En inte så liten grej

Den senaste veckan har det snurrat cirka en miljard upprop i mina sociala medier som uppmanar mig att rösta i kyrkovalet nu på söndag. Det är En Liten Grej, Vem Orkar Rösta och diverse debattartiklar som alla pekar på samma sak: rösta för att stoppa SD.

Jag är medlem i Svenska Kyrkan (vilket i och för sig kräver ett inlägg i sig, men det får vi ta senare) och uppropet rör alltså mig. Jag kommer att rösta på söndag. Givetvis. Jag har aldrig missat ett val jag har fått lov att rösta i. Det skulle kännas som en skymf mot alla dom som har slitit förr, och som sliter nu, runt om i världen för att få en chans till demokrati.

Alltså tycker jag att man ska rösta. Och jag kommer inte att rösta på SD, utan troligtvis på Öppen Kyrka som trycker på för bland annat jämställdhet och homosexuellas rättigheter. Ändå har jag inte svarat på de mail som ni som står bakom de här olika uppropen har skickat till mig. Vafalls?

Det finns inget som upprör mig mer än diskriminering av människor och begränsning av deras frihet, oavsett anledning (ursprung, kön, läggning etc.) Det finns inget riksdagsparti jag står längre ifrån än SD. Jag satt och bölade i soffan hela kvällen när de kom in i riksdagen. MEN. Jag känner att jag litegranna har fått nog. Jag har fått nog av retoriken som många av mina meningsfränder använder sig av, som går ut på att peka finger (i fallet med En Liten Grej helt ordagrant) på SD och säga: Ni är dumma, alla som röstar på er är dumma, och ni får inte vara med. Jag kanske inte är för något särskilt, men jag är i alla fall mot er.

Det är inte för att jag inte vill göra så själv ibland. Det är för att jag inte tror på principen, och för att principen uppenbarligen inte har funkat.

Alla riksdagspartier har nu ägnat tre-fyra år åt den här typen av markeringar och inte ett skit har hänt. SDs stöd ökar och i den febrila ansträngningen att TA AVSTÅND har flera partier (och SVT:s Agenda) av bara farten skrivit under på SDs världsbeskrivning. Varenda gång det skrivs en debattartikel som pekar på invandringens ekonomiska fördelar är det vad vi gör. Vi låter dem styra samtalet.

Problemet är ju att man aldrig aldrig vinner en diskussion genom att idiotförklara motståndaren. Man kanske får dem att tystna, men man får inte över dem på sin sida. För att lyckas med det måste man ha tålamod, empati och mod. Man måste ställa de svåra (men rätta) frågorna. Varför växer SD? Vad är de grundläggande problemen? Varför är folk främlingsfientliga? Vad är det för känslor inblandande? Och när man har svaren måste man agera. Man måste inte ”ta debatten”, men man måste ta samtalet. Vissa saker kanske man i själva verket tycker lika om, när man kommer till botten med dem. Vissa saker kanske beror på faktafel som kan redas ut, andra på missförstånd. Och vissa saker kanske man tycker fundamentalt olika om, på ett sätt som är helt olösligt. Men det är först när man har rett ut det som man har en chans att komma framåt. Och framåt måste handla om lösningar, inte nödvändigtvis på ”problemen” som SD formulerar utan på de problem man själv ser.

Därför lägger jag av nu. Det blir inga fler hashtags och profilbildsbyten för min del. Inte förrän vi börjar räkna framgång i faktiska framsteg, som i att diskussionen svänger, som i att fler människor bemöts med respekt och får nya perspektiv som får dem att ändra uppfattning. För att det är ett sånt samhälle jag vill ha. Och då är jag den första att skriva under.