Det har inlägget tog 10 minuter att skriva

Idag kan man i DN hitta en artikel med titeln Svenskarna slösar bort sin arbetstid. Såna här saker kan man läsa med jämna mellanrum – någon forskare har räknat ut hur mycket tid folk tillbringar vid kaffeautomaten under en genomsnittlig dag och omvandlat det till pengar på ett år och det blir ju JÄTTEMYCKET. Jag blir alltid lika fascinerad över de journalister som nappar på åsna vansninneskalkyler. Det finns ett litet antal människor i Sverige som har jobb som inte kräver någon form av koncentrationsförmåga eller kvalifikation. För de företag som utför den typen av arbete kan man översätta kaffeautomatshäng i produktionsbortfall. För alla andra jobb kan man det inte.

Jag har överlag jäkligt svårt för logiken i att mäta arbete i tid. Jag förstår att det är enklast, men det betyder ju inte att det är rätt. Om jobbet blir gjort är det hyfsat ointressant hur lång tid det tog att göra det, tycker jag. Som vi räknar nu blir det ju helt bakvänt; ju längre tid jag tar på mig för att utföra en uppgift, desto mer betalt ska jag ha. Knäppt.

Det här knyter på ett elegant sätt an till ett program i P1s Tendens som gick någon gång i höstas. Där är det några intelligenta människor som påpekar att de senaste decenniernas tekniska framsteg borde göra att människor jobbar färre timmar för samma betalning. Om BNP stiger varje år, om vi behöver färre och färre människor för att baka en limpa eller plåta en reklamkampanj, borde arbetstiden minska. Men det gör den inte.

Det är kanske lite av ett stickspår som förtjänar ett eget inlägg, men hur som helst. Jag vägrar att tro att det är Facebook eller kaffeautomaten eller samtal med kollegor som är företags stora problem. Och varje gång jag läser något sånt får jag lite, lite ont i magen över hur lite folk tänker efter. Även de som är forskare.