En bar under en sten

Elin Hemréus har anmält Urban Bar i Helsingborg till reklamombudsmannen. Bilderna hon anmälde och hennes resonemang kring det kan man läsa om här. Efter en snabb titt på det inser en ju att de kommer att bli fällda så att det susar om det. Därför är det extra intressant att läsa deras kommentar när Elin kontaktade dem angående anmälan:

”Tråkigt att du uppfattar min konst som stötande och jag är absolut inte ute efter att provocera. Varför skulle jag vilja provocera Urban Bars gäster? Var ligger kränkningen i bilderna på min Facebook eller på Instagram?Du får gärna förklara var du anser att jag kränkt någon för det har absolut inte varit min mening. Måste säga att jag är chockad av dessa anklagelser.”

Det här är viktigt eftersom det är ett väldigt vanligt svar i liknande situationer. Och min första tanke är så klart att det är bullshit. Det är inte möjligt att ägaren av Urban Bar inte har tänkt något alls på hur de här bilderna skulle tas emot. Han måste ha vetat att det skulle provocera som sjutton, om han på något sätt har varit delaktig i samhället och/eller media de senaste 25 åren.

Men om vi, för argumentationens skull, utgår ifrån att han faktiskt inte har varit det, och således blir riktigt förvånad när någon påpekar att bilderna är stötande, vad svarar vi då? Kanske:

Hej Urban Bars ägare,

jag känner inte dig, så därför vet jag så klart inte varför (eller om) du vill provocera dina gäster. Den frågan hoppas jag att vi kan reda ut senare, men jag tänkte börja med att svara på de frågor jag faktiskt kan. Bilderna du har publicerat är problematiska på flera sätt, och att kalla dem för ”konst” ändrar tyvärr inte det alls. Dessutom är det inte konst om en bild används i ett företags marknadsföring (även i sociala medier). Då är det reklam, enligt Marknadsföringslagen. Men som sagt, det har egentligen inte med saken att göra, för bilderna är problematiska i alla fall.

Det största problemet är att de objektifierar kvinnorna som är med. Objektifiering är ingen fråga om åsikter (du kan alltså inte ”tycka” att bilderna inte objektifierar), utan betyder helt enkelt att en människa inte framställs som person, utan som objekt. Två typexempel på objektifiering är att inte visa människans ansikte (gäller två av bilderna) och att visa människan som en sak (i det här fallet ett matbord, på en av bilderna). Du gör båda delarna. Dessutom är människorna på bilderna avklädda utan synlig orsak, vilket också är ett exempel på objektifiering.

Så varför skulle det vara ett problem, undrar du kanske nu? Jo, att objektifiera människor på bild gör rätt hemska saker med människor som ser bilderna. Forskning visar till exempel att objektifiering i media (där kvinnor står för mer än 90% av kropparna som objektifieras) är en viktig orsak till att kvinnor har färre ledande positioner i näringsliv och politik, att vi drabbas av destruktiv kroppsuppfattning och har sämre sex (jo, faktiskt!). Män som ser bilder av objektifierade kvinnor blir mer benägna att se ner på kvinnor i olika sammanhang. I värsta fall bidrar det till ökat sexuellt våld.

Den som blir kränkt eller provocerad av dina bilder tänker nog ungefär i de här banorna. De tycker kanske att det är onödigt att sprida bilder som har så bevisat negativa effekter. Det är också anledningen till att den här typen av marknadsföring inte är tillåten. Man får inte göra reklam som är sexistisk eller objektifierande, enligt reglerna som branschen genom Reklamombudsmannen har kommit överens om.

Den som blir kränkt kanske också tänker på vad som kunde ha suttit där i stället. Och det är faktiskt en fråga som jag tycker att du borde fundera på: Är det här vad du vill lämna efter dig? På riktigt alltså? Tror du att de här bilderna driver samhället i en bra riktning som du trivs med? Skulle du skryta om dem för dina (eventuella) barn? I så fall: kör i vind. Om inte: fundera på vad du kan göra med dina plattformar för att istället sprida saker som du tror leder åt det hållet. Livet är för kort för att göra saker vi inte vill skryta om för våra barn.