Faktiskt obegripligt

Den senaste tiden har jag gått och irriterat mig på en grej. Det började, som så ofta när jag irriterar mig, som en suckåstön-situation, och gick sedan via morråfräs till stampa i golvet och smällaidörrar-nivå. Där befinner jag mig nu. Jag smäller i dörrar. Och anledningen är folk som inte vill betala skatt.

Människor har olika åsikter om hur mycket som är bra och/eller rimligt att betala i skatt. De kan baseras på den egna livssituationen eller ideologi eller något annat. Och jag respekterar det.

För faktum är att det är ju verkligen inget tvång att betala svenska skatter. Gillar man inte systemet här finns det många länder som gör på andra sätt. USA, exempelvis. Här är skatten låg och samhällsservicen därefter. Här betalar man själv sin sjukförsäkring och sina barns skolgång och sparar ihop till sin egen pension. Här börjar man jobba två veckor efter att man har fött barn och har gamla föräldrar boende hos sig. Det är inget fel på de systemen. Men det är inte vad vi på demokratisk väg har kommit överens om i Sverige.

Därför blir jag så förbannad när jag hör svenskar, från stora företag till idrottsstjärnor, som ivrigt letar efter kryphål i lagstiftningen för att kunna komma billigare undan. Det handlar inte bara om det moraliskt förkastliga i att ta ut föräldrapenning, köra på vägar, utnyttja sjukvård och räkna på pension som man inte själv har varit med och betalat efter förmåga. Det visar på ett sån enorm dubbelmoral och, i förlängningen, förakt mot demokratin.

Trivs man inte med systemet finns det verktyg för att förändra det. Man kan rösta och debattera och engagera sig på olika sätt. Orkar man inte det kan man som sagt välja att flytta till ett annat system. Men att anse att så länge det inte är olagligt är det okej att jag registrerar mitt bolag i Holland, min båt i Jersey och mig själv i Schweiz, samtidigt som mina barn går på svenskt dagis som betalas av undersköterskor och taxichaffisar som inte har möjlighet att skatteplanera, det är faktiskt obegripligt.