Idag

För exakt tio år sedan tog jag studenten. Jag gick sam-sam pa VRG vid Odenplan och hade haft tre så himla roliga år, som avslutades med en månad av maskerader och tequilashots och storslagna framtidsplaner. Det var otroligt varmt den våren och sommaren. Det regnade inte på en enda studentskiva. Och jag hade fått i studentpresent av mina föräldrar att inte behöva sommarjobba något alls. Tre månader ledigt innan jag skulle börja på Handels. Kunde liksom inte bli bättre, tyckte jag.

Men det kunde bli mycket sämre. Sista veckan i maj körde en bil med fyra 19-åriga killar in i ett träd i Bromma. I baksätet satt min pojkvän David.

Den tredje juni var min studentdag. Innan champagnefrukosten skjutsade pappa mig till St Görans sjukhus där David låg på intensiven så att jag kunde sitta bredvid hans säng i en timme och hålla honom i handen. Han var inte vaken. Han hade syrgasmask för ansiktet och höfterna och benen fixerade med metallstänger som stack ut åt alla håll. Jag ville inte riktigt fatta det då, men läkarna visste inte om han skulle överleva.

Jag pussade honom på kinden och åkte till Observatorielunden och åt studentlunch och drack sliskig cider på vårt flak. Jag ville gråta hela tiden. Gråta för att det var så förbannat orättvist att det här skulle vara en rolig dag. Det hade jag blivit lovad hela livet. Och istället stod jag där med fejksolbränna och en jävligt ful vit topp och kände att alla mina vänner bara kunde dra åt helvete med sin lycka. Vad fan spelar det för roll att man har MVG i alla ämnen om man måste fira det på intensiven på St Görans sjukhus?

Hur som helst. Jag höll ihop på studentmottagningen och gick ut på kvällen men smet hem med Eric och öppnade alla mina studentpresenter. Vi låg utsträckta på vardagsrumsgolvet och skrattade åt en otroligt ful glasskål jag hade fått. En himla glasskål fick mig att skratta för första gången på en vecka.

Det var otroligt varmt den sommaren. Jag var på sjukthuset varje dag, först St Göran och sen på SÖS. David blev bättre. Först från intensiven till vanlig avdelning, sen från sjukhuset och hem. Från sängliggande till rullstol, och lagom till min inskrivningsdag på Handels i september fick han operera bort den där ställningen som höll ihop hans krossade höfter. För första gången på tre månader kunde jag krama min kille ordentligt.

Det ordnade sig. Jag och David var ihop i två år till efter det. Nu är han läkare och bor i Ungern tror jag och vi har inte hörts på säkert fem-sex år. Men jag får fortfarande svimningskänslor av långa sjukhuskorridorer. Och varenda gång jag ser en sjukhusscen på film blir jag irriterad på de pipande maskinerna. Fattar de inte hur tyst det är på sjukhus? Ingenting piper. Ingenting blinkar. Allt är bara en lång väntan på att det ska bli bättre eller sämre.

Mikaela bad mig att ge lite råd till alla som tar studenten nu och funderar på framtiden. Jag lovar att jag ska göra det. Men ett är viktigare än de andra, så det får ett helt eget inlägg. Och det är att man klarar sig. Även när det värsta händer. När allt man trodde var viktigt inte är det längre.