En utmaning

Ylva som skriver bloggen Förpackad på Cap&Design gav mig en bloggutmaning, som helt enkelt går ut på att man ska lista åtta saker om sig själv som läsarna kanske inte visste. Låt oss prova.

1. Jag är lång. Det är ju helt självklart för mig, men jag träffade en person jag tidigare bara haft kontakt med via internet och hen utropade: Men herregud, jag trodde att du var jätteliten! Det är jag alltså inte. Mäter 180 centimeter, alltså bortåt 190 med klackar eller platåsulor som jag för tillfället älskar.

2. Jag har jobbat som skidlärare en säsong. Det var helt fruktansvärt. Stod i barnbacken och plogade i fyra månader. I betalning fick jag typ 70 spänn i timmen (de dagar det fanns jobb), utskällningar av danska föräldrar och förfrusna kroppsdelar (näsa, fingrar och tår är fortfarande inte ok). Lärde mig en jävligt välbehövlig läxa om precis hur dåliga vissa jobb är.

3. Min första dikt skrevs någon gång på sent 80-tal och lyder såhär: Våren kommer, vermen kommer. I skogen vaknar liv igen. Nu kommer vermen till vårt hus, ute tends en stråle av ljus. Våren blomstrar i vitt och glatt, sommaren kommer med ett verklit skratt. Den finns inramad på vårt landställe. Blir rätt så stolt över att jag trots allt hade någon slags språkkänsla, även om motivet och stavningen lämnar en del i övrigt att önska.

4. Just nu lyssnar jag cirka jämt på de här låtarna:

De två olika sidorna av singellivet, kan man säga att de representerar.

5. Jag har inte läst en enda poäng genusvetenskap och typ två böcker om feminism, totalt. Har skrivit en inlägg om det som heter Fulfeminism men jag får inte riktigt till det, så har inte publicerat det än. Hur som helst är det så det känns, att alla andra är fina feminister som kan en massa om strukturer och queer, och jag är bara en arg fulfeminist som snubblar över idiotier hela tiden.

6. Jag hatar att springa. Det är lite sorgligt, för jag har ett jättestort behov av att röra på mig precis hela tiden och löpning skulle ju vara en enkelt sätt att ta hand om det. Men jag HATAR det. Vilken annan sport som helst är bättre.

7. Förut var jag morgonmänniska, men jag har tappat det. Så nu är jag varken kvälls- eller morgonmänniska. Skulle helst vilja sova från 11 till 10 varje natt.

8. Jag hatar uttrycket “allt” som i “allt fler svenskar skaffar katt” eller “allt mer mat slängs”. Jag vet inte varför, men det finns något otroligt störigt i att det låtsas vara specifikt utan att vara det. Det låter mycket, men säger egentligen ingenting.

Med det vill jag önska er en MYCKET trevlig fredag (ikväll ska jag få gå på mitt första Adamskypartaj på evigheter, jippii!) och fråga vem ni tycker att jag borde skicka utmaningen vidare till? Har helt slut på idéer.

  • Annikan

    skicka till MarathonMia, som verkar älska att springa. http://bloggaromtraning.se/marathonmia/

  • Ingrid

    Publicera fulfeminismen!!

  • Amanda

    Utan att veta så mycket mer känns det där med “fulfeminismen” bekant. Vi försöker blanda både ful och fin feminism på plain-jane.net. Ser fram emot inlägget!

  • Johanna

    Appropå feminism och sånt där… Kom att tänka på dig och dina exempel på när det gått fel när jag kollade in Sisters hemsida http://www.sisters.se och denna bild rullade där: http://www.sisters.se/PageFiles/3423/the_many_ways_of_sisters_lee_786x524_2.jpg

    • Nina Åkestam

      Ja vafan tänkte dom där?

  • Marie | fragaugglan.se

    Jag förstår (nog) hur du känner kring fulfeminism. Men jag tänker att det beror mycket på i vilka sammanhang man rör sig och vilka man (upplever att man) ställs emot. För jag kan känna något liknande, fast tvärtom. Att jag inte är tillräckligt mycket feminist, eller särskilt mycket värd i feministkretsar, eftersom jag inte är tillräckligt mycket aktivist. Jag bara tänker och pratar, analyserar och teoretiserar, men skriker inte särskilt högt om orättvisor varken privat eller professionellt, och lever inte alltid på det sätt som man som feminist borde. Jag rakar benen, sminkar mig, har gift mig, tagit ut nästan all föräldraledighet (både betalt och obetalt) och följt min man till andra sidan jorden för hans karriärs skull. Jag menar, herregud. Och jag kan rättfärdiga allt det där, samtidigt som jag skulle kunna lista en massa saker på pluskontot. Men det jag tycker är intressant här är just obehaget jag upplever av att falla utanför feministnormen, som faktiskt också gör att jag ibland drar mig undan feministsammanhang som jag nog egentligen skulle vilja röra mig i. Och det faktum att en rörelse som till stor del går ut på att förstå, uppmärksamma och utmana normer när det gäller kön kan vara så begränsande när det gäller tillhörighet på ett annat plan.

    Jag hoppas att du publicerar fulfeminisminlägget snart, ser fram emot att läsa det!