En tråkig upprepning

Idag är det den internationella kvinnodagen. Många skribenter tycker att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram bra personer och initiativ som har gjort sitt för att förbättra jämställdheten under året. Det tycker jag också. Men så påminner jag mig om en krönika jag skrev i Resumé för nästan två år sedan. Tyvärr är den fortfarande precis lika aktuell, även om inte referenserna är det. En ompublicering får bli mitt bidrag till debatten i år. För även om det görs många framsteg i jämställdhetens tecken, är det viktigt att påminna sig om att det finns rum för att göra mycket mer. Här är den.

Jag tänker mig en vanlig dag. Just den här dagen läser vi i tidningen att en chef på ett svenskt börsbolag har gripits för att tillsammans med sina vänner ha gruppvåldtagit tonårskillar vid flera tillfällen. Piskor, handbojor och grovt våld har förekommit. Vid ett tillfälle tvingades en av killarna till analsex medan chefen filmade det hela. (behöver jag skriva att chefen och hennes vänner är kvinnor? Nej förresten, det är ju självklart).

Samma kväll har SVTs nya dokumentärserie Tonårsliv premiär. Enligt SVT är det ett program som både föräldrar och unga kan känna igen sig i. Där får vi följa tre unga killar på väg mot vuxenlivet. En av dem är ensamstående pappa med en sjumånaders dotter. Faderskapet gör att han inte kan gå i skolan och han får knappt någon föräldrapenning, utan måste få hjälp av soc för att betala hyran. Vad dotterns mamma gör vet vi inte. En annan av seriens huvudpersoner kämpar med sin allvarliga anorexi, medan hans tvillingbror försöker få honom att äta. Den tredje killen mår nog rätt bra, förutom att han har jätteproblem i skolan och knappt blir godkänd.  I inget av fallen finns det en mamma närvarande.

Om vi slår upp DN läser vi en arg insändare som menar att vi har blivit lurade på den finaste bild som finns: Den av en far tillsammans med sitt nyfödda barn. Det är bara en liten grupp karriärmän som är nöjda med dagens ”krossa-faderskapet-politik”, menar insändarskribenten, och de har lurat politikerna. ”Faktum är att en ettåring behöver sin pappa, inte en förskola.”

Själv är jag lite försenad till ett styrelsemöte på Reklambyrån. Jag och mina kollegor ska diskutera hur vi kan få in lite fler män i gruppen. Dessvärre kommer vi fram till att det helt enkelt inte finns några män som är tillräckligt bra för att någon av oss ska ta ett steg tillbaka. Den här gången heller. Men vi ger gärna ett fint reklampris till Folksams film Styrelser, som ju verkligen sätter fingret på problemet.

Den här dagen förstår jag att Coca Colas marknadschef blir förvånad över att människor tycker hennes kampanj för Coke Zero är rätt ofräsch. Till dess ber jag alla som tycker att Sverige är jämställt och börjar prata om moralpanik och feministinfiltration så fort vi börjar diskutera sexism i reklam, att tänka ett varv till. Vi som jobbar med reklam är inte orsaken till problemen. Men vi har till skillnad från de flesta andra både resurserna och kunskapen för att förändra attityder och beteenden. Låt oss använda dem.