Grattis, här får du ett jobb!

Det är måndag och början på de veckor då tusentusentals människor i Sverige tar studenten eller examen från olika utbildningar, och funderar på att börja jobba. Med tanke på det skulle jag vilja bjuda på lite mer bok. Kanske en bra present till någon som tar examen, tänker jag? Hur som helst: några stycken om något av det värsta jag vet med svenska språket: uttrycket att “få ett jobb”.

En annan anledning till att jag hängde kvar på Handels är lite mindre idealistisk. Och det handlade om att jag fortfarande var rädd. Precis som de flesta andra. Rädd för att inte vara god nog. Inte passa in. Inte få ett jobb. Det talesättet gör mig vansinnig.  Att man ”får” ett jobb. Eventuellt kan man säga att man ”blir” anställd. Men aldrig att man ”tar” ett jobb (då betyder det att man jobbar med något man inte vill), ”förtjänar” ett jobb, eller kanske ”ger” ett jobb. Språket säger att det inte är läge att fundera på vad man vill göra, eller ännu värre, varför man ska göra det. Den som är anställd är passiv och utbytbar.

Jag gillar inte de här formuleringarna eftersom de insinuerar att ett jobb är något man ska vara tacksam för, något man får eller inte får lite av slump, ungefär som en julklapp. Att det man måste göra för att ”få” ett jobb är att vara snäll mot den som vill ”ge” en ett jobb, skrapa med foten, anpassa sig och bli precis som de vill ha en, för annars förtjänar man inte presenten. Jag gillar jag inte att prata om människor så. Det antyder att folk inte är lika mycket värda. Och dessutom ligger det otroligt långt ifrån sanningen.

En anställning är ingen present. Det är ett kontrakt mellan en organisation och en människa där det är inbyggt att organisationen alltid kommer att gå vinnande ur, precis som casinot i Las Vegas. Ett företags mål och syfte är att tjäna pengar. Man kommer alltså bara att vara anställd så länge man drar in mer pengar till företaget än de betalar en. Varje timme man lägger in genererar en del pengar till en själv, men mer till dem. Det är alltså snarare du som ger dem något, än tvärtom. Detsamma gäller icke-vinstdrivande organisationer och offentlig sektor, även om strukturen där ser lite annorlunda ut. Din prestation är värd mer än du får ut av den.

Det tog det mig många år att fatta att världen ser ut så. Jag var så påverkad av idén om jobbet som en present, något jag borde vara tacksam för att en dag eventuellt få utöva. Och jag tror att här någonstans hade min perfekta förutsättningsstorm börjat nå orkanstyrka. Jag hade tillbringat en massa år på skolor där alla presterade som galningar, men ingen någonsin frågade sig varför. Där alla hade ett svar på vad de ville ha för yrke, men ingen kunde svara på vad de ville uträtta. Och där samhället runt omkring ständigt påminde om att det fanns två scenarion: var bäst på ALLT och bli framgångsrik, eller låt bli och då får du inget jobb. Glad i hågen packade jag ner de erfarenheterna i min nya laptopväska och började första dagen på på reklambyrån.

Meningen med hela skiten finns att köpa i alla vanliga bokaffärer och på Adlibris och Bokus!

 

  • Karin

    Hej Nina! Jag sträckläste första halvan av din bok igår eftermiddag och jag ÄLSKAR den!! Kan knappt vänta tills jag får fortsätta läsa, och jag kommer definitivt gå tillbaka och göra övningarna. 85-åringen here I come :) Du skriver fantastiskt och jag tror verkligen den kan göra skillnad för många, däribland mig! Stor kram

  • Bella

    Hej Hej! Köpte din bok och fick den för bara några dagar sen och har redan läst den. Ska skänka vidare den till min brorsdotter som är 17 och drömmer om media o journalistik.

    Det som fastnade hos mig mest var övningen med mig själv som 85-åring!!! Oj, så många nya tankar det väckte om att vilja göra henne nöjd, att våga leva lite mer. Göra fler saker på min önskelivslista. Drömma!

    Tack för massor av pepp och nya tankar.

    Jag har själv varit där, nere på botten, två gången och insett att drömjobbet i modebranschen inte är något för mig. Så nu funderar jag på hur jag ska vända min karriär.

  • Till mitt ofödda barn

    Oj! Hjälp! Fasiken, den där insikten har jag inte nåtts av tidigare. Har snart jobbat ett år på mitt första jobb sen examen och inser att jag precis tänkt sådär, att jobbet liksom var en present man fick efter examen för att man slitit i fem år i skolan utan att egentligen tänka på varför. Ska nog sätta mig ner ikväll och ta mig en funderare på detta, tack för en oväntad ögonöppnare!