. Tre månader ledigt innan jag skulle börja på Handels. Kunde liksom inte bli bättre, tyckte jag.

Men det kunde bli mycket sämre. Sista veckan i maj körde en bil med fyra 19-åriga killar in i ett träd i Bromma. I baksätet satt min pojkvän David.

Den tredje juni var min studentdag. Innan champagnefrukosten skjutsade pappa mig till St Görans sjukhus där David låg på intensiven så att jag kunde sitta bredvid hans säng i en timme och hålla honom i handen. Han var inte vaken. Han hade syrgasmask för ansiktet och höfterna och benen fixerade med metallstänger som stack ut åt alla håll. Jag ville inte riktigt fatta det då, men läkarna visste inte om han skulle överleva.

Jag pussade honom på kinden och åkte till Observatorielunden och åt studentlunch och drack sliskig cider på vårt flak. Jag ville gråta hela tiden. Gråta för att det var så förbannat orättvist att det här skulle vara en rolig dag. Det hade jag blivit lovad hela livet. Och istället stod jag där med fejksolbränna och en jävligt ful vit topp och kände att alla mina vänner bara kunde dra åt helvete med sin lycka. Vad fan spelar det för roll att man har MVG i alla ämnen om man måste fira det på intensiven på St Görans sjukhus?

Hur som helst. Jag höll ihop på studentmottagningen och gick ut på kvällen men smet hem med Eric och öppnade alla mina studentpresenter. Vi låg utsträckta på vardagsrumsgolvet och skrattade åt en otroligt ful glasskål jag hade fått. En himla glasskål fick mig att skratta för första gången på en vecka.

Det var otroligt varmt den sommaren. Jag var på sjukthuset varje dag, först St Göran och sen på SÖS. David blev bättre. Först från intensiven till vanlig avdelning, sen från sjukhuset och hem. Från sängliggande till rullstol, och lagom till min inskrivningsdag på Handels i september fick han operera bort den där ställningen som höll ihop hans krossade höfter. För första gången på tre månader kunde jag krama min kille ordentligt.

Det ordnade sig. Jag och David var ihop i två år till efter det. Nu är han läkare och bor i Ungern tror jag och vi har inte hörts på säkert fem-sex år. Men jag får fortfarande svimningskänslor av långa sjukhuskorridorer. Och varenda gång jag ser en sjukhusscen på film blir jag irriterad på de pipande maskinerna. Fattar de inte hur tyst det är på sjukhus? Ingenting piper. Ingenting blinkar. Allt är bara en lång väntan på att det ska bli bättre eller sämre.

Mikaela bad mig att ge lite råd till alla som tar studenten nu och funderar på framtiden. Jag lovar att jag ska göra det. Men ett är viktigare än de andra, så det får ett helt eget inlägg. Och det är att man klarar sig. Även när det värsta händer. När allt man trodde var viktigt inte är det längre.

 

 

  • brita

    ja, det är klart man klarar sig ifall man har haft ett sådant liv att man fått mvg i alla ämnen och har föräldrar som närsomhelst kan försörja en i tre månader.

    • Anna

      Hjälp vilken osympatisk kommentar. Jättebra inlägg, Nina.

    • Michael

      Ja bloggen får en del inlägg av den här typen, förmodligen samma person bakom dem alla.

    • Michael

      Ska vara kommentarer så klart, inte inlägg.

    • Nina Åkestam

      Ja, får hålla med Anna här. Vet ej hur många av dina närmaste du har rullat runt i rullstol eller gråtit över vid en sjukhussäng, men gissar på noll med tanke på att du tror att ett visst betyg, mvg eller annat, kan göra att det känns lättare. Man ba: oj, den jag älskar är döende, men jag fick i alla fall mvg i matte C? Vad gäller försörjning var jag som jag skrev jätteglad över den studentpresenten, men alla föräldrar är enligt lag skyldiga är försörja sina barn tills de går ut gymnasiet. Jag gick ut gymnasiet ett år tidigare än jag skulle, så ska man vara helt ärlig fick mina föräldrar 9 månader gratis. Och inte heller det är något jävla vaccin mot fruktansvärda händelser, det var min poäng. Jag vet att vissa gillar att sparka på mig för att jag har haft det lätt i livet, men det här är ändå någon slags bottennotering. Grattis.

    • cajsa

      fy vilken otäckt osympatisk människa. det spelar väl ingen roll att man har alla pengar i världen om man är trasig inuti?

    • A

      Brita, alltså jag fattar att säkert du inte menade att kommentera det skitjobbiga i att ha pojkvän på sjukan utan det generella rådet i sista stycket om att “vad som än händer så klarar man sig”. Du sitter ju där med facit på att det gick bra för Nina och David och därför kanske du inte fattar hur hårt du kommer fram. Och ja, jag kan förstå att om du nu inte haft det lätt och kanske inte klarat motgångar “vad som än hänt” så kanske du inte i sak håller med om att “alla klarara allt” (även om jag tycker Nina skrev en fin och tröstande tanke till kidsen liksom). Men nu skrev du som du skrev och då blir man rätt ledsen. För din skull som verkar ha haft det asjobbigt, men framförallt för den som delade en personlig berättelse och fick tillbaka något såpass kallt och taskigt.

  • Sophia

    Jag slås än en gång av vilken liten värld vi lever i. Tänk att du varit tillsammans med goa David; för jag är ganska säker på att det är samma David (då N-A) som kommer från en liten ort och som jag också gått i skolan med…

    Förövrigt, tack Nina för att du skriver en så himla bra blogg. Läser varje inlägg och tycker för det mesta att det du skriver är klokt :)

    • Nina Åkestam

      Ha, vilket sammaträffande! Det är samma person indeed. Och tack!!

  • linn

    jättejättebra skrivet.

  • Jennifer Sandström

    Oj vilken gripande story. Vad skönt att höra att slutet var bra, men jag kan inte ens föreställa mig hur du kände i början. Och jag kan inte föreställa mig hur din vän Sandra känner just nu. Usch och fy, kram på er!

    / http://jennifersandstrom.se

  • helena

    “Och det är att man klarar sig. Även när det värsta händer. När allt man trodde var viktigt inte är det längre.” bästa nina, lova detta. min pappa gick bort för en månad sen, under den tiden i ens liv när man precis ska bestämma sig för vem man man vill vara, vad man vill göra. och plötsligt får man stanna helt upp, för saker vänds uppochner, man inser så mycket man hade om bakfoten, så mycket som man tycket var viktigt är det inte. så vad gör man med dessa världsomvälvande nya perspektiv .. ännu vet jag inte. några kloka ord på det?

    • Nina Åkestam

      Usch, vad hemskt. Jag har sjalv tack och lov mina narmsta kvar men jag har flera nara vanner som har gatt igenom precis det du gor nu. Jag tror att man maste ge det lite tid. En manad ar ingenting, da ar bade huvudet och kroppen fortfarande i chock. Saker och ting kommer fortfarande att vara upp och ner om ett halvar, eller ett ar, men da kommer du forhoppningsvis ha lite mer mojligheter att reda ut ett och annat. Nu skulle jag saga: oroa dig inte for att bestamma dig. Du har hela livet pa dig med det, och perspektivet du har fatt nu kommer alltid att finnas kvar. Forsok bara att fa vardagen att ga ihop och vanta ut det varsta. Kram!

  • Elin

    Hej Nina!

    Jag snubblade över detta blogginlägg och måste säga att jag minns det som igår. Jag hade haft min studentskiva samma kväll och jag och Henrik hade precis kommit hem till mig när Lena ringde och berättade. Vi hade av någon anledning pratat om bilolyckor på vägen hem och att det kommer mycket blod så det ofta ser värre ut än vad det är. Så jag försökte lugna Henrik och sa hela tiden att det “säkert inte var någon fara eftersom det alltid ser värre ut.”

    Det blev en lite konstig student för mig med även om jag inte var drabbad på det sätt som du och familjen N-A. Jag satt mer bredvid och såg hur ledsna alla var. Men tänk att han (ni) åkte på en skidresa bara typ ett halvår efter olyckan. Otroligt!

    En stor kram till dig, jag får nog ta och börja följa din blogg nu. :) /Elin