Hahaha. Inte.

Fick en bra fråga, eller spaning snarare, häromdagen från Sara. Hon skriver:

Jag har funderat på detta med skämt och att provocera. Jag har en del människor (framförallt män) i min närhet som tycker att en måste kunna skämta om allt för att det ska avdramatisera något eller som kan säga i stort sätt vad som helst i diskussioner om ämnen som rör feminism och sedan ursäkta det med att de gillar att provocera. Min magkänsla säger nej till detta, mest för att det känns som att det aldrig bara är ett skämt eller bara en provokation, att det alltid finns ett uns av sanning eller allvar. Sedan är ju en som kvinna så van vid att få ta skit och sedan höra att var ett skämt. Men det vore sjukt spännande att höra hur du tänker kring detta!

Min spontana reaktion är: sluta umgås med dom, låter ju astrist. Världen är full av smarta och roliga människor (av alla kön) som inte behöver ta till trötta förolämpningar för att driva en diskussion eller få andra att skratta. Häng med dom i stället!

Men ibland är det naturligtvis så att en inte kan välja. Då är min bästa taktik att bemöta ”skämtandet” med allvar. Att med lugn och stadig röst säga: Jag tar illa vid mig när du säger så där. Då kommer hen som var så himla rolig nyss antagligen att bli lite obekväm och säga något i stil med Men har du ingen humor eller?. Och då får en helt enkelt säga jo. Men det du sa nu tyckte jag inte var kul. Jag blir ledsen, på riktigt. Det är väldigt få människor som driver vidare efter det, och i bästa fall tar samtalet en ny väg där du får chansen att förklara varför du inte tycker att det var roligt.

Det kan vara jobbigt att göra saker och ting personliga, men oftast är det den enda vägen framåt för att undvika ett skyttegravskrig där man bara slänger provokationer på varandra.

Hoppas att det funkar!