Fragment (consider revising)

När man skriver i på engelska i Word dyker det ibland upp en sån där förbannat störig grammatikhjälp som påpekar att formuleringen är indirekt och föreslår att man gör om. Den finns vad jag vet inte i svenska versionen av programmet. Kanske är det därför vi varje dag kan läsa i svenska medier om barn som utnyttjas sexuellt, om en 33-årig man som sköts av polis och om flyktingar som utvisas.

För precis så skriver och pratar vi. Den som utsätts för något mot sin vilja blir subjektet i texten. Det skulle ju kunna vara något fint, att man personifierar objektet. Men det går inte att göra utan att samtidigt avpersonifiera subjektet, den som utför handlingen. Så försvinner snabbt 51-åringen som utnyttjade barnen, polisen som sköt och tjänstepersonen på Migrationsverket som genomförde utvisningen. Ingen frågar vad de tänker. Ingen frågar varför de gjorde som de gjorde.

Det här är inget nytt egentligen. De senaste dagarna har jag exempelvis länkat till Elinor Ahlborn och Jackson Katz som pratar om samma saker, och det är bra. För hur irriterande jag än tycker att grammatikhjälpen i Word är, så har den onekligen en poäng. En förbannat viktig poäng. Det är omöjligt att skriva indirekt utan att skifta fokus från den som gör något till den som blir utsatt för någon. Och det är omöjligt att genomföra den processen utan att rikta följdfrågorna till den som utsatts. Det är där vi börjar leta orsaker och förklaringar. Trots att det onekligen är så att det kvittar vad mannen i Husby hade gjort innan om polisen inte hade varit där och skjutit honom. Utan subjekt blir det ingen action alls.

Det här handlar inte om vem som gör rätt eller fel. Det handlar om att systematiskt använda språket för att bara söka förklaringar på ena sidan. Och det kan aldrig, aldrig vara en bra lösning.