Hörru Nelson!

Det kan hända att man som kvinna möter sura kommenterar när man börjar prata om jämställdhet på jobbet, av typen ”kul att du engagerar dig så mycket för att du själv ska få det bättre, vore ju schysst om du kunde tänka på någon annan nån gång också.” Det finns nästan inte ett enda jämställdhetsinitiativ som handlar om att förbättra kvinnors situation inte har kritiserats för att man genom att fokusera på den förbättringen ”glömmer” alla problem som män, etniska minoriteter, barn, eller någon annan grupp utsätts för.

Det här är en klassisk manöver som vi har dragits med i alla tider. När sufragetterna kämpade för allmän rösträtt gjordes satirteckningar av kvinnor som lämnade sina gråtande barn för att helt själviskt stå på barrikaderna för sin rösträtt. Det är helt enkelt okvinnligt att kämpa för sin egen skull, med vår samtids snäva människosyn. Kvinnor ska inte göra så. Vi ska bry oss om alla andra först, och sen om det mot förmodan finns lite tid över kanske vi kan göra något för oss själva också. Exempelvis ta ett skumbad och tända lite levande ljus.

Det vore onekligen intressant om man sa samma saker om någon som kämpade för andra typer av mänskliga rättigheter. Hörru Nelson Mandela, är det inte lite själviskt av dig att kämpa för svartas rättigheter? Jag menar, det tjänar du ju själv på? Har du kanske tänkt på alla vita föräldralösa barn kanske? Dom har det minsann inte så lätt.

Jag är övertygad om att Nelson inte skulle ha något emot att hjälpa vita föräldralösa barn, precis som att jag blir jätteglad när jag ser initiativ som handlar om att förbättra förutsättningarna för alla grupper som idag diskrimineras på arbetsmarknaden. Om målet är lika förutsättningar för alla gäller det så klart i alla avseenden, inte bara kön. Men man kan inte ta alla fajter samtidigt, och det är ganska naturligt att man börjar med att gräva där man står. Alltså har jag i de organisationer jag har jobbat i först och främst jobbat med jämställdhet mellan könen. Inte för att det andra är oviktigt. Utan för att där ser jag problemen från första parkett, och har en massa åsikter om vad som borde göras. Det, och att jag faktiskt är så pass självisk att jag vill få samma betalt för det jobb jag gör som snubben som sitter bredvid mig. Och om det inte går, vill jag i alla fall att det ska vara självklart för mina eventuella döttrar.

Ps. Det här inlägget kommer från min bok som kommer ut i maj. Tänkte att ni skulle få ett litet smakprov nu när det börjar dra ihop sig!

  • Frida

    Jag ser så fram emot att läsa den!

  • Tom Croker

    Smakfullt att jämföra svartas situation under apartheid med din situation i dagens Sverige.

    • Nina Åkestam

      Ja, det hade varit konstigt om jag på något sätt hade gjort det. Nu jämförde jag inte alls det, utan inlägget handlar om bemötandet kvinnor brukar få när de engagerar sig för sina rättigheter. Vilket du säkert skulle märka om du någon gång tog dig tid att i alla fall försöka läsa och förstå inlägg och kommentarer innan du svarar på dem.

  • Zeb

    Tror du inte att folk gör en angelägenhetsbedömning och kan börja känna sig lite less? Att lägga ner en massa energi på att kämpa för vita heterosexuella kvinnors rättigheter i Sverige 2014 kan ju kännas lite malplacerat jämfört med andra kamper. Känns ju ändå som en klart priviligierad och stark grupp i samhället idag. Och som TC här ovanför antyder så är det ju inte direkt Nelson Mandela-feeling man får när man ser och hör nutida svensk feministisk kamp. Snarare ett gäng södermalms-hipsters som pratar med varandra via tidningsredaktioner. Tror Nelson hade det lite tuffare faktiskt….

  • Maria L

    Åh vad jag längtar tills din bok kommer ut! PEPP

  • Zeb

    För att förtydliga. Jag tror det är naturligt att du möter mindre förståelse som kämpe för specifikt “kvinnors” rättigheter än vad någon som skulle kämpa för exempelvis funktionshindrade skulle göra, eftersom det anses att du tillhör en mer resursstark och priviligierad grupp. Förväntan är därför större att du ska kräva din rätt i egenskap av individ snarare än som medlem av gruppen “kvinna”.

  • Lovisa

    Du är så himla bra. Vill läsa din bok!

  • S

    Fast vad du gör är ju att jämställa bevekelsegrunderna för Mandelas kamp i Sydafrika “Det vore onekligen intressant om man sa samma saker om någon som kämpade för andra typer av mänskliga rättigheter. Hörru Nelson Mandela….”

    – med din kamp för lika lön som killen bredvid dig. Magstarkt som sagt.

  • tore claesson

    Bra blog överhuvudtaget tycker jag. Jobbar nu mest i Kina. Här ett utdrag från Kina vad gäller chefer på företag: “Kina ligger i topp när det gäller kvinnliga chefer. Siffran är hela 51 procent, enligt en undersökning som den internationella revisionsbyrån Grant Thornton gjort i år om könsfördelningen i företag runtom i världen.”

  • N

    Jag tycker också det var lite konstigt att du drog in Mandela i det här.

    Inte för att jag på något sätt tror att du jämför svenska kvinnors situation med svarta människors liv i Sydafrika under apartheiden. Givetvis var det inte så du menade även om vissa som kommenterat här valt att tolka det så bara för att försöka sätta dit dig.

    Men. Det känns ändå lite märkligt med tanke på hur mycket skit svarta människor har fått när de kämpat för tex rösträtt. Just pga att många andra människor inte ansetts som viktigt. Och säkerligen fick många svarta människor höra liknande argument. Om dom inte blev fängslade eller mördade i stället..

  • Sara

    Tack för att du sätter fingret på kring alla dessa argument som man ständigt möts av för att förminska eller förlöjliga frågan om jämställdhet på jobbet. Ett av de sämre jag har hört är “jovisst är det tråkigt att vi inte har så många kvinnliga chefer men tänk också på alla unga, duktiga killar som också hindras av männen som har chefsposterna”. Man tar sig för pannan…2014…SUCK!

  • Jenny

    Spännande och roligt att läsa det du har skrivit! Jag gillar ditt resonerande och tänk.

  • Agnes

    Du är så bra, klok och vettig Nina. <3 Ser fram emot att läsa din bok när den kommer ut!

  • Johanna

    Ibland blir man bara så trött!

    Jag kan omöjligt gå med på att bry sig om andra är en dålig egenskap, att däremot hälften av mänskligheten förväntas göra det i större utsträckning än den andra halvan är för mig oförståeligt.

    Tack för en bra blogg!

  • Per R

    Tror att ett stort problem är idéen att jämställdhet är ett “kvinnoproblem” som bara berör kvinnor. Inte minst vänster har varit duktig på att överföra sitt “klasskampsperspektiv” till jämställdhetsdiskussionen. I den retoriken blir jämställdhet en kamp där kvinnor ska vinna mot den andra “klassen” männen.

    Det är sorgligt och fel. Jag kan bara tala för mig själv men jag vill verkligen ha ett jämställt samhälle och jag tror inte att jag har något att förlora på det, tvärt om. Varför ska jag vara nöjd över att ha en sämre chef än jag kunnat ha om urvalet var alla människor, i stället för alla män? Varför ska jag vara glad över att arbetsgivare kollar snett om jag ska vara föräldraledig eller måste vabba, på ett sätt som man inte gör med kvinnor? Varför skulle jag vara nöjd när kvinnan framför mig snabbar upp stegen när vi kommer in i den mörka parken? Nej, det är mig hon är rädd för och det känns förskräckligt! (Naturligtvis än med för henne, men det är inte poängen, poängen är att det inte finns något positivt i detta)

    Gör man trots detta gruppen män till fienden så finns det naturligtvis en risk att jag och många med mig känner ett behov av att försvara sig eller vill förminska frågan, för vem vill vara skurken i sagan om Mandela?

    Bättre att vara skurken i sagan om Teskedsgumman i så fall!

  • Annette

    Du är fantastisk! Så otroligt smart att belysa nelsons kamp för mänskliga rättigheter i förhållande till den kamp som förs nu!