Happy Go Lucky

Lyssnade på ett gammalt avsnitt av Fredrik&Filips podcast häromdagen och som ganska ofta pratade de om lyckopiller. De diskuterade huruvida Filip borde ta såna för att komma ur sina svackor, eller om det skulle förstöra hans kreativitet. De kom fram till att det nog skulle vara så. Bäst att skippa pillren. Vem vill vara glad hela tiden, liksom?

Fram till vintern 2010 hade jag nog resonerat precis som de gör. Eller, jag gjorde det nog faktiskt fortfarande, i den mån jag kunde resonera över huvud taget. Det var förbannat mörkt och kallt och februari och jag stod utanför apoteket och storgrät. Där inne fanns ett recept som bekräftade att jag var galen.

Jag ringde Kalle och snorade och bölade att jag inte kunde gå in. Den där jävla läkaren, fattade hon inte hur dåligt jag mådde? Skulle hon dessutom tvinga på mig de där pillren och apotekspersonalens dömande blickar och what not?

Låt mig utan att bli alltför långrandig ge en snabb överblick av vad som hade lett fram till den här bedrövligt pinsamma scenen utanför apoteket på Sveavägen. I drygt två månaders tid hade min kropp bara haft två lägen. Ett som fick mig att vrida mig i panik, vilja rymma ut ur min egen kropp, slänga saker i väggar och skrika tills rösten inte höll längre. Och ett helt avstängt, där jag inte kände något alls, inte kunde fatta beslut, inte kunde laga mat, inte kunde klä på mig.

När man tänker på depression tänker man, i alla fall jag, på något slags nedstämdhet, lite spleen, att man liksom ger upp om världen. Det var så oerhört långt ifrån hur det kändes för mig. Hell, jag hade blivit ÖVERLYCKLIG av att känna mig nedstämd eller uppgiven. Vilken känsla som helst hade varit fantastiskt, utom den ständigt närvarande att vilja hoppa ut genom fönstret. Men någon hade stängt av den kranen och det fanns inget i världen som kunde slå på den igen. Inte min familj, inte mina vänner, inte min favoritmat eller en rolig film. Inte hemska nyheter eller död eller katastrof. Ingenting.

Jag vet inte hur det blev så att jag till slut gick in på det där apoteket och hämtade ut mina anti-depressiva. Men jag vet att några månader senare började jag bli normal igen. De där hormonerna eller synapserna eller vad det är som gör att man känner nåt över huvud taget, de hade börjat fungera. Och en dag började jag bli lite snurrig av medicinen. Då var det dags att lägga av. Det är nämligen det enda som händer om en person som är frisk äter anti-depressiva. Jag var varken gladare eller ledsnare än innan. Bara mig själv. En person som kunde sköta ett jobb och bry sig om sina vänner och käka en glass. Och vara kritisk, förbannad och ledsen. Fy tusan vad jag hade saknat det.

Poängen då? Tja, om man oroar sig över att lyckopiller ska döda ens kreativitet, då ska man nog avstå. Har man förmågan att resonera så är man antagligen inte deprimerad. Om man däremot har ägnat lite får mycket tid på senaste åt att stå framför pastahyllan på ICA och gå därifrån tomhänt och gråtande en timme senare för att man inte har kunnat bestämma om man skulle ha tagliatelle eller farfalle, då är man väldigt glad att de där medicinerna finns.

 

  • sara

    jag är jätteglad att du skriver detta! inte för att jag är en förespråkare av medicin i sig själv – men för att det är viktigt att folk får veta att det kan hända vem som helst och att depression kan te sig olika för olika människor.

    din historia är ju riktigt fin när du skriver om att du blivit bättre “..en person som kunde sköta ett jobb och bry sig om sina vänner och käka en glass”. hjärta på den alltså.

  • Annikan

    Bra. Gillar att kolla in din blogg på morgonen och läsa något vettigt. Idag igen.

  • Emilia

    Det är ju jättekonstigt att man ens kallar det för “lyckopiller”, som att man blev lycklig av dem. I wish! Och fanns det piller som verkligen gjorde det så skulle de säkert narkotikaklassas på två röda. Jag har ätit antidepressiva i halva mitt liv och oftast har de inte fungerat alls och som mest har de gjort att jag orkat kliva ur sängen på morgonen och fått tillbaka lite av min egen personlighet.

    Stämningsstabiliserande däremot, där snackar vi kreativitetshämmande. För mig iallafall. Jag är ju inte läkare och kan inte generalisera, men för mig personligen var det som att gå omkring i en dimma. Allt var bara.. Dimmigt. Neutralt. Varken glatt eller ledsamt. Jag kände ingenting. Men hellre det än att gråta och sova dygnet runt antar jag.

  • Över gränsen

    Konfirmerar att du nu har tagit ett steg över kanten. Tänk på dem som läser dig och tycker att du funnit den Heliga Graalen, att du vet allt om allt. Du ska inte uttala dig så här tvärsäkert om något du inte vet. Det är farligt.

    “Poängen då? Tja, om man oroar sig över att lyckopiller ska döda ens kreativitet, då ska man nog avstå.” Så jävla dumt. De som inte vet hur detta läkemedel fungerar ska vara tysta. Många begår självmord därför att de föreställer sig dylika falska saker. De väljer bort medicinen. Trots svår depression. Läs på innan du naivt kastar ned några rader på Macen. Är inte du den som tycker att bloggare har ansvar?

    • cecilia

      Ordet “nog” i meningen visar tydligt att inlägget inte är tvärsäkert. Det är nämligen det fiffiga ordets funktion. Och ingen vet nog helt hundra procent tvärsäkert hur antidepressiva mediciner fungerar för precis alla.

    • siri

      Åh, come on.

    • Anna Panna

      Cecilia och Siri. Ni kanske tycker det är en löjlig sak. Men min kusin vägrade äta antidepressivt därför att hon trodde att det skulle göra henne tjock. Men i hennes fall var det tvärtom, med de mediciner hon skulle ta. Hon läste det på ett par bloggar. Hon valde att bli ännu mer deprimerad. Hon är borta för alltid nu. Jag tyckte så mycket om henne.

    • Nina Åkestam

      Men om du läser meningen efter också? Eller kanske hela inlägget. Det du skriver är exakt det jag skriver. Förutom att du har en fruktansvärt dryg ton när du väljer att läsa ett inlägg som fan läser bibeln.

    • cecilia

      Anna panna, jag tycker alls inte att det är en löjlig sak. Det finns bara ingenting i texten som indikerar att den som är deprimerad och ordineras att ta antidepressiva mediciner INTE ska ta dem. Om en vuxen människa vägrar att ta medicin är det förmodligen inte på grund av ett blogginlägg, som delvis berörde Filip Hammars intag eller icke av psykofarmaka. Kommenteraren Över gränsen verkade indikera att inlägget skulle leda till självmord och tyckte att det fanns en tvärsäkerhet i texten. Jag håller inte med om det och ville påpeka.

    • Över Gränsen

      Är det här meningen? “Har man förmågan att resonera så är man antagligen inte deprimerad.” Kanske i ditt fall, Nina. Men inte allmänt. Bara för att man är deprimerad betyder inte det att förmågan till härledning upplöses totalt.

      Det är ju så korkat att bara en bloggare kan skriva så. När bloggare uttalar sig på det här sättet borde man kunna anmäla dem, på samma sätt som när någon förtalar. Det är direkt farligt att uttala sig om sådant som kräver en psykiatriker, inte en läkare med lite allt-om-allt kunskaper.

      När man kan något ser man hur fel det blir. Betyder det att det är lika mycket fel när man själv inte kan något?

      Jag vet att det är en nymodighet numera att skaffa sig kunskap innan man uttalar sig självklart. Känslor må vara fina när man köper kläder eller väljer ny pojkvän, men när det gäller något sådant viktigt som att rekommendera antidepressiv behandling kan det vara livsfarligt.

      Cecilia, läs igenom NInas inlägg ett par gånger. Visst utger hon sig för att veta en del om deprimerade. Hon drar slutsatser. Kunskapen, särskilt bland yngre, är liten om depressioner och hur de botas. Då kan NInas funderingar bli till sanningar.

      • Nina Åkestam

        Men alltså: det här inlägget handlar om mig. Jag vänder mig emot att man kallar anti-depressiva mediciner “lyckopiller” och tror att det handlar om att man ska gå runt och vara glad hela tiden. Inlägget handlar om att man SKA ta anti-depressiva om man ordineras det, det handlar om att jobba emot det sociala stigma medicinerna dras med. Jag är noga med att använda “nog”, “antagligen” och andra försvagningsord just för att jag inte vill säga något om hur det är för alla andra. Om du vill anmäla mig till personer-jag-inte-gillar-domstolen får du gärna göra det. Men det kommer inte att hindra mig från att skriva om personliga upplevelser som jag tror kan hjälpa någon annan.

    • Jana

      Idiotisk kommentar. Nina skriver ur sitt eget perspektiv och har rätt till en åsikt. Jag vet hur läkemedel fungerar och det är helt ok att skriva som Nina gör. De som väljer bort medicin fast de inte ska ÄR ett problem; många patienter väljer faktiskt att spola ner piller för att de inte förstår varför de behöver dom. De som däremot reflekterar om de ska ta piller resonerar på ett helt annat sätt och uppvisar andra kognitiva förmågor, och där kommer diskussionen in. Personligen tror jag att många kommer på tanken att äta piller när de inte mår prima för att det är så välkänt att man kan äta piller mot en hel del, och att det därför är mycket sunt att först tänka på vad man kan åstadkomma för egen maskin utan tabletters hjälp, och det är det viktiga i den här diskussionen – samt att kunna ta emot hjälp när man behöver den.

    • Jana

      Ser nu att det kan se konstigt ut i kommentarsfältet. I kommentaren signerad “Jana”, som denna, svarar jag på kommentaren av skribenten “ÖVER GRÄNSEN”.

  • cecilia

    Igenkänningen på pastahyllan: enorm.

  • eva

    Dina slutord är som ljuv symfoni i mina öron för man hör ofta den där frasen “de kommer döda min kreativitet” som ett argument precis som om man kan göra medvetna val när man mår riktigt dåligt på det viset.

  • sanne

    Jag skrev ett liknande inlägg för ett tag sedan – och av en liknande anledning: http://sanne.wblogg.se/2011/05/10/lyckopiller/

    • sanne

      Däremot kan jag ju passa på att tillägga att jag absolut kan resonera även när jag är i behov av “antidepressiva”. Problemet är väl kanske snarast att jag resonerar för mycket. Snor in mig, precis hur långt som helst. Eller ja, det är en del av det. Jag behöver snarast hjälp att trassla mig loss, att släppa resonerandet.

      För man kan få antidepressiva/SSRI/liknande mot flera olika närliggande diagnoser – förutom rena depressioner handlar det bland annat om ångestproblematik.

      • Nina Åkestam

        Självklart! Jag menade verkligen inte att min upplevelse är den enda som finns. Det jag refererade till var sättet som Filip&Fredrik pratade på – som många med dem också gör, jag också förut – där depressionen är något lite fint och nedstämt, när det i själva verket (för de flesta) nog är nästintill omöjligt att arbeta kreativt när man är deprimerad.

  • B

    Även om du inte är depressiv är det toppen att gå i terapi! Med eller utan piller.

  • Jana
  • Jenny

    Får man fråga vilka mediciner det var? jag har testat många olika men inga har hjälpt riktigt…

    Kram

    • Nina Åkestam

      Åh, jag minns inte tyvärr. Jag åt behandlades med en kombination av anti-depressiva, sömntabletter och KBT-terapi. KBTn har jag skrivit om förut, men jag tror att jag hade haft svårt att ta till mig den om jag inte samtidigt hade fått mediciner.

  • Jana2

    Tycker Ninas text är fantastiskt tydlig just gällande att hon inte påstår sig ha funnit någon unuversal lösning. Väldigt självutlämnande och fint skriven. Vi får väl ändå hejda oss lite innan vi går till det extrema och påstår att Ninas blogg skulle bidra till att någon väljer att ta sitt liv? Lite väl tungt lass att dra- tycker ni inte? Få bloggar är så tydliga och välformulerade som Ninas så jag vill på inget sätt förminska den, och jag är övertygad om att hon kan påverka med sina texter. Men jag tycker det är starkt att gå så hårt på i sina anklagelser som “över gränsen” gör. Bloggar är trots allt ett forum där man har rätt att lansera sina tankar och åsikter för den som vill läsa.

    Tack för en bra blogg Nina. Har ganska nyligen börjat följa dig här men det glädjer mig att du skriver för du gör det med bravur! Lycka till på Handels också, jag känner på mig att din forskning kommer att ha stort inflytande på reklamvärlden!

    //J

  • Charlotte hagwall blom

    Kunde inte beskrivit det bättre själv!! Tack!

  • Anna

    Du är klok som en bok.

  • Charlotte

    Sååå himla sant!! Jag är i precis samma sits så vet precis hur det är och håller med om allt du skrivit, hell, det kunde lika gärna varit mina egna ord. Pillrerna är en fråga om överlevnad. Det finns inga alternativ än att ta dem när man är deprimerad på riktigt. Det är typ det eller att dö, själsligt eller på riktigt. Det är inget man kan välja, man måste ha dem för att kunna överleva…. Kan rekommendera voxra till er som ätit eller äter vanliga ssri som cipralex eller citolapram, jag började med dem men fick jättejobbuga bivrrkningar i form av hemska svettningar som påverkade min vardag, störde sömnen ännu mer osv… Kanske fler än jag som lider av det å inte hittat rätt? Min kompis rekommenderade då voxra, tabletter mot depression som inte har den biverkningen och det är bara sååå skönt att få må bra igen. Har ätit dem i bara tre veckor o känner mig gladare o piggare. Det skall tydligen funka på de som har ADD också, så det är ju bra om mAn misstänker att man har det också…

  • Ellieotts – att amma och älska, jobba hårt och drabbas av hemmafrukomplex

    Vilket jävla skitbra inlägg! Så bra att du skriver om detta, och berättar hur det faktiskt är. Antidepressiva gör att man blir sig själv igen.

  • anyner

    Sjukt hur ett piller, som gör en kapabel till att välja en maträtt, gör en lycklig..