Envisare, rörigare, sämre

Den senaste tiden har jag fått chansen att se två filmer innan de ens hade haft premiär: Belleville Baby och Monica Z.

De är egentligen så olika som två filmer kan vara, trots att de kommer från samma land ungefär samtidigt. Det ena är en experimentell dokumentär om två helt vanliga människor. Det andra är storfilm om en nationalikon. Men ändå är det något som gör att de klibbar ihop sig i min hjärna (förutom att de är bra. Inte “bra för att vara svenska”, utan bra).

Det tar några dagar att reda ut vad det är. Det är skavsåret de lämnar efter sig. För båda filmerna är obehagliga. De går emot så mycket jag har lärt mig, framför allt genom att titta på film. De är obehagliga för de kommer och påstår att i alla fall två kvinnor i världshistorien kan vara ganska självupptagna och allmänt risiga och bli älskade ändå. Inte bara en av person som de har tur nog att springa på, utan av flera. Många, till och med.

Både Mia i filmen Belleville Baby och Monica Zetterlund är konstnärer. Båda verkar vara jävligt envisa och det går ut över människor i deras närhet, gång på gång. De lär sig aldrig. De gör på sitt sätt. Inte på något punkigt vis för att medvetet göra motstånd, utan bara för att det måste vara så. Ingen av historierna är inspirerande, i alla fall inte på något Hollywood-sätt. De bara är som de är. Huvudkaraktärerna är som de är. Och det slår mig att jag nog aldrig har sett kvinnor vara det på film, och framför allt inte två gånger på samma vecka.

Det är det som skaver i bröstet. En liten gnagande känsla av att jag kanske också skulle kunna vara mer självisk, envisare, rörigare, sämre, och faktiskt bli omtyckt ändå. Av att jag kanske till och med skulle göra bättre ifrån mig då. Och av att alla de historier som i hela mitt liv har försökt övertyga mig om motsatsen faktiskt har fel.

Och hur obekväm den känslan än är, tror jag att det samtidigt är väldigt, väldigt bra.

  • Matilda

    Precis så kände jag också igår när jag såg Monica Z, befriande!