Det här med manshat.

En av de vanligaste missuppfattningarna om feminister är att vi inte gillar män. Ibland används ordet hatar (gärna i VERSALER) för att riktigt förtydliga hur fruktansvärt illa vi tycker om alla som har fötts med snopp. Råkar personen i fråga dessutom vara vit, heterosexuell och sitta på någon form av makt, då är det mer eller mindre kört.

Det är lätt att bara avfärda det påståendet, för de allra flesta feminister känner inte alls igen sig. Hela feminismen handlar ju om att alla ska vara lika mycket värda. Den som är vit, mäktig, heterosexuell man är alltså inte på något sätt underordnad någon annan i människovärde. Men han är inte överordnad heller, och det är här jag tror att det ofta blir snurrigt i diskussionen. För den som är feminist är det ofta solklart att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och det vill vi ändra på. Det betyder inte att alla män är överordnade alla kvinnor i alla sammanhang. Men om vi ställer en man och en kvinna bredvid varandra som är likadana på alla sätt utom till könet, kommer mannen att ha fler fördelar än kvinnan.

Det är ingen viss persons fel. Och den här värderingen finns både hos män och kvinnor. Det är sedan länge inbyggt i vår kultur att värdera män högre utan att vi ens tänker på det. De som är män har alltså ofta vant sig vid att bli behandlade som mer värda eftersom de hela livet har blivit behandlade så. Det är inte deras fel men inte heller deras förtjänst. Det har bara blivit. Vi som vill att samhället ska bli helt jämställt vill ändra på det och jämna ut balansen. Vi vill inte att det bara ska “bli” på ett visst sätt. Vi vill att var och en ska få det den som individ behöver,vill ha och förtjänar, utan att det är beroende på personens kön.

Så långt låter det ganska trevligt. Men problemet är ju att om makt och resurser ska omfördelas måste någon få mer, och någon annan få mindre. Väldigt få människor är okej med att få mindre, framför allt om de känner att de har förtjänat det de har. Då är det lätt att känna sig attackerad när det sitter någon höginkomsttagande människa bakom ett tangentbord och påstår att allt är orättvist. Det kan låta som att hon bakom tangentbordet helt enkelt inte gillar män som personer.

Och här blir det knepigt på riktigt. För jag gillar ju inte män. Jag gillar inte heller kvinnor, bögar, invandrare eller kristna. Som feminist försöker jag nämligen ta mig bort från såna kategoriseringar. Jag gillar och ogillar olika individer, inte grupper. Jag vill se varje människa som en person, oavsett vilken grupp hen tillhör. Att stoppa in folk i olika grupper är bara ett sätt att se strukturer, inte ett sätt att bedöma någon som person.

Alltså kan jag vara feminist och ha en låååååång lista på vita, rika, heterosexuella män som jag älskar och respekterar. De finns i min familj och på mitt jobb och bland mina vänner, men också bland folk jag inte känner. Poängen är att jag inte gillar dem för att de är män eller trots att de är män. Deras kön har ingenting med saken att göra. Jag gillar dem för att de är roliga, smarta, snälla, pålitliga, idealistiska, hjälpsamma, knäppa, givande människor. Jag gillar dem för att de är kloka och kan se att de som individer är del av något större, och använder sina relativa fördelar för att påverka. För hela samhällets bästa.

 

 

  • Bashflak

    Det låter mer som att du är jämställdist, eller första vågens feminist.

    Men första vågens feminism (som byggde på liberalismen) gick i mål 1983, när svenska kvinnor fick samma juridiska rättigheter som män hade. Svensk feminism har därefter tagits över av de manshatiska varianterna som bygger sin världsbild på maktordningar och flummiga marxistteorier utan empirisk grund.

    Det lömska är att första vågens självklarhet fortfarande används för att sälja in dagens absurda feminismvarianter, trots att första vågen sedan decennier är genomförd. Och folk går på bluffen.

    • Nina Åkestam

      Då uttryckte jag mig otydligt. För mig räcker det inte med samma juridiska rättigheter, jag kräver samma sociala rättigheten och möjligheter för alla. Visst finns det röster inom feminismen jag inte håller med (som inom vilken stor rörelse som helst) men jag tycker att dagens feminism överlag är superbra. Jag känner nog ingen som inte är feminist och vad jag vet är de varken lurade, absurda eller manshatande (inte minst för att ungefär hälften av dem är män). Det enda som enligt mig är absurt är att det fortfarande råder så stor kunskapsbrist gällande jämställdhet i samhället. Därför skriver jag den här typen av inlägg.

    • Fanny

      Förstår inte alls hur du kan läsa inlägget som ett ställningstagande för de s.k. “jämställdisterna” som ser att finns det lagar och regler som säger att alla har lika och samma rättigheter så är det så. Det om något är en ganska verklighetsfrånvänd syn som saknar empirisk grund. Det framgår väl ganska klart av inlägget att jämställdhet även handlar om fördelningen makt och resurser i samhället och att denna idag är ojämt fördelad beroende på vilket kön man har.

    • Zeb

      Tycker du inte att det är konstigt att du inte känner någon som inte är feminist? Jag känner massor av människor som inte är feminister, skulle säga att det gäller en stor majoritet av min omgivning. Helt vanliga människor med olika ålder, utbildningsnivå, bakgrund och kön. Både i storstad och på landet. Ändå representeras deras åsikter nästan inte alls i svensk media och debatt som präglas väldigt starkt av personer som du, dvs personer inom media/kultur/journalistik i Stockholm som inte känner några som inte är feminister. Skulle säga att det offentliga samtalet blir totalt snedvridet av detta. Ett strukturellt problem skulle man nästan kunna säga.

      • Nina Åkestam

        Nej det är inte alls konstigt att alla jag känner är feminister. Jag brinner för jämställdhet och pratar om det med alla jag känner. De som inte har funderat så mycket på frågan innan brukar oftast bli nyfikna, och när man blir nyfiken brukar det ganska snart resultera i att man ser problemen och vill förändra dem. Det är klart att jag träffar på människor som inte använder ordet feminist, men om vi fortsätter umgås brukar de ändra sig. Om inte annat för att man ju dras till folk som man delar grundvärderingar med. Skulle ha jättesvårt att vara kompis med någon som inte tror på alla människors lika värde.

        Vad gäller mediebilden kan jag hålla med om att den kan bli skev och navelskådande när folk med stora plattformar är för lika varandra. Men just gällande jämställdhet tycker jag inte att det gör något, för det är ett enormt problem, vi har jättelångt kvar att gå, och som du säger råder det stor informationsbrist på området. Så ju fler som trummar ut den informationen desto bättre!

    • Zeb

      Har jag alltså tolkat dig rätt att det är så att du aktivt undviker umgänge med personer som vägrar att använda feministlabeln, oavsett om dessa personer i övrigt är för jämställdhet, är demokratiska eller trevliga? Att tro på människors lika värde är en så allmän värdering att den kunde passa in på vad som helst. Behöver alls icke vara feminist för att göra detta.

      Jag tycker också att det är ett märkligt resonemang du för kring den svenska debatten. Om den breda allmänhetens åsikter och den spegling av dessa som ges i media skiljer sig åt i väldigt stor utsträckning så tycker jag att det i slutänden blir ett samhällsproblem.

    • Elvira

      Jag förstår inte över huvudtaget resonemanget att man är för jämställdhet men inte feminist? Jämställdhet och lika rättigheter för alla är precis det feminism står för, så hur kan man vara det ena men inte det andra när de är synonymer? Ni kanske inte ska vara så rädda för ordet och istället fokusera på vad feminism står för. Och zeb, läs det Nina skrev igen och se över din kommentar. Och förvräng inte varje ord.

  • Baltazar

    Svårt verka som företrädare för feminismen, då det ingalunda är en enhetlig rörelse. Betydande delar av rörelsen verkar vara djupt förankrad inom vänsterrörelsen. Där finns det sedan gammalt en ideologisk grund från en indelning av människor i kollektiva grupper, dvs. arbetare och överklass. En naturlig syn på könsproblematiken för en person med den utgångspunkten är att istället dela in oss i grupperna män och kvinnor. Nästa steg blir att den underordnade gruppen bedriver kamp mot den överordnade gruppen. Med ett sådant synsätt blir man enligt mig snarare en del av problemet än lösningen. Att dessutom påstå att alla feminister gillar vita, rika, heterosexuella män, torde vara en aning naivt.

  • Pingback: Det här med manshat. | Nina Åkestam : Nils Pettersson()

  • Adonis

    “De som är män har alltså ofta vant sig vid att bli behandlade som mer värda eftersom de hela livet har blivit behandlade så.”

    Vem fan har gett dig rätten att tala för alla män?

    Du ogillar kategoriseringar men formulerar sedan en åsikt som vi män sedan ska bara acceptera som sanning?

    Vi män är individer. Många av oss är uppvuxna i matriarkala strukturer som hämmat oss, där vi sett kvinnor få fördelar och bli “positivt” särbehandlade .

    Är det alla kvinnors fel? Inte då. Vi är världens mest jämställda land, men vi har världens mest högljudda feminister. Hur fan går det ihop?

    Hela den post-feministiska rörelsen är full av uppmärksamhetstörstande kvinnor som inte har någon egentlig begåvning att luta sig tillbaka på, utan istället nöjer sig med att skriva länkbetesartiklar där de skyller sig egen ofullkomlighet på den – i deras värld – homogena gruppen “män”.

    Vill du ha jämlikhet? Ta detta inlägget som en man.

    • Perry

      1. Om en tycker att könen kategoriseras i samhället så måste en ju få påtala det utan att bli anklagad för att kategorisera.

      Lägg fö märke till att det står “ofta” i meningen du först citerar. Det står inget om alla män.

      2. Och ibland måste en ändå kategorisera för att kunna föra en diskussion kring hur världen ser ut. Hur beskriver man annars hur det fungerar generellt.

      3. Nina skriver ju i slutet just om hur hon, på det personliga planet, ser alla som individer “Jag gillar och ogillar olika individer, inte grupper”

      4. Vi kanske har ett av världens mest jämställda länder just FÖR att vi har högljudda feminister. I många länder är det ännu omöjligt att vara särskilt högljudd som feminist.

      5. Visst kan en skylla sina tillkortakommanden på den som är överordnad, det har du rätt i. Jag brukar skylla på chefen. En obegåvad kvinna kan skylla på patriarkatet. Nu är du ju lite luddig när du skriver att “rörelsen är full av uppmärksamhetstörstande kvinnor som inte har någon egentlig begåvning att luta sig tillbaka på”. Vilka du syftar på mer exakt kan jag inte veta. Men det finns massor av begåvning bland feminister (tänk bara på kvinnliga journalister, politiker och företagare så har du nog tänkt på ett antal begåvade feminister). Så det där om “ingen egentlig begåvning” kan du glömma. Att det finns massor av unga, arga kvinnor som mer uttrycker sig rakt från hjärtat än med välslipade argument och inpluggad statistik… well. Det är ungdomens privilegium och det ändrar inte det faktum att samhället fortfarande inte är jämställt.

      /Perry, Y-kromosoms-innehavare

    • Zeb

      Perry. På vilket sätt har den “högljudda” svenska formen av feminism gjort Sverige till ett bättre land? Du kan åka över bron till Danmark där det också drivs jämställdhetsarbete, men inte alls på samma rabiata sätt som i Sverige. På vilket sätt har Sverige kommit längre, och blivit mer utvecklat, människovänligt eller liberalt än t ex Danmark pga vårt ymniga flöde av ilskna feminister i kultur och media? Eller USA för den delen där det finns fler kvinnliga entreprenörer än i Sverige? Vad har den svenska formen av feminism (i modern tid) egentligen bidragit med i samhället?

    • Elvira

      Hur kan man ta upp USA som en förebild för feminism?? Feminism står inte bara för lika rättigheter mellan kvinnor och män, utan mellan ALLA individer oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning osv. Det är det som är så underbart, den sträcker sig till alla! Så vitt jag vet kan man fortfarande bli sparkad i USA för att vara homosexuell, och det finns ingen chans i vissa delar att gifta sig.

      Btw så är Sverige inte längre det mest jämställda landet utan har hamnat efter på många plan. Och även om det skulle vara så, vad är det för anledning? Det betyder inte att det inte finns otaliga fler saker att göra.

  • Zeb

    Elvira. Angående att vara för jämställdhet men mot feminism.

    Jag tycker själv följande.

    1. Tror att båda könen är lika värda och ska vara lika inför lagen.

    2. Tror inte på att människor är slavar under könsmaktsstruktur utan bör betros med en självständig tankeförmåga och fria val.

    3. Tror inte att det finns en upplyst elit bland politik och media som “har bättre kunskap” och därför borde få reglera mer.

    4. Lagstiftad kvotering är inte samma sak som “informell kvotering” och bör inte jämföras med varandra.

    5. Människors och företags fria val och äganderätt smäller högre i en demokrati än “strukturer”.

    6. Man bör inte behandla vissa personer bättre/sämre idag för att andra personer behandlades illa för 50 år sedan.

    7. Osaklighet och aggressivitet i debatten har inte större relevans och plats för att avsändaren tillhör en “underordnad grupp”. Alla bör åläggas samma krav.

    Ungefär så.

    • Polyhistorian

      1. Tror? Jag vet.

      2. Om du inte ser hur en struktur påverkar dig är du slav under den. Medvetandegörelse av strukturen är nyckeln för att bryta den genom mothandlingar. Feminism handlar bland annat om att medvetandegöra strukturer och normer

      3. Skulle kräva en lång utläggning för mig att besvara och är inte så relevant för just den här frågan tycker jag.

      4. Konsekvensen är densamma. Om det sker på ett sådant sätt så att de som kvoteras in inte känner sig inkvoterade så tror jag det kan vara bra. Inte oproblematiskt men vad är det? Det är värt det helt enkelt.

      5. Jag tror det är viktigt att förstå att mycket litet av vad du har, har du förtjänat. Varken det goda eller det onda.

      6. Om det att de andra personerna behandas illa inte har någon konsekvens för de första personerna så visst. Då gäller det bara att belägga det då.

      7. Fast det där alltså. Aggressivitet implicerar inte osaklighet och ibland måste en skrika faktiskt. Att låta aggressiv är inte samma sak som att gå ut och misshandla någon. Makt är en faktor. Tänk stat som annekterar dina tillgångar. Har du då ingen rätt att skrika? Måste du då hålla god ton när din förtryckare har alla maktmedel?

  • wigwag

    Snyggt formulerat. Tycker också det är viktigt skilja på struktur och individ. Könsmaktsordningen implicerar bara, på det individuella planet, att individ av manskön har större potential att skaffa sig makt pga av struktur. Denna strukturella maktpotential är dock ganska marginell jämfört med individuella resurser. Eller en ung begåvad tjej med driv att skaffa sig makt har betydligt större chans att också få makt och därmed inta en förtryckarposition än vad en ung obegåvad kille utan driv till nåt annat än att kolla porrfilm och dricka öl har. På strukturell gruppnivå så elimineras dock den individuella faktorn och kvar blir enbart resultatet av könens strukturella maktpotential kvar.

  • sunkmugg

    “En av de vanligaste missuppfattningarna om feminister är att vi inte gillar män.”

    Två av de absolut största och tonsättande feministerna på nätet, Fanny Åström och Lady Dahmer (Natashja Blomberg), är väldigt öppna med sitt manshat så det är rätt svårt att se det som en missuppfattning. Du kanske tillhör gruppen som inte hatar män, men inom feminismen finns en stor grupp som gör det. Fanny Åström gick nyligen så långt som att mena att man inte skall se män som människor.