För min lillasyster, om jag hade någon.

Jag inser att det väl är på sin plats att säga några ord om #tjejkropp. Alltså sociala-medier-trenden där kvinnor för ovanlighetens skull lägger upp bilder på sina kroppar så att andra kan titta på dem och tycka någonting.

Och jag vet, jag vet. Ambitionen och viljan är god och man ska lägga till Min Helt Vanliga innan #tjejkropp (den som vill läsa mer om bakgrunden kan göra det här.) Problemet är ju bara att det här har gjorts förr. Cirka en miljard gånger. Både kommersiella och ideella aktörer har visat upp bilder på avklädda “vanliga” kvinnor i hur många år som helst, och jag är ledsen, men det hjälper inte.

Problemet är inte att vi inte vet hur vanliga kvinnor ser ut. Vi ser dem ju varje dag, på stan, på jobbet, på stranden. De är våra vänner, kollegor, mammor, flickvänner, vi själva. Vi ser många fler av dem än vi ser av supermodeller. Det är inte ett informationsproblem, det är ett idealiseringsproblem. För vi som drabbas av kroppsångest tycker inte att det räcker med att vara vanlig. Vi vill vara perfekta, fantastiska, ideala. Och vi har, mycket på grund av medias eviga malande, fått för oss att det är just kroppen som är viktigast för att uppnå detta fantastiska. Det är skevt som sjutton, visst. Men det är så det är.

Att uppmana folk att ta av sig kläderna kommer aldrig att leda till mindre fokus på kroppen, hur de än ser ut. För att komma åt problemets kärna krävs det mer. Mer hjärna. Mer hjärta. Mer blandning. Mer icke-kropp. Och mer kvinnor som vägrar att reducera sig själva till sitt utseende, oavsett syfte. Inte för att det är lätt eller känns bra. Utan för våra småsystrar och döttrars skull.

  • Erika

    Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv! Spot on.

  • jeanna

    Hurra vad du är bra! Eller bäst.