I mailboxen

Häromdagen kom jag att tänka på en grej apropå Lean In som jag skrev om förrförra veckan.

Tack vare den här bloggen får jag massor av mail från människor jag inte känner, vilket ju är jättekul. De är från kvinnor och män i olika åldrar som pysslar med olika saker. De är lika på det sättet att nästan alla välskrivna, supersnälla och peppande. Men eftersom det har pågått i några år nu har jag börjat se vissa mönster, utöver detta, som är rätt intressanta.

När mailen kommer från kvinnor är de oftast rätt korta. Personen brukar inte prata så mycket om sig själv, utan snabbt komma till saken, vilket nästan alltid är densamma: att ge mig något. En klapp på axeln, beröm, ett tips om något jag skulle gilla, från yogainstruktörer till böcker, artiklar och filmer. Ofta med brasklappen: jag förstår att du har annat för dig, du behöver inte svara, ville bara att du skulle veta det här.

När mailen kommer från män är de oftast ganska långa, och nästan alltid med mycket fokus på personen som skriver, vem han är och vad han tycker. Det tar ett tag att komma till saken, vilket nästan alltid är densamma: att be mig om något. En lunch, ett tips, min hjälp eller min åsikt i en fråga.

Jag menar inte att det ena är bättre än det andra , men det är ändå intressant. Att det är så olika. Och naturligtvis påverkar alla de här små små detaljerna hur våra liv blir.

Man borde kanske här dra slutsatsen: kvinnor, lär är er att be om saker! Tänk inte bara på andra! Som man frågar får man svar! Vilket ju är lite kontentan av böcker som Lean In. Men, som jag skrev sist, är jag inte säker på att det är rätt väg. Om vi tar det här lilla exemplet med mailen och bloggen, får den som ger mig något väldigt mycket oftare svar än den som ber om något, eftersom.. tja en hinner ju oftast säga tack men ibland inte så mycket mer. Men så fort jag har tryckt på send har vi ändå etablerat någon sorts relation. Ett par såna vändor, och den dagen samma person ber mig om något känner jag ju ett visst ansvar eftersom jag har fått så mycket innan. När någon bara stövlar in i min mailbox och ber om något, även om det bara är min tid och min hjärna (vilket i och för sig typ är allt jag har) känner jag mig oftare lite… stressad. Vilket jag inte på något sätt tror är unikt för mig.

Så, om jag skulle dra någon slutsats är det: män, lär er att ge bort saker! Tänk inte bara på er själva! Som man hjälper får man hjälp. 

Fast frågan är om någon skulle köpa den karriärboken.

  • Magnus

    Apropå dagens inägg, här är ett tips: En av USA:s rikaste och mest framgångsrika investerare Warren Buffett har börjat twittra. Och i sitt andra inlägg länkar han till en essä som han skrivit om hur det amerikanska näringslivet historiskt sett bara utnyttjat halva sin potential, eftersom kvinnorna inte tillåtits eller tillåtit sig själva att ta tillräckligt stor plats. Tror du skulle tycka den är intressant att läsa. Sök bara efter Warren Buffett på Twitter och klicka på länken. Keep up the good thoughts!

  • Catarina

    Det här var nytt för mig, men jag kan ändå verkligen tänka mig att det är så. Mycket intressant.

  • Katta

    Så sant!! Tack för påpekandet!

    Där jag jobbar tar jag bl a emot “leads” via företagets sajt, och affärspråpåer från män är en halvmeter långa om hur bra deras eget företag är och i sista meningen kommer frågan: do you want to do business with us? Och jag undrar alltid vad de kan göra för oss, vad erbjudandet/pitchen är, för den verkar de alltid glömma bort att presentera.

  • Sofi

    Utan vidare betänketid och en lång utredning om varför osv känner jag bara rent spontant att jag vill säga så här: Ahhh vad bra!! Älskar det här inlägget! Ge kan bli det nya ta!