Du som är så lyckad.

Blir man lycklig som människa av att ha en bra karriär? Är framgång på jobbet en vaccination mot problem på andra fronter i livet?

Svaret på de frågorna är nog, från de flesta, ett rungande NEJ. Man kan givetvis bli glad av jobbframgångar, men det räcker inte. Arbetslivet är inte allt. Och mot riktigt stora olyckor, som sjukdom och död, finns det inget vaccin alls. Det drabbar alla, kanske inte på precis samma sätt, men en chefstitel eller fina priser är garanterat ingen lösning. Det vet vi ju.

Ändå verkar det som att den här självklarheten är lätt att glömma bort. Den senaste veckan har jag läst allt jag har sett om Malik Bendjellouls tragiska bortgång förra veckan. Och nästan varenda artikel och kommentar har innehållit varianter på samma tema: HUR kunde det gå så här? Han som var så framgångsrik och hade gjort så fantastisk saker, som var så uppskattad bland sina kollegor, som var så inspirerande?

Som om en Oscar faktiskt var ett sånt där vaccin. Som om det skulle vara en anledning till att vara mindre sjuk, trasig, död. Som om den som är framgångsrik inte samtidigt kan vara andra saker.

Tyvärr tror jag att just den här missuppfattningen, som vi alla egentligen vet är fel, är en stor anledning till att så många framgångsrika människor också mår dåligt. Det känns så dumt. Du som har allt, du som är så duktig, du som har bättre förutsättningar än 99,99% av alla jordens människor, du kan väl inte gå omkring här med ångest? Pinsamt ju. Ryck upp dig. Om inte de orden kommer från omvärlden, kommer de garanterat från personen själv. För man vet ju. Vet ju att man inte borde vara olycklig. Man kanske har rätt till bolånet och scenen och SAS-loungen på Arlanda, men man har faktiskt inte rätt att känna sig helt jävla hopplös.

Jag vet ingenting om hur Malik mådde innan han dog, om det här hade något med saken att göra. Men för alla andras skull. För dem som fortfarande lever. För dem hoppas jag att vi kan sluta säga hur kunde det bli så trots att han var så framgångsrik och en gång för alla enas om att det ena inte utesluter det andra. Att alla har rätt att känna precis hur som helst, och bli lyssnade på och hjälpta. För lyckad och lycklig är tyvärr inte alls samma sak.

 

  • Fredrik

    Vad bra sagt.

    Antar att många är mörkrädda och tar till “men han som var så framgångsrik…” som ett försvar för sin egen väg där lyckad tros bära lycka.

    Fin balansgång det där.

  • Petra

    Mycket sant. Även för sina egen skull är det viktigt att tänka på det.

    Jag brukade tidigare känna mig dålig och misslyckad för att jag inte alltid mådde bra trots att jag ju hade det bra på alla möjliga plan och därmed borde känna mig lycklig.

    Är fortfarande inte helt på topp hela tiden, men att acceptera att det är så och försöka jobba med det i stället för att ha dåligt samvete för att jag mår dåligt är ett stort steg framåt.

  • Kristoffer

    Precis! Och ibland kanske det är just det som är orsaken? Att det har kraschat på andra plan av livet, så att man lägger sin fulla energi på karriären, “för att ändå vara bra på något”?

  • Mia

    Jag sitter hellre och gråter i Porsche än en Volvo om man säger så.

  • andre

    Klok som en bok, det är va du e Nina

  • marire

    takk for at du skriver sånne her tekster.

  • Hanna

    Din bok, dina inlägg, ditt språk och dina åsikter. Du är en fantastisk förebild. Jag gillar dig så.

  • Linda

    Åh ja, känner igen mig så. Går sjukt bra för mig, om jag bara stannar till och har lite perspektiv. Nytt jobb, ny lägenhet, sjukt bra lön och sen ny tjänst igen, allt inom ett år. Men aldrig mått sämre. Prestationsångesten stiger snarare ju bättre allt går. Samt press på att va lika lyckad socialt och kroppsligt. Usch. Men, går hos psykolog nu, så snart är jag nog både lyckad och lycklig! Kram