En rungande applåd

Jag fick ett mail från Julia häromdagen som jag tyckte var så intressant att det förtjänade en lite större läsekrets än en (1) person. Så här skrev hon:

Jag undrar lite hur du tänker kring utseende och “snygghet.” Jag kallar mig feminist och rakar benen då och då och sminkar mig för det mesta. Jag anser inte att detta går emot feminismen, men jag tycker ändå att det kan finnas ett värde i att exempelvis inte raka sig, just för att det är ett så klassiskt normbrott som visar att det finns fler alternativ att vara och se ut på än det som det stereotypa idealet presenterar. Egentligen finns det ju ingen poäng i sig med att raka benen eller sminka sig, det är ju ingenting vi hade gjort för att det skulle vara fräschare eller snyggare om inte samhället hade lärt oss att det var det. Trots att jag i teorin bara ser negativa effekter av att bry sig om sitt utseende, exempelvis utseendefixering och ökad konsumtion, känner jag mig inte beredd att sluta sminka mig och tycka att mode är kul. Jag vill inte bidra till en värld där det är viktigt att vara snygg men ändå vill jag vara just det. Detta är ju såklart svårt för individen att förändra, men egentligen borde man väl ändå försöka gå emot dessa ideal? Vore väldigt intressant att höra vad du tänker om saken som ju är feminist och verkar bry dig en del om ditt utseende (som jag har uppfattat det.) 

Åh, denna svåra, svåra fråga. Jag håller helt med Julia att det egentligen inte är någon motsättning i att vara feminist och, om man så skulle vilja, 100% utseendefokuserad. Den dagen patriarkatet är borta och alla människor får och kan göra som de vill är det med stor sannolik så att några kommer att landa precis där och vältra sig i fina kläder och moroccanoil-inpackningar. Men så är det inte nu. När jag rakar mig och tuperar håret och målar naglarna är det naturligtvis delvis för att jag själv vill det, men också för att jag känner att jag måste. Annars skulle det antagligen inte vara precis de grejerna jag gjorde, de som försöker efterlikna det vår kultur menar är vackert. Jag är fast i precis samma fälla som alla andra.

Ett tag var jag inne på att det var ett slags verktyg, “ändamålen helgar medlen”-style. Hittills har ingen kunnat avfärda mina åsikter med att jag är ful och bitter för att ingen man vill ha mig. Jag tänkte att om folk fattar att det inte är det feminismen kommer ifrån, inte för mig och inte för någon, skulle det hjälpa till att avväpna såna kommentarer.

Men nu har jag nog fått förlika mig med att det bara var ett svepskäl. Egentligen tycker jag att jag borde bryta mot fler normer och göra det privata politiskt. Jag blir full av beundran inför människor, kvinnor som män, som sätter sig ovanför ytliga ideal och därmed offrar sin egen bekvämlighet för andras skull. För det är ju precis det de gör: varje kvinna med orakade armhålor och varje man med halsband och kajal hjälper alla oss andra med en liten skärva frihet. De tar skiten för att andra ska slippa. Och så skäms jag för att jag själv inte törs.

Så jag får nog istället gömma mig bakom devisen att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag skriver här och jag bråkar med media och reklambranschen så mycket jag kan. Det är mitt bidrag. Eventuellt är det en process. Jag har till exempel erövrat min längd i vuxen ålder och har klackar fast det gör mig “okvinnligt” lång. Och min klädstil har nog med åren blivit betydligt mer jag, och mindre vad jag tror att andra tycker är snyggt. Det är förändringar på yttersta marginalen, men ändå något. Så vi får se. Kanske blir det en dag så att jag också vågar. Tills dess ger jag en rungande stor applåd till er som redan gör det.

  • Sofie

    Det är inte fel att som tjej bry sig om sitt utseende, inte ens om man är feminist. Jag tycker att problemet uppstår när det tar tid och energi från sånt som istället utvecklar ens personlighet och intellekt. Därför torde en tumregel vara att inte lägga mer tid på sitt utseende än vad en kille i samma ålder (och livssituation) skulle göra.

    • liv

      Har du varit på ett gym nån gång? Trodde väl inte det, för med din tumregel skulle brudarna aldrig komma från sminkbordet.

  • TantMango

    Tja man ska ju göra sådant man gillar och inte sådant man känner sig tvungen till. Det kan vara en lång process att komma fram till vad det är. Jag har t.ex. nästan aldrig rakat under armar och ben (aldrig förstått poängen och det verkar mest jobbigt). Jag har sminkat mig en del men det har blivit mindre och mindre med åren, numera knappt alls, bara någon enstaka gång för variationens skull. Vill inte alls ha det som min vän som inte ens går några meter utanför dörren utan smink och piffa håret. Det är hemskt att någon känner sig tvungen att begränsa sig så. Hon tycker att hon blir blek utan smink – det tyckte jag med förut, tills jag vant mig av med det och insåg att det är en vanesak hur man är van att se sig.

    Jag hade under många år som feminist dåligt samvete för att jag nästan alltid klär mig i kjol, klänningar, smycken, sjalar och tycker om att göra mig fin och färgglad med kläder. Ända tills jag kom fram till att det är ju det som är poängen med feminism – att man ska får vara som man vill och bli respekterad! Om alla klär sig och ser ut på samma sätt så blir det bara en ny norm. Olikhet borde ju vara normen – så att alla ska känna möjligheten att vara som de vill och gillar att vara.

  • Julia (juliasofiaosterlund.blogspot.com)

    Hej och tack för bra svar! Håller med till himla stor del och är väl egentligen samma saker jag tänkt på själv. Men jag blir ändå så himla frustrerad på mig själv. Känns ju som att både du och jag kommer fram till att det faktiskt finns ganska många bra argument för att bryta normer och strunta i utseendefixeringen och ganska få (typ inga?) för att fortsätta hålla på, ändå vill vi inte sluta med det. Varför ska det vara så jäkla svårt liksom. Det känns som att det är så lätt att tycka en massa saker och bråka med normer på det viset men när det faktiskt gäller att göra någonting praktiskt blir det så otroligt mycket svårare.

    • Ina

      Jag är exakt likadan och tycker också det är jättesvårt. Jag håller med om varenda bokstav som Nina skriver. Men jag tänker också såhär: Det är redan förbannat jobbigt att vara feminist, att tycka olika så många andra, att ta diskussioner hela tiden. Och vi feminister är ju precis som alla andra en del av samhället vi kritiserar. Därför blir det så svårt att bryta mot dessa normer, och det är ingenting vi någonsin får beskylla oss själva för. Väldigt, väldigt få skulle tyvärr orka vara feminister om det innebär att man måste leva som att vi redan har ett feministiskt samhälle. Men det är som Nina säger; de som låter bli att raka benen till exempel, de ska ha en stor applåd.

      Och en sak till; jag vet inte riktigt varför det är just detta som jag ständigt återkommer till när det gäller mina vanor, som jag önskar att jag ändrade på. Jag skulle ju lika gärna kunna gå runt och önska att jag bara tittade på filmer som klarade bechdel-testet, till exempel. Varför känns just detta så viktigt?

  • anna

    Det är intressant att det är ofta genom att bryta mot/eller inte bryta mot, utseenderelaterade parametrar som man väljer att fokusera på inom feminismen. Som om det enda som en själv kan styra som feminist är det yttre. Jag håller med att det är en väldigt stor del. Men inte den enda vägen att gå. Möjligheten finns också att lägga fokus på andra saker. Som tjej/kvinna ge sig in på mer vad som anses som typiskt “manliga” domäner, åka motrocykel, klättra i berg, spela fotboll själv och inte titta på sin partner som gör detsamma, boxning och så vidare. Och som kille kunna ägna sig åt typiskt “kvinnliga” aktiviteter, dans, balett, ridning. Jag tror att det är lättare för tjejerna att ge sig in i “manliga” aktiviteter än för killarna att ge sig in i “kvinnliga”. Men båda två är ett steg i att bryta normerna.

  • Jenny
  • Tilda

    Jag tycker det ändå finns gränser för hur pass slaviskt man ska följa normer av bekvämlighet. Att sätta dyra pengar på att vaxa benen eller avlägsna könshåren kostar lätt mer än det smakar. Plus att man måste komma ihåg vem som ligger bakom idealen.

  • Peter

    Patriarkatet. Det här skygga, osynliga spöket som påverkar allt och alla utan att vi konkret kan peka på exakt vad patriarkatet är, foliehatten på!

    Du skriver att:

    “När jag rakar mig och tuperar håret och målar naglarna är det naturligtvis delvis för att jag själv vill det, men också för att jag känner att jag måste.”

    Tror du att det är någon som helst skillnad för mig som man i det att jag tvättar mig under armarna, rakar mig i ansiktet och sätter på mig finare kläder för att andra, främst kvinnor, ska bemöta mig på ett hövligt sätt.

    Vad ska jag skylla på då? MATRIARKATET?

    Har du själv tänkt på hur du bemöter en välrakad man i kostym jämfört med en orakad man med träningsbyxor och swetshirt.

    Det är så dumt det du menar är “patriarkatet” att jag bara önskar att du och många andra så kallade feminister ville VAKNA upp någon gång och börja se världen som den egentligen är!

  • Peter

    Feminister= en grupp bestående av i huvudsak kvinnor som behöver svepskäl för att ta itu med sina egna liv och andra att skylla sin egen oförmåga på!

    Är det inte så egentligen?

    • Martha

      Hej Peter!

      Härligt att du tror att matriarkatet finns – om det ändå vore så väl! Tyvärr kan två motstridiga könsmaktordningar inte existera på samma gång. En är alltid max-antal. Precis som vit alltid är överlägsen rasifierad, able alltid är överlägsen disable, medelklass/överklass alltid är överlägsen arbetarklass, hetero alltid är överlägsen homo/bi och cis alltid är överlägsen trans. För detta gäller ju ALLTID och inte bara i vissa situationer, som att det skulle växla beroende på situation. Jag menar har du som cis-man någonsin känner dig underlägsen en transa? Nej trodde väl inte det! Ha! Blotta tanken är ju löjeväckande. OBS: satir! Det är inte löjeväckande, snarare omänskligt att en del människor alltid värderas lägre än andra eftersom de faller utanför normen (normen = vit, heterosexuell, able, medelklass cis-man). Så om du tycker att patriarkatet och andra maktstrukturer är svåra att få syn på i din vardag kanske det beror på att du tillhör normen och saknar insikt om de fördelar det ger dig på andras bekostnad. Men vad vet jag, du kanske både är rasifierad, homosexuell och rullstolsburen? I så fall förstår jag att det kan va svårt för dig att inse och erkänna att du har mindre värde än typ alla andra människor i Sverige idag (utom kanske då kvinnorna i samma situation). Som en liten tröst kan jag i alla fall säga att du inte behöver ta det personligt! Det beror nämligen på strukturer. Så fort vi löst det här med förtryck och diskriminering kommer även du att ha samma villkor och möjligheter som alla andra! Därför vill jag avsluta med att säga såhär: Peter, lycka till i din kamp mot förtryck och diskriminering, du har allt mitt stöd!

      Med vänlig hälsning,

      Martha

      Ps. Mindre härligt att du använder dig av härskartekniker i din argumentation (förlöjligande och påförande av skuld/skam). Detta kan du för allas trevnad träna på att låta bli med.

  • Dubbelmoralisk feminist

    Hej Nina!

    Tusen tack för dina ord. Jag brottas med just detta dilemma och det var härligt att ta del av andras funderingar kring ämnet. Har aldrig läst bloggar förr men har nu förstått poängen =D