I close my eyes for a second and pretend it’s me you want.

Jackie De Shannons version av When You Walk in The Room är en av mina absolut bästa låtar i hela världen. Hon sjunger den med en sån svärta att jag blir alldeles knäsvag. Hon kommer aldrig få den där personen, liksom? Man hör det. Fast ändå kan man ju inte låta bli att hoppas. Lite som när Dusty sjunger Take Another Little Piece of My Heart. Det kommer FAN inte att bli okej. Och det är det som gör det så bra.

Döm om min förvåning när jag slöyoutubade förra veckan och hittade den här videon från 1964.

Det är alltså Jackie de Shannon som någon slags du-woopande tonåring. Och folk runtomkring dansar som om de faktiskt inte hörde att låten är kanske en av världens topp tio sorgligaste. Man måste ju erkänna att hon inte verkar se det så heller. Så vad sjutton är det här? Har jag missuppfattat allt och det var tänkt att vara en pepplåt hela tiden? Eller är det så att hon låtsas vara glad, fast hon i själva verket är helt förstörd,  och alla runtomkring går på det, vilket skulle göra det ÄNNU bättre?

Måste grubbla ut det här snarast.

  • Chest Rockwell

    Folk på 60-talet alltså, INGEN koll på förpackning. Du får titta på Agneta Fältskogs cover istället, den videon har nog tonen du efterfrågar (fast med svenska kockens uttal).

  • Sabina

    BRILJANT låt på alla vis. Håller med, mycket konstig video… Kanske handlar den om nyförälskelse då?

  • Viveca

    Men Nina, vad märkligt!! Exakt samma upplevelse hade jag tidigare i vår. Varje morgon på väg till jobbet lyssnade jag på When you walk in the room för att vara laddad när Mr Right seglar in på kontoret ” I can hear the guitars playing lovely tunes…..” Att det ska bli han och jag finns inte men gött att han jobbar på mitt jobb och gött att tänka på honom med ett sting i hjärtat. Men sen, sen såg jag Jackie de Shannon videon och ställde mig lika frågande som du? Tar tacksamt emot tips på andra stärkande låtar att tråna till i smyg….