Fulfeminism

Jag uppfattas nog av de flesta som någon slags feminstisk debattör. Det är lite läskigt. Inte för att jag inte trivs med epitetet, utan för att jag inte känner att jag kan så mycket om det. Jag tror inte att jag skulle överleva fem minuter i en debatt mot en riktig feminist som exempelvis Ebba Witt-Brattström (om vi nu skulle tycka olika om något). Jag är ju liksom bara en fulfeminist.

Min världssyn och analys kommer inte från böcker. Jag har läst skrämmande lite feministisk litteratur och har inte pluggat genusvetenskap. Snarare kommer den från en inre ilska av att känna sig blåst. Att jag växte upp i ett samhälle som avreglerades, privatiserades och krisade ekonomiskt. En av mina första riktigt starka minnen är att jag såg på TV när Ceausescu sköts. När jag började skolan blev allas föräldrar av med jobbet och fick sälja sina hus och lägenheter. Några år senare slogs 15-årige John Hron ihjäl av nynazister. Veckorevyn och Frida berättade för 12-åriga mig hur jag också kunde få Pamela Andersonkroppen, samtidigt som lärarna i skolan förklarade att det inte kommer att vara lätt att få jobb om man inte har toppbetyg i allt.

Mitt i allt det här läskiga fick jag lära mig om vikten av valfrihet. Att det kunde ordna sig om jag skötte mig tillräckligt bra och gjorde rätt val. Alla hade möjligheter, det handlade bara om att ta tillvara på dem.

Så det gjorde jag. Jag fick högsta betyg i allt alltid, sökte mig till elitskolorna, såg till att ingen hade något att klaga på. Jag fönade och sminkade och tränade och bantade. Jag städade mitt rum. Jag gick sist från jobbet. Jag sa inget ont om någon, protesterade aldrig högt, tog ingen onödig plats. Jag gjorde det som krävdes och ganska mycket till.

Sen blev jag vuxen. Och det tog inte många år att förstå att hur mycket jag än gjorde, skulle det aldrig bli nog. Jag fick vänja mig vid att alltid vara enda kvinnan i rummet. Jag fick vänja mig vid att folk ständigt kommenterade mitt kön. Jag fick vänja mig vid att alltid jobba så jävla mycket hårdare än alla killar och ändå tjäna mycket mindre (vilket jag för övrigt gjorde tills jag lämnade näringslivet för akademin. MYCKET mindre för exakt samma jobb). Jag fick vänja mig vid att få lägga pussel med kvinnliga förebilder, för ingen fick tillåtelse att vara allt det jag skulle vilja vara. Kvinnorollen rymde inte någon som var som jag.

Och där någonstans hände det. Utan att ha läst en enda bok i ämnet, utan att kunna en enda teori, blev jag feminist. Jag var så förbannad att jag bestämde mig för att det har måste bli min grej. Jag måste prata om det här, jag måste försöka ändra på det här, hur mycket det än kostar. För jag är omgiven av en värld som hela tiden vill blåsa mig om jag slappnar av det minsta.

Jag tror att alla som tillhör någon minoritet eller utsatt grupp kan känna igen sig i det här. Man får en massa löften av ett system som sedan visar att det inte har det minsta lust att realisera dem. Min feminism är inte fin, välordnad och teoretisk. Den är skitig och självupplevd och har en massa skavanker. Men den har en plan. Och planen måste sättas i verket, för det finns inte på kartan att jag sätter barn till världen om vi inte åtminstone börjar fixa till några av de här problemen. Hur fult och hemmasnickrat det än må vara.

  • Rebecka

    Hej! Inte alls för att skriva dig på näsan – jag är exakt som du, “självlärd” feminist och tycker det är gott så – men hon heter Ebba Witt-Brattström.

    • Nina Åkestam

      Det visste jag ju, stavfel bara, tack för att du såg det!

  • Jessica

    Lägga pussel med kvinnliga förebilder – det är ju exakt så. Tack för bra fulfeminist text. Har längtat efter den. Keep it up!

  • Lotta Åstrand

    Heja dig!

  • Viveca

    Kan du inte skriva mer om loneskillnader? Far alltid kanslan av att jag tjanar mindre an manliga kolleger/klasskamrater med samma bakgrund vilket ar frustrerande. Ar det mindre skillnad i den akademiska varlden an inom naringslivet alltsa? Vad kan man gora for att minska skillnaden lite iaf?

  • Karin

    JA! Tack för din text, för oj vad jag känner igen mig.

  • Hanna

    Jag dör vad bra.

  • Lina

    Jag slås av tanken att detta också är ett uttryck för duktig-flicka-syndromet. Du tycker själv att du måste vara en duktig, påläst, bildad feminist för att förtjäna att få diskutera på riktigt. Men jag tycker att det är fint det du gör. Skapar dig din egen feminism. Det är ju det som är meningen. Att vi ska få vara som vi är, göra det vi vill (så länge det inte skadar någon annan) och inte behöva passas in i någon mall. Så sluta tänk så! Du är fin och bra.

    Ps. Jag håller med dig fullständigt. Att vara feminist är det enda alternativet.

  • Stefanie

    Jag har följt din blogg ett bra tag nu och håller med dig om det mesta. Men ibland kan jag bli rejält trött på det här genustjatet. Att tjäna mindre än dina manliga kollegor har inte med ditt kön utan med din förhandlingsförmåga att göra. Jag är kvinna, jag är copywriter, jag har varit med om samma saker som du, fast har varit 10 år längre i spelet. Under alla år i branschen har jag alltid tjänat mer än mina manliga kollegor. Med 28 år blev jag CD och ledde en grupp på 15 personer, de flesta män och äldre än mig. Och det var inte i jämställdhetens Mecka Sverige utan i feminismens U-land Tyskland. Varför skriver du på ett kontrakt med för låg lön? Vem stod och höll pistolen mot ditt huvudet? Du har tydligen vunnit en del awards, du är bra på det du gör – gå och jobba på en byrå som betalar dig därefter. Svårare än så är det inte.

    • Nina Åkestam

      Kommer att svara i ett eget inlägg nästa vecka!

  • Stefanie

    Det ser jag mycket fram emot. Trevlig helg!

  • Sara

    Jag ska börja med att säga att detta är ett helt ärligt inlägg, inget skämt och inte ironiskt. Jag undrar hur man “lär sig” att se saker och ting ur ett feministiskt perspektiv? Jag håller med (i stort sett) allt jag läser om feminism och feministiska åsikter och jag blir upprörd när jag läser om fåniga bilder på skoltoaletter osv. Men, och här kommer mitt stora men: om jag hade gått förbi den där skoltoaletten hade jag med all sannolikhet inte reagerat med ilska, jag hade förmodligen (skämmigt nog) tyckt att den var lite småkul. Sorgligt men sant. Vad jag vill ha sagt är att jag har svårt att se saker själv, jag behöver liksom hjälp på traven. Hur tar man sig ur det och lär sig att se själv?

    • Nina Åkestam

      Jag tror att man läser böcker och tidningsartiklar (caitlin morans bok “konsten att vara kvinna” är exempelvis bra och lättläst), pratar med andra som är intresserade, och och sen bara börjar öva. Man kan ta sin promenad till tunnelbanan till exempel. Hur många saker ser man som fackar in människor? För mig: den avklädda tjejen som gör reklam för 7-elevens kaffe, att nästan alla som parkerar sina bilar är män, den lilla flickan i prinsessklänning (och hennes bror i svart overall), Gina Tricot-reklamen med en tjej som står och plutar, byggarbetarna som visslar osv. Därmed inte sagt att alla de grejerna är fel eller dåliga, men om man tar fem minuter varje dag och funderar på vad man ser, och vad det beror på, kan man sen bestämma sig för vad man tycker är rätt och fel.

    • Olivia

      Hej Nina, vore ytterst ytterst tacksam om du nångång skulle kunna skriva om sex-positive feminism och tankegångarna som kommer upp i t.ex. följande artikel: http://feministing.com/2013/01/18/we-are-totally-cool-with-beyonce-posing-in-her-underwear/

      Blir så konfunderad ibland när jag försöker väga av självobjektifiering, när sexighet är okej och hur t.ex. yngre, mer omedvetna människor (och i synnerhet flickor) ska förstå skillnader.

      Och så blir jag lite ledsen när fina vänners konstiga liberala diton försöker försvara reklam som denna: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151213840861776&set=a.289894006775.157082.199181136775&type=1&ref=nf (som ju har grövre moraliskt ifrågasatta aspekter än “lite objektifiering” att stå till svars för) med just sexpos.fem. och på samma gång inte se nazistattributen som något problem som helst.

      (Webbutiken i fråga säljer typ airsoft- och paintballtillbehör och är en lite ökänd efter att i somras ha sålt underskjortor med texten vaimonhakkaaja [ung. hustrumisshandlare på svenska]. Reklamen är som synes för en futtig procentrabatt till ära av deras tioårsdag.Som trivia är koffeinchokladen kvinnorna serverar på bilden av den typ nazisterna använde i kriget.)

      • Nina Åkestam

        Som av en händelse har jag faktiskt skrivit ett inlägg om min syn på det här (eller i alla fall typ det här) som jag tänkte publicera snart. Så håll ögonen öppna!

  • esteterier

    Jag har träffat, inte bara en person, som har läst genusvetenskap i en eller två terminer, men som ändå inte -fattar- just det du skriver om. Så någonstans tror jag att det handlar om att kunna sätta det självupplevda (och att kunna SE det självuppleva. Tog ett himla bra tag för mig) i en kontext, kunna se maktstrukturer och förstå hur det ena hänger ihop med det andra. Om en snappar upp teorierna från akademin, tidningar eller bloggar känns som sak samma.

  • Kikki

    Fan va bra. Jag jobbar i reklambranschen i New York och har samma upplevelser och känslor. Tack och hurra för dig idag.

  • Lotta

    Fantastisk text.

  • Åsa

    Bra talat! Mer sådana som du!!