En gratis faktoranalys

Det är så fint att utbildning är gratis i Sverige. Så säger folk ganska ofta. Och ja, det är det ju. Eller det vore det ju. Om det vore det minsta sant.

För faktum är att utbildningen i Sverige kostar precis lika mycket som motsvarande utbildning någon annanstans. Lärarna, vaktmästarna, städarna och rektorerna på svenska skolor och universitet är inte volontärer. Möblerna och böcker är inköpta. Byggfirman som renoverar fasaden river inte sina fakturor. Elbolagen som håller lamporna tända gör det inte gratis.

Skillnaden mellan svensk utbildning och den i de flesta andra länder är inte att den inte kostar, utan att det inte är studenterna själva som betalar. Det är någon annan. Det är staten, stiftelser och företag. Det är med andra ord människor som ger upp delar av sin egen inkomst för att vi ska få utbildning. Det är de som betalar för att tredjeklassarna ska få lära sig multiplikationstabellen och för att Handelsstudenterna ska kunna hantera en faktoranalys.

Det är otroligt viktigt att komma ihåg. Nu förväntar jag mig inte att nioåringar ska gå runt och vara tacksamma för att deras lärare tvingar dem att öva på liggande stolen. Men när man har blivit lite äldre. Säg vuxen och myndig. Och när man läser en utbildning som kommer att ge en väldigt bra möjligheter att leva precis som man vill framöver. Då är det viktigt att komma ihåg att den inte var gratis. Det var någon annan som betalade. Någon som trodde på oss. Som trodde på systemet. Som hoppades att investeringen i någon annans utbildning skulle vara värt att man själv fick lite mindre att röra sig med.

Det är dem vi måste se till att inte göra besvikna.