Det rasistfria landet

Jag blir inte arg på dig, jag blir arg på det du gör. Så brukade min mamma säga till mig när jag var liten och hade slängt svenskläxan i papperskorgen/slagit min bror så att han fick näsblod eller gjort något annat som hade gjort henne arg. Jag förtjänade en tillsägelse. Det betydde inte att jag var en smitare/våldsverkare/dålig människa. Jag var en bra person som hade gjort något dumt, och just eftersom jag var en bra person, borde jag inse att det jag gjorde var fel.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Jasenko Selimovics svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. Semilovic skriver att Khemiri påstår att Sverige är ett land befolkat av rasister, och det känner han inte igen sig i. Naturligtvis inte. Vem gör det?

Jag har aldrig träffat en person som kallar sig rasist. Jag har inte heller sett någon skriva det om sig själv. Det finns säkert en liten grupp högerextrema människor som skulle kunna göra det, men i stora drag är det ingen som går runt och är rasist hela dagarna. Lika lite som folk går runt och är sexister, homofober eller våldtäktsmän. 

Selimovic skriver: ”För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.”

Jag skulle vilja lägga fram ett alternativ: han var en helt vanlig människa som just där och då betedde sig rasistiskt. Att vi inte är rasister hindrar inte att människor, ALLA människor, då och då beter sig rasistiskt. Inklusive jag, inklusive Jonas Hassen Khemiri och, skulle jag vilja gissa, inklusive Jasenko Semilovic. Vi är alla produkter av ett samhälle som rangordnar människor efter hudfärg och hur mycket vi än vill skaka det av oss är det väldigt svårt. Vi trillar dit. Vi gör fel. Och ett tvärsäkert sätt att se till att vi inte kommer tillrätta med de problemen är att konsekvent, som Selimovic gör i den här artikeln, blanda ihop rasister med rasism.

För rasism, precis som annan diskriminering, är inte något man är. Det är något man gör. Och precis som min mamma sa till mig att sluta upp när jag gjorde något dumt, behöver vi alla en tillsägelse när vi beter oss fel. Vi behöver bli påminda, ibland utskällda. Det var det Khemiris text gjorde för mig. Att inte Selimovic ser det är förbaskat synd.