Det stora omfördelningprojektet

Läser en superintressant rubrik i på DN.se: Dyrt för företagen att tänka på miljön. Företagens vinster skulle närapå halveras om de tvingades betala alla miljökostnader de orsakar.

Tyvärr handlar inte alls artikeln om det, utan om hur de stora livsmedelsföretagen jobbar med att möta efterfrågan på ekologiska produkter. Men jag tycker ändå att det är mycket spännande att KPMG gör en rapport om frågan.

Genomsnittliga företags vinster är alltså just nu till hälften subventionerade. För livsmedelsbranschen gäller att det inte går runt alls: varenda krona som hamnar i aktieägarnas fickor kommer direkt från det som brukar refereras till som “skattebetalarna”, alltså människor. Fast just den här subventionen kommer inte via skatten, utan via jorden. Därför är den så svår att prata om, och så svår att bli upprörd över.

När jag läste ekonomi var “externa kostnader” ett uttryck som ganska snabbt sveptes över någon gång under första årets kurs i nationalekonomi. Det definierades ungefär (i mitt artonåriga huvud) som de kostnader som uppstår när man producerar något, men som vi inte riktigt kan räkna på och som vi därför helt enkelt kan strunta i. Typ som att jorden förstörs, eller att människor far illa.

Jag tycker att det är helt självklart att företag ska bära sina egna miljökostnader. Formuleringen att det skulle halvera deras vinst är missledande: vinsten finns ju inte där till att börja med om kostnaderna är högre än utgifterna. Det handlar bara om att vi inte har satt några konkreta kronor och ören på vissa av de här sakerna. Det betyder dock inte att de inte finns. Oavsett vem som ska betala för urlakade jordar, övergödda sjöar, klimatförändringsrelaterade stormar och utfiskade hav så kommer någon att betala. Frågan är, ska det vara ICA som fattade besluten som ledde dit, eller de barn som föds nu och inte har haft något att säga till om alls i frågan?

Så länge företag inte behöver betala för den skada de orsakar på vår gemensamma miljö, kan man säga att det pågår ett gigantiskt omfördelningsprojekt från vanliga människor till företag. Jag tycker att det är helt strålande att KPMG tar ett första steg mot att reda ut hur omfattande det här faktiskt är.

  • Clara

    “Företagens vinster skulle närapå halveras om de tvingades betala alla miljökostnader som de orsakar.” Bara användandet av ordet tvingades ger hela artikeln en väldigt konstig vinkel

  • Bjarne Wilmarsgård

    “Jag tycker att det är helt självklart att företag ska bära sina egna miljökostnader.”

    OK – låt oss vara ense om det…

    ”Företagens vinster skulle närapå halveras om de tvingades betala alla miljökostnader som de orsakar.”

    Jaså – minsann. Varför är just det så självklart? Om jag som företagare säger mig att jag “vill ha en vinstmarginal på 10 procent” och även vill ha det efter att mina (miljö)kostnader ökat – så höjer jag väl bara mina priser?

    Varför skulle jag som företagare vilja ta hela den “miljökostnaden”?

    Vad jag vill antyda är – vill folk att företagen ska betala “hela sina egna miljökostnader” får de väl vara så goda att betala för det…

    Och det undrar jag om de verkligen är villiga att göra. För – min erfarenhet är – att det är lätt (och tjusigt) att stå på barrikaderna och hojta om “miljöansvar” – bara någon annan betalar för det…

    Väldigt vanligt inom den bransch där jag finns – buss- och kollektivtrafiken.

    Skriver:

    Bjarne Wilmarsgård

    tidningen Bussbranschen

    • Nina Åkestam

      Bra sagt. Sjalvklart kommer exempelvis kott att bli dyrare om vi (bade foretag och konsumenter) tvingas betala for den verkliga kostnaden. hur fordelningen att den kostnaden blir ar svart att saga – antagligen olika i olika branscher beroende pa efterfrageelasticiteten. Men jag tycker att verkliga priser som avspeglar verkliga kostnader ar en sjalvklar utveckling.