Fulfeminism

Jag uppfattas nog av de flesta som någon slags feminstisk debattör. Det är lite läskigt. Inte för att jag inte trivs med epitetet, utan för att jag inte känner att jag kan så mycket om det. Jag tror inte att jag skulle överleva fem minuter i en debatt mot en riktig feminist som exempelvis Ebba Witt-Brattström (om vi nu skulle tycka olika om något). Jag är ju liksom bara en fulfeminist.

Min världssyn och analys kommer inte från böcker. Jag har läst skrämmande lite feministisk litteratur och har inte pluggat genusvetenskap. Snarare kommer den från en inre ilska av att känna sig blåst. Att jag växte upp i ett samhälle som avreglerades, privatiserades och krisade ekonomiskt. En av mina första riktigt starka minnen är att jag såg på TV när Ceausescu sköts. När jag började skolan blev allas föräldrar av med jobbet och fick sälja sina hus och lägenheter. Några år senare slogs 15-årige John Hron ihjäl av nynazister. Veckorevyn och Frida berättade för 12-åriga mig hur jag också kunde få Pamela Andersonkroppen, samtidigt som lärarna i skolan förklarade att det inte kommer att vara lätt att få jobb om man inte har toppbetyg i allt.

Mitt i allt det här läskiga fick jag lära mig om vikten av valfrihet. Att det kunde ordna sig om jag skötte mig tillräckligt bra och gjorde rätt val. Alla hade möjligheter, det handlade bara om att ta tillvara på dem.

Så det gjorde jag. Jag fick högsta betyg i allt alltid, sökte mig till elitskolorna, såg till att ingen hade något att klaga på. Jag fönade och sminkade och tränade och bantade. Jag städade mitt rum. Jag gick sist från jobbet. Jag sa inget ont om någon, protesterade aldrig högt, tog ingen onödig plats. Jag gjorde det som krävdes och ganska mycket till.

Sen blev jag vuxen. Och det tog inte många år att förstå att hur mycket jag än gjorde, skulle det aldrig bli nog. Jag fick vänja mig vid att alltid vara enda kvinnan i rummet. Jag fick vänja mig vid att folk ständigt kommenterade mitt kön. Jag fick vänja mig vid att alltid jobba så jävla mycket hårdare än alla killar och ändå tjäna mycket mindre (vilket jag för övrigt gjorde tills jag lämnade näringslivet för akademin. MYCKET mindre för exakt samma jobb). Jag fick vänja mig vid att få lägga pussel med kvinnliga förebilder, för ingen fick tillåtelse att vara allt det jag skulle vilja vara. Kvinnorollen rymde inte någon som var som jag.

Och där någonstans hände det. Utan att ha läst en enda bok i ämnet, utan att kunna en enda teori, blev jag feminist. Jag var så förbannad att jag bestämde mig för att det har måste bli min grej. Jag måste prata om det här, jag måste försöka ändra på det här, hur mycket det än kostar. För jag är omgiven av en värld som hela tiden vill blåsa mig om jag slappnar av det minsta.

Jag tror att alla som tillhör någon minoritet eller utsatt grupp kan känna igen sig i det här. Man får en massa löften av ett system som sedan visar att det inte har det minsta lust att realisera dem. Min feminism är inte fin, välordnad och teoretisk. Den är skitig och självupplevd och har en massa skavanker. Men den har en plan. Och planen måste sättas i verket, för det finns inte på kartan att jag sätter barn till världen om vi inte åtminstone börjar fixa till några av de här problemen. Hur fult och hemmasnickrat det än må vara.