Hon är inte jag

Min första semesterbok blev en jag har haft på läslistan längre än jag kan minnas, men av oklar anledning inte har kommit till förrän nu. Golnaz Hashemzadehs debut blev tokhyllad när den kom för ett par år sedan. För mig är den extra spännande, eftersom jag och Golnaz gick på Handels precis samtidigt. Hennes beskrivning av aulan är alltså exakt samma aula som jag satt i. Jag var en av dem som röstade fram henne till ordförande i kåren, och var golvad av hur jäkla cool och framgångsrik hon alltid verkade vara.

Jag är född i Sverige och mina lärare har alltid haft lätt att uttala mitt efternamn. Men jag har aldrig, aldrig känt igen mig så mycket i en bok. Varje sida bränner sig in i hjärtat med svetslåga. Varje beskrivning är så på pricken, det är ju samma Stockholm, samma kläder, samma skolkorridorer, samma familj, samma avgrundsångest, samma uppvaknande, samma allt. Hon är kanske inte Golnaz men hon är definitivt jag. Fats modigare, då. Hon som vågar berätta allt rakt upp och ner utan att gömma sig bakom omskrivningar och strukturanalys.

Jag önskar att alla föräldrar, vänner, syskon, partners och lärare till duktiga unga människor ville läsa den här boken. Det kommer inte vara lätt och det kommer inte att vara kul, men till skillnad från så mycket annat kommer det är vara värt det. För alla är inte så bra som Golnaz på att beskriva hur det är, men alla känner igen sig. Jag lovar. Alla.