Hej Björn Werner!

Jag såg att du skrev ett blogginlägg angående en tidningsartikel jag var med i. Där skriver du bland annat att vi som var med där, och överlag har diskuterat psykisk ohälsa under taggen #baramänniska, ska SLUTA JOBBA MED MARKETING OCH PR ISTÄLLET OM ER ARBETSGIVARE TVINGAR ER JOBBA DYGNET RUNT FÖR ATT PAKETERA TRAMS OCH NI SEN DESSUTOM MÅR SÅ DÅLIGT AV DET OCH  TAR DET PÅ SÅ STORT ALLVAR ATT NI TYCKER SYND OM ER SJÄLVA (PÅ TWITTER!?!?!?) (dina versaler)

Jag skulle vilja att du gör ett tankeexperiment. Jag skulle vilja att du föreställer dig att du är 23 år. De år du hittills har levt har i princip gått ut på en enda sak: att se till att inte allt ska gå åt helvete. Du har växt upp i ett land där arbetslösheten stiger, där de sociala skyddsnäten blir svagare, men där många säger att det går att ordna det okej för sig, om man bara jobbar tillräckligt hårt. Så det har du gjort. Du har gått ut gymnasiet med finfina betyg, slitit dig igenom en högskoleutbildning och lyckats få ett jobb. Du har ett jobb! Ett jobb som du dessutom gillar! Det har ingen du känner lyckats med. De har lagt CSN-lån på hög, slitit på extrajobb och vikariat medan de har försökt få någons uppmärksamhet för något de skulle kunna bli bra på. Men det har oftast inte funkat.

Hur som helst, du är undantaget. Du är 23 år och tjej i en mansdominerad bransch. Du vet ganska lite om arbetslivet överlag, men gör så gott du kan. Du vill inte ställa dumma frågor, då kanske chansen försvinner. För det är precis så folk brukar beskriva ditt jobb. Inte som en anställning, eller som ett jämlikt kontrakt. Det är en chans. Lite oklart till vad, men ändå. När man får en chans är det bäst att man tar den.

Du blir ofta ifrågasatt. Folk frågar om du inte är för ung, för välutbildad (?) eller för… ja, de säger inte kvinnlig, men det händer nästan varje dag att gäster på besök tar för givet att du är receptionisten, inte konsulten.

Ifrågasättandet måste motbevisas. Chansen måste tas. Så du gör det som krävs. Du gör allt noga och snabbt. Du är alltid glad. Du säger inte nej. Du ställer inga krav. Du slutar inte jobba med reklam, för det är det enda du kan.

Det funkar i tre år ungefär. Sen upptäcker du att du har ett tryck över bröstet varje morgon. Du märker att du inte kan bestämma vilka kläder du ska ha på dig. När du får ett nytt uppdrag går du in på toaletten och kräks. Du tycker inte det minsta synd om dig själv, för alla känslor, inklusive livslust och kärlek till din egen familj, är avstängda. Men du biter ihop, för vem är du att klaga? Du fick ju chansen. Den som så många ville ha, men nästan ingen fick.

Jag skulle kunna skriva några rader om det ologiska i att rasa mot människor som försöker förbättra arbetsvillkoren för sig själva och andra, oavsett bransch. Eller kanske om vilket hemskt ställe mediabranschen skulle bli om de enda som fanns kvar var stenhårda arbetsnarkomaner, eftersom alla andra ombads hålla käften eller byta jobb. Men jag nöjer mig med att säga så här:

Jag ställde inte upp i intervjun för att jag tycker synd om mig själv. Vilket det i och för sig är helt okej att göra ibland, inte minst när man inser att man har blivit grundlurad av ett system man inte var med och skapade. Jag ställde upp för att jag vet att många andra känner igen sig i situationen jag var i (mitt mest delade och kommenterade blogginlägg någonsin handlar om just utbrändhet) och tycker att det är så svårt att prata om det. Exempelvis för att okänsliga idioter som du känner er manade att uttala er vitt och brett om människor och situationer ni inte har någon aning om.

Ha det fint!

  • Jeanna

    Nina. Du är fan bäst i hela jävla världen.

  • Pingback: Ett par grejer du bör kika på i dag | Om du var mina träningstajts – hade du varit svettig nu()

  • Gabriella

    Heja heja Nina!

    SÅ trist att branschen är som den är – men super att det finns många som verkar vilja förändra – om än det fortfarande finns fossiler/empatilösa/osympatiska som inte riktigt verkar hänga med. Att psykisk ohälsa, med allt vad begreppet inrymmer, fortfarande är tabu för en del är ren okunskap. 2013 (och långt innan dess) är det en folksjukdom – JU!

    Det känns som att citerad herre i texten ovan kanske inte riktigt har fått förtroendet från folk i sin omgivning, eller kanske bara inte haft de sociala tentaklerna ute, för att se, höra och förstå att detta är ett växande samhällsproblem och att det måste förändras strukturmässigt för att det inte ska gå åt pipsvängen, rent ut sagt. Nya sätt att tänka kring detta måste kanske framförallt lobotomeras in hos alla “dygnet-runt-tvingande-chefer” för de “tramspaketerande anställda” (semi-citerat) inom marketing och PR. Men lika mycket hos de som tycker att den enskilda arbetstagaren ska sluta på sitt jobb istället för att försöka påverka och förändra de ohållbara villkoren.

    Som sagt – Heja heja!

  • Lotta

    Annars de mest läsvärda artiklarna Resumé skrivit på hundra år.

    Ha det fint! 😉

  • Drik

    Hej Nina!

    Läser dig ofta och gillar din blogg. Du delar med dig av mycket kloka tankar och jag köper delvis ditt resonemang även här. Det här kan vara en väldigt risig bransch. Sen finns det de som vill gott. Eller i alla fall ok. Jag har nog haft rätt tur. En grej dock: den här kampanjen handlar ju inte specifikt om hur unga personer utnyttjas av ett system de inte skapat enligt ditt exempel. Jag tror få skulle säga emot dig på den punkten. Det sker och det är förjävligt. En kampanj som pekat tydligare på det och hängt ut de skyldiga hade kanske varit rimligare. Men dit verkar man inte riktigt vilja eller våga gå. Jag tror att det skulle ta en journalist ett par timmar att ta reda på vilka byråer som sitter med 3-4 obetalda praktikanter på sin byrå, vars enda konkurrensmedel i jakten på en anställning är att visa framfötterna som bara den. Varför pratar vi inte till exempel om det?

    Jag är dock övertygad om att de problem som målas upp i den befintliga kampanjen är långt ifrån unika för vår bransch, men det målas lite upp så då man kallar just vår bransch för “en av de absolut tuffaste”. Det blir lite distanslöst, och med begränsade referensramar förstår jag att det sticker i ögonen. Och när kampanjen sen förs fram av personer som tjänar väldigt stora pengar och är mycket äldre än den där 23-åriga tjejen, många i ledande positioner med makt att förändra såväl sin egen som andras situation, då förstår jag också att det provocerar än mer. Och det provocerar även mig. De har ju makt att förändra sin situation och göra precis som du gjort och ändra bana. Bra för dig förresten Hoppas du trivs bra.

    För vi måste ju ändå på något vis själva ansvara för konsekvensen av våra val. Jag har t ex valt att aldrig jobba utomlands. Enkom för att jag “har hört” att det är helt andra hierarkier och mer osofta arbetsförhållanden i nästan alla andra länder i den här branschen. Jag vet inte hur väl det stämmer, men det sägs ju så, och då är det är inte värt det för mig. Jag misstänker att det ryktet hade nått även dig då du bestämde dig för att åka till NYC och att det var något du vägde in i beslutet.

    Jag tycker att själva resonemanget i den här kampanjen eller vad man nu ska kalla den känns lite fjuttigt, och att man angriper problemet på fel plan. Jag tror att den här typen av utbrändhet kommer inifrån människor snarare än att den är skapad av vår bransch eller vårt system. Att den ligger djupt och bottnar i en förväntan att finna lyckan i prestation och arbete, och att det gäller oavsett bransch som karriärist. En förväntan som är helt orimlig. Huvudproblematiken faller bort i samtalet kring att “branschen pressar människor”. Jag tror inte att det handlar om timmarna eller pressen från dåliga chefer, även om det så klart inte hjälper. Jag tror snarare att det handlar om att man inte blir sådär lycklig av det där Guldägget, det nya jobbet eller CD-rollen som man skulle bli. Och man blir bara tommare och tommare. Och tillslut kraschar man. Jag tror att de flesta som kraschat i vår bransch mycket väl hade kunnat göra det på en supersund byrå eller i en annan bransch, för du kan alltid överleverera, prestera och tävla oavsett var du är. Den prestationstörsten lade man ju till grund för långt innan man tvingade sig själv till att få 20.0 i betyg på gymnasiet för att komma in på Handels och fick massa beröm för det.

  • Anne

    jag imponeras alltid av hur du har vettiga och försvarbara svar på all kritik du får, och hur bra du är på att se saker från olika perspektiv, men hur försvarar du din medverkan i frisk och fris miss skinny-kampanj? Jag förstår syftet, att visa på ett sjukt ideal för att sedan få upp diskussionen om ätstörningar, men jag tycker att sättet ni har gjort det på är helt hemskt. Reklam som visar på ett sjukt ideal har spridits i busskurer och på internet, och alla som ser dessa bilder kommer inte gå in på hemsidan och få reda på att det egentligen stod för något annat. Ett stort problem inom ätstörning är ju att vi dagligen blir utsatta för sjuka ideal, och dessa reklamkampanjer visar ännu en otroligt smal tjej som poängterar hur viktigt det är att vara smal som antagligen får en hel mängd andra att må dåligt. Jag fattar om ni tänker att de som är mest drabbade kanske är de som går in på hemsidan och kollar, och alltså är de som får den riktiga informationen, men det är fortfarande inte försvarbart på något sätt att Frisk och Fri visar upp ännu ett sjukt ideal för extremt många människor när de egentligen vet att det är sådant som påverkar ätstörnningar. Detta borde ha gjorts på ett helt annat sätt av självaste riksförbundet mot ätstörningar. Som sagt, jag fattar syftet, men sättet är kasst.

  • Maria

    Du är grym. tack.

  • Elin

    Hej Nina!

    Jag har länge respekterat dig och tyckt om att du fört fram intressanta resonemang om många viktiga saker. Men nu känner jag för min del att något föll. Jag är inte själv reklamare, men som människa (och konsument) tycker jag också det finns något väldigt distanslöst i #baramänniska kampanjen. Otroligt många människor far illa på sina jobb bland annat på grund av stress, oavsett om du är sjuksköterska, lärare, bonde, reklamare, arkitekt, politiker eller något annat. Många andra yrkesgrupper har dock ingen kunskap och inga medel att skapa en kampanj kring detta. Jag öskar att ni kunde se bortom er egen, ibland lite begränsade värld och lyfta frågan i ett större sammanhang.

  • Tove

    Det vore intressant att läsa ett svar från dig på Björns svar till dig. Hans poäng om att lägga grundproblemet hos ägarna till byrån och organisera sig fackligt och skaffa vettiga kollektivavtal är väldigt stark (synd att du inte tog med det i ditt citat). Du beskriver ju vilka orimliga krav och problem som samhället i allmänhet och reklambranschen i det här fallet lägger på de anställda. Det är jättebra att berätta hur en mår och att dela med sig. Men gällande en kampanj vore det vore tusen gånger bättre med en som riktar sig mot ägarna av grundproblemet istället (d.v.s. Ägarna/cheferna/arbetsgivarna); exempelvis genom en facklig kamp för schyssta villkor. Att utkräva ansvar från arbetsgivaren är att jobba mot de samhällstendenser du pratar om i andra stycket. Det har ni oerhört mycket stöd för i normer, lagstiftning och arbetsmarknadens organisering.

    • Tove

      Okej, såg först efter jag skrivit kommentaren att du skrivit ett bra svar på Björns svar. Heja!

  • Fredrik Trygg

    Respect! Stå på dig! Bra skrivet.

  • Anna

    Så himla himla bra! Älskar att du vågar! ❤

  • cialis
  • brand
  • viagra
  • viagra
  • viagra
  • viagra
  • order_viagra
  • cialis

    Hello!
    cialis

  • no
  • cialis

    Hello!
    cialis