Dödshot och konsertbiljetter

Det sämsta med sommaren är att man lätt hamnar så himla efter med bloggandet. Man läser nåt intressant eller hör nåt kul och så ska man skriva om det men det blir liksom inte och sen har det gått så lång tid att det är tveksamt om det ens spelar någon roll. För ett par veckor sedan skulle jag skriva något om det absurda i att personalen hos det företag som fuckade upp med Springsteenbiljetterna känner sig så hotade att de inte vågar gå till jobbet. Folk hotar alltså med våld? På grund av en KONSERTBILJETT? På ricko?

Men sen gick det tåget kände jag. Dock har det slagit mig nu när internet börjar komma igång lite igen efter semestern, att det där nog inte behövde handla om konserbiljetter. För den där ilskan, raseriet, finns överallt. Och det är så himla läskigt. Jag har också humör och kan bli förbannad. På folk på gatan, på jobbet, på dem som styr i Saudiarabien. Men därifrån till att hota någon, eller kasta glåpord efter dem, eller ens höja rösten, känns så himla – absurt. Hur fel någon än har kan väl inte det vara motiverat? Då är man ju själv lika risig?

Nu riktas ju inte internets hot och mobbstämning i första hand mot diktatorer eller barnmisshandlare, utan mot vanliga människor. Människor som som strular bort konsertbiljetter, människor som skriver texter om att alla människor är lika mycket värda, människor som jobbar på ett försenat tåg.

Det är ett sånt otroligt slöseri med energi.