Det här med åsiktskorridoren.

Den senaste tiden har det ju varit ett himla hallå, framför allt på borgerliga och liberala ledarsidor, om åsiktskorridoren. En googling av ordet visar att det verkar ha dykt upp första gångerna i vintras, när professorn Henrik Ekengren Oscarsson använde det i ett blogginlägg. Har definierar korridoren som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd.” Han skriver att korridoren är mycket smal i Sverige, och att många i medieetablissemanget är helt bortkopplade från vad folk faktiskt tycker och tänker i många frågor. Exempelvis säger sig 45 procent av svenskarna i de studier som blogginlägget refererar till tro på gud, medan det är väldigt ovanligt att någon uttrycket det i offentligheten.

Jag är helt med på de potentiella problemen med ett alltför snävt debattklimat. Många av de mest akuta utmaningar som jag tycker att världen står inför (klimatförändringar och urholkningen av jordens resurser) pratar de flesta politiker knappt alls om, och gör de det är det väldigt luddigt. I värsta fall kan alltså åsiktskorridoren leda till att den mänsklig civilisationen går under, medan vi sitter och diskuterar när i grundskolan vi borde införa betyg.

Å andra sidan kan man inte förneka att det kan vara bra med en hyfsat definierad spelplan för vilka frågor man diskuterar. Det gör att alla kan fokusera, hjälpas åt, tömma ut de olika synpunkterna kring en viss grej innan man går vidare till nästa. Dessutom är det ju rätt behändigt att som samhälle faktiskt vara överens om vissa grundläggande saker. Det vore asjobbigt om vi inför varje val var tvungna att diskutera om vi ska behålla demokratin eller inte. Att Sverige har en så utbredd konsensuskultur tror jag är en av anledningarna till att vi faktiskt är så framgångsrika som land, både ekonomiskt och mänskligt. Det är fasen så mycket lättare att bemöta en finanskris om man inte samtidigt ska hantera diverse religiösa extremister som tycker att aborträtt är den absolut viktigaste frågan.

Men som sagt, en för smal korridor är inte heller bra, kan nog de flesta hålla med om. Något jag däremot inte fattar är varför så många skribenter verkar tro att korridoren skulle vara en problem just för högern. De sitter ju liksom vid makten sedan åtta år tillbaka? De har alla ministrar, alla departement, i princip hela näringslivet och de två största morgontidningarna i Sverige till sitt förfogande. Om de känner att de inte kan prata fritt för att korridoren är för smal, är det väl ändå bara att bredda den? De bestämmer ju, för sjutton. PK-maffian och vänstermedia (eller vilka det nu är som högern anser skapar den här korridoren) är oändligt mycket mer resurssvaga, i såväl pengar som andra typer av kapital.

Jag har sagt det förut, och säger det igen: yttrandefrihet är inte samma sak som att aldrig bli kritiserad. Och den som sitter på makten sitter också på ansvaret. Att efter åtta år i Rosenbad sitta och gnälla över att man inte får uttrycka sig fritt, kan knappast vara tas som kritik mot något annat en den egna formuleringsförmågan.