Hahaha. Inte.

Fick en bra fråga, eller spaning snarare, häromdagen från Sara. Hon skriver:

Jag har funderat på detta med skämt och att provocera. Jag har en del människor (framförallt män) i min närhet som tycker att en måste kunna skämta om allt för att det ska avdramatisera något eller som kan säga i stort sätt vad som helst i diskussioner om ämnen som rör feminism och sedan ursäkta det med att de gillar att provocera. Min magkänsla säger nej till detta, mest för att det känns som att det aldrig bara är ett skämt eller bara en provokation, att det alltid finns ett uns av sanning eller allvar. Sedan är ju en som kvinna så van vid att få ta skit och sedan höra att var ett skämt. Men det vore sjukt spännande att höra hur du tänker kring detta!

Min spontana reaktion är: sluta umgås med dom, låter ju astrist. Världen är full av smarta och roliga människor (av alla kön) som inte behöver ta till trötta förolämpningar för att driva en diskussion eller få andra att skratta. Häng med dom i stället!

Men ibland är det naturligtvis så att en inte kan välja. Då är min bästa taktik att bemöta “skämtandet” med allvar. Att med lugn och stadig röst säga: Jag tar illa vid mig när du säger så där. Då kommer hen som var så himla rolig nyss antagligen att bli lite obekväm och säga något i stil med Men har du ingen humor eller?. Och då får en helt enkelt säga jo. Men det du sa nu tyckte jag inte var kul. Jag blir ledsen, på riktigt. Det är väldigt få människor som driver vidare efter det, och i bästa fall tar samtalet en ny väg där du får chansen att förklara varför du inte tycker att det var roligt.

Det kan vara jobbigt att göra saker och ting personliga, men oftast är det den enda vägen framåt för att undvika ett skyttegravskrig där man bara slänger provokationer på varandra.

Hoppas att det funkar!

 

  • Karin

    Ett annat tips som ofta funkar (och nog kan kombineras med Ninas tips) är att vara allvarlig och säga “hur menar du nu?”. Hen drar skämtet igen, och en fortsätter att fråga “men hur menar du, vad exakt är det roliga?”. När ‘skämtaren’ tvingas förklara med andra ord och förenkla skämtet så upptäcker ofta alla runt om (inklusive hen själv) att skämtet inte är så himla roligt utan ganska trött. (obs, risk för att en får stämpeln ‘tråkig’ och då kan det vara bra att förklara, som Nina säger, att en tar illa vid sig och förflytta fokus dit istället.)

    • Gilda Radner

      Håller med om allt ovan. Men är det bara jag som har problem med texter där “man” är utbytt mot “en”? Visst, det är en vanesak, och syftet är gott och språket måste utvecklas och så vidare. Men det får också all text att se ut som manuset till en pilsnerfilm, typ “En får tacka för knastret fabrikör’n'”. Fast en får väl ta det onda med det goda, som Åsa-Nisse sa…. :)

  • Yankedoodledandy

    Generellt är det nog så att feminister är kraftigt begränsade när det gäller att processa humor men framförallt att leverera underhållande quotes själva. Varför det är så vet jag inte, men de har väl för fullt upp med att övertolka pseudoforskning, preacha för choiren och liknande. Och då måste man antagligen vara i rätt bore-mode, antar jag.

    Däremot tycker jag personligen att ett inlägg som ovan är så skevt och underhållande på så många bisarra plan att jag antagligen har fel i det jag skrev först.

    Tills sist, för att knyta an till “en”-vurmarna, så drar jag mig följande citat från Dunderklumpen till minnes:

    En dum en tror att han sover, och nyper sig.

  • Marielle Alvdal

    Här måste jag bara skriva att studier visar att din känsla är helt rätt, Sara! (Källor i slutet).

    Forskning visar att det finns en växelverkan mellan sexistiska skämt och verklig misogyni.[a], [b], [c], [d], [e] Inte bara är det så att människor med en gammaldags uppfattning om manligt och kvinnligt oftare drar, och skrattar åt, sexistiska skämt.[c],[d] Men det är också så att människor utan sådana tendenser, efter att ha utsatts för ett klimat med sexistiska skämt, ger uttryck för misogyni i högre grad än män i kontrollgruppen.[e], [b]. Det är till och med så illa att sexistiska skämt och en dålig inställning till våldtäkt har ett starkt samband. Män som utsätts för sexistisk humor är mer benägna att tro att de själva skulle kunna tvinga sig till sex och de är mer benägna att skuldbelägga offret för en våldtäkt. [b] Acceptans av sexistisk humor får människor att tro att sexism faller inom ramen för socialt accepterat beteende. [a], [b], [c] Sexism är inte accepterat och skall heller inte accepteras, eftersom det leder till sämre förutsättningar för kvinnor på arbetsmarknaden och sämre förutsättningar för kvinnor och män i samhället som helhet.

    Om vi tar några minuter och tänker på vilka olika scenarion vi kan uppnå med att:

    1. Skämta sexistiskt och sexism, och

    2. Låta bli att skämta sexistiskt.

    1. Sexistiska skämt-scenariot: Vi kan råka såra någon. Vi kan göra så att kvinnor känner sig mindre välkomna i mansdominerade områden. Vi kan aktivera så kallade stereotyphot (“ångest inför att man ska leva upp till de förväntningar andra har på ens stereotyp”, läs: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stereotyphot). Forskning har visat att sexistisk humor leder till ökad ojämställdhet, jag citerar forskaren: “You could get the impression that having sexist beliefs, or prejudiced beliefs more generally, is just an individual thing — ‘my beliefs don’t impact you,'” Brandt says. But this study shows that isn’t true. If individual people in a society (t.ex. en arbetsplats/arbetsgrupp) are sexist, men and women in that society become less equal.” Studier har visat att sexistisk humor ökar toleransen för kvinnofientlighet och diskriminering. Forskning visar också att sexistisk humor ökar mäns benägenhet att skylla en våldtäkt på offret; samt ökar vid självskattning deras benägenhet att säga att de kunde ha varit förövaren i en våldtäktssituation själva om de kommit undan och ingen fick reda på det. Forskning visar också, så klart, att människor påverkas olika mycket av sexistisk humor. Men om det så skulle vara så att sexistisk humor skulle såra eller negativt påverka bara en person i din närhet (t.ex. med ökad självskattad benägenhet att se sig själv som en potentiell våldtäktsman, som i studien) – så skulle det väl ändå vara anledning nog att låta bli?

    2. Scenario två, vi låter bli att skämta sexistiskt: Ja, vad skulle hända? Skulle folk gå omkring och gråta över att de inte får säga sviniga saker? Sanningen är att det inte gör någon lyckligare att säga sexistiska, eller rasistiska saker. Med Fanny Åströms ord: “Om du funderar på om ett ord [eller skämt] kan uppfattas som kränkande eller rentav vet att det av många uppfattas som kränkande, fråga inte om du får säga det utan bara SÄG DET INTE!!! Jag lovar, det är inte svårt, det finns tusentals andra saker du kan prata om istället. Jag kan nästan lova att ingen kommer bli arg på dig för att du inte [säger] rasistiska eller sexistiska saker.”” Som i allt annat så får man säga vad man vill, men nu när vi vet vilka effekter det har så kan man inte hävda sin rätt utan att bli motsagd.

    Jag önskar att det inte var så. Tidigare har jag trott, och argumenterat för, att man skall få skämta om vad som helst. Men nu när jag vet att vi påverkas av skämt – och kan påverka andra med dessa på ett skadligt sätt – så har jag ett ansvar att tillämpa min kunskap i verkliga livet. Till exempel genom att jag själv inte skämtar sexistiskt. Eller att jag säger till, så snällt som möjligt, om någon i min närhet drar ett sexistiskt skämt och helt enkelt visar att det inte är önskvärt. Det gör inte min dag sämre att inte få lov att skämta sexistiskt och jag vet att världens blir lite finare om andra också låter bli – det är ju faktiskt bevisat nu.

    Källor: [a]http://www.sciencedaily.com/releases/2007/11/071106083038.htm,

    [b]http://www.academia.edu/266974/The_effect_of_sexist_humor_and_type_of_rape_on_mens_self-reported_rape_proclivity_and_victim_blame, [c]http://link.springer.com/article/10.1023/A:1018868913615#page-1, [d]http://gpi.sagepub.com/content/7/1/89.short

    [e] http://psp.sagepub.com/content/34/2/159.short