Det finns en särskilt plats i helvetet för lilla-gumman-tanter

Häromdagen fick jag ett mail från en läsare med en spaning som jag tycker förtjänar lite mer uppmärksamhet. Han hade observerat att de kvinnor han jobbade med, oftare än han själv, ifrågasattes och trycktes ner, inte av män, utan av andra kvinnor. Frågan han ställde mig var: är det där nåt man snackar om i feministiska kretsar? Och vad beror det på?

Tidigare trodde jag att det påståendet att hindren för kvinnor i karriären ofta inte är män utan andra kvinnor, var rent skitsnack. Jag trodde att det var ännu ett sätt att misskreditera kvinnor och frånta män ansvaret: ni gör det här mot er själva! Det är inte vårt fel! Jag jobbade nämligen i flera år utan att någonsin stöta på den omtalade kvinnan som ville stoppa mig. Snarare uppfattade jag att alla möjliga, från kollegor till kunder till branschrepresentanter, stöttade och peppade mig oproportionerligt mycket. Och nu snackar vi inte i feministiska kretsar, utan på vanliga jobbet, och i vanliga jobbsammanhang.

Det tror jag fortfarande stämmer till största del. Aktivt motstånd från andra kvinnor är inte det största hindret. Förutfattade meningar är det. Men däremot har jag, som så ofta, fått revidera min onyanserade ståndpunkt. För nu har jag träffat dem vid flera tillfällen: lilla-gumman-tanterna. De kompletteras ofta med jag-har-minsann-aldrig-tanterna.

Det här är kvinnor som är bra mycket äldre än jag, och som ofta har lyckats väldigt bra med sina karriärer. Den första kategorin tant har adapterat ett klassiskt manligt beteende där de liksom betraktar mig på roat avstånd, kan i och för sig säga att man är himla duktig, men markerar tydligt att här ska man inte komma och tro att man är nåt. Den andra kategorin tant avfärdar bestämt att kön har något med jobbet att göra över huvud taget, och tycker att den som pratar jämställdhet bara ställer till det för sig själv och andra. Hon har nämligen minsann aldrig tänkt på att hon är kvinna, och det har aldrig varit ett hinder för henne.

Det finns många feministiska teorier som förklarar varför det här händer (tokenism, queen bee och gate-keeper heter exempelvis tre av dem). Men alla handlar i princip om samma sak: partriarkala strukturer innebär att kvinnor i de flesta sammanhang behöver mäns bekräftelse. En kvinna på maktposition sitter sällan så säkert att hon kan ignorera männen i sin omgivning. Grunden till att hon behandlar andra kvinnor sämre än vad hon behandlar män är inte att hon ogillar kvinnor, det är att hon säkrar sin egen position. 

Dels har kvinnan med makt mycket att tjäna på att det inte kommer in fler kvinnor i just hennes yrkesvärld. Att vara ensam (eller en av få) kvinnor i en yrkessituation innebär ofta hög status – jag är en av grabbarna, kolla! – och den statusen hotas av att fler kvinnor kommer in på området. Det är på många sätt ett reellt hot, eftersom status och löner faktiskt sjunker när fler kvinnor kommer in i ett visst yrke (lärare och marknadschefer är två bra exempel). Jag tror alltså inte att jag-har-minsann-aldrig-tanterna ljuger. De har nog haft det bra, just för att de har varit ensamma. 
Det kan också handla om ren riskhantering: att man känner att man måste visa för “grabbarna” att man är en av dem, och att ens lojalitet ligger med företaget, inte med det egna könet. Som kvinna är man nämligen alltid först och främst kvinna, sedan eventuellt VD eller rockstjärna, och det påverkar hur folk uppfattar en. Vill man att folk ska fokusera på “VD” och inte “kvinna” är det smart att aktivt distansera sig från sitt kön. 
Jag tror dock att den viktigaste förklaringen är den här: Alla, kvinnor som män, är uppväxta i ett samhälle där vi har lärt oss att män är mer kompetenta när det gäller jobb. Kvinnor ser precis samma bilder av en typisk chef, en typisk president eller en typisk reklamkreatör som män gör. Därför blir vi precis lika förvånade, och oroliga, när någon bryter mot normen. Vi utgår från att kvinnan inte är lika bra. Vi letar efter bevis på att vi har rätt, och när vi hittar dem, säger vi Aha! Jag visste väl det! och kan på sakliga grunder säga att den här personen nog inte är på rätt plats i alla fall. Skillnaden är att en man på samma roll inte behöver genomgå den granskningen, och därför klarar sig undan. 
Det är en knepig situation som inte löser sig i en handvändning. Mycket forskning på området visar att problemen försvinner när organisationen blir jämställd till 30/70, och medlemmar av det underrepresenterade könet inte är så ensamma längre. Förutom det, är det viktigaste för alla, kvinnor som män, är att vi försöker hålla koll på våra egna fördomar. Och att vi aktivt kämpar mot att dela in människor i fack. För varje lilla-gumman-tant jag har stött på har jag nämligen träffat tre vi-borde-jobba-ihop-tanter och två kör-så-det-ryker-tanter. Slutsatsen är att det inte är kvinnor som hindrar eller hjälper andra kvinnor. Det är egoistiska människor som stjälper, och empatiska människor som hjälper. Och det är den senare människotypen man ska försöka omge sig med, oavsett kön.
  • Sara

    Bra skrivet, dock händer det något när man skaffar barn. Andra kvinnor har mycket bestämda åsikter om hur barn skall födas, hur länge man skall vara hemma och hur barnen skall matas (amning eller ej). A big no-no är att göra kjesarsnitt, vara hemma mindre än ett år eller att skippa amma (oavsett orsak). Begår man dessa synder anser man sig vara förmer än andra kvinnor och man motarbetas, förlöjligas (vem tror hon att hon är) och får stå ut med ständiga tjuvnyp av sina kvinnliga kollegor. Mycket sorgligt.

    • Nina Åkestam

      Ja, det där har jag hört mycket om. Verkar så himla märkligt att folk tappar det totalt när det gäller just kids. Om något är uppenbart är det ju att människobarn är extremt flexibla små varelser som kan födas och uppfostras efter i princip vilka metoder som helst. Samt att få barn är det absolut vanligaste en kan göra, efter att dö. Dom flesta gör det, dom flesta fixar det utmärkt. Get over it, liksom, borde man kunna tycka.

  • Lovisa

    Riktigt bra inlägg!

  • Maowlin

    Åh! Precis det här har jag gått och funderat på. Har du Nina eller någon annan något bra lästips om det här beteendet med att tillskriva sig “att vara en av männen”?

    • Nina Åkestam

      Boken “Det ordnar sig” av Anna Wahl går igenom ett gäng olika jämställdhetsteorier för arbetslivet, där finns garanterat det resonemanget med!

  • Calle

    Superbra Nina! De två sista raderna sammanfattar det hela. Det finns bra och dåliga äpplen i både träden. Visst möter jag män med dålig karaktär, men även bra män. Samma med kvinnor, så debatten handlar mest om vilka äpplen man ställer mot varandra. Yrkeslivet är egentligen inte alls manligt. Yrkeslivet är yrkeslivet helt enkelt. En del är duktiga och flitiga, andra väljer mindre trevliga överlevnadsstrategier. Livet är kort – välj rätt sort!

  • Sofie

    Jag skulle vilja påstå att det specifikt inte har med just kvinnor att göra, utan är ett fenomen som kan kopplas till alla typer av grupperingar där det finns maktskillnader. Svaga grupper tenderar att behandla andra människor i samma svaga grupp på ett liknande sätt (dvs dåligt). Det är därför det kan vara smått irriterande när människor tolkar det här beteendet som ett specifikt kvinnoproblem, (“kvinnor kan inte samarbeta”. etc) Jag tror att det hade sett ut på precis samma sätt för männen om vi levt i att matriarkat. Starka grupper håller varandra om ryggen, eftersom de tjänar på att hålla “sin” grupp” uppe i hierarkin, medans svaga grupper försöka komma in i de “fina” grupperna, och då tjänar de inget på röra sig med sina ursprungliga “sämre” grupp. Lite klumpigt förklarat. Boken “Byt namn – och andra sätt att lyckas som journalist” beskrivs det här beteendet ganska bra. Man ska byta namn som klingar exotiskt och/eller överklass, man ska bosätta sig i innerstan och infiltrera kultur/medieeliten. Då funkar det inte riktigt att synas i okreddiga sammanhang bland vänner från förr. Det kan tyckas som en långsökt jämföresle, men jag tycker det är samma typ av beteende, och ej könsspecifikt, utan helt enkelt en fråga om makt. Maktrelationen mellan könen är dock väldigt skev, varför det här beteendet blir så tydligt just här.

  • Sofie

    Jag har arbetat på kvinnodominerade arbetsplatser i flera år och märker en stor skillnad mellan hur man blir bemött annorlunda av kvinnor resp. män. Kvinnor tenderar att hålla större “koll” på andra kvinnor – hur de beter sig, hur de ser ut, om de på något sätt inte gör som man ska. Män är mycket mer avslappnade. Nu är jag en ung kvinna och jag tror att jag av den anledningen blir behandlad bättre av män på arbetsplatsen än vad andra äldre kvinnor kanske blir. Vad vet jag. Jag märker en skillnad i bemötande helt klart. Ofta är den subtil och de allra flesta är väldigt trevliga. Skillnaden ligger i en sorts övervakning från kvinnor som jag inte känner från män. Det är alltid kvinnor som frågar om man har skrivit upp sig på kökslistan eller om man verkligen jobbar heltid eftersom de noterat att man gått tidigare någon dag. En man skulle aldrig bry sig. Och jag tror helt enkelt att det beror på det jag beskrev nedan, att kvinnor betraktar andra kvinnor som hot eftersom de befinner sig i underläge.

  • Cecilia Silfwerbrand

    Bra artikel. Jag tror du har rätt när det gäller för oss kvinnor, om vi skall vara uppriktiga, att vi bekräftar oss via männen i våra positioner.

    Att det blir jämt med 30/70 är oacceptabelt. Vid 50/50 kan alla känna sig inkluderade i samhället. Vi är duktiga på att exkludera – då behåller vi vår makt som vi kämpat för – och vill inte ge bort det till någon som inte kämpat som vi på positioner. Vid 50/50 kommer mycket kreativt att skapas och tas tillvara på ett nytt sätt. Vår ekonomi och solidaritet kommer att blomstra!

    • Nina Åkestam

      Jag menade inte att 30/70 är målet, men forskning visar att det är då de positiva effekterna börjar synas. Alltså räcker det inte med en eller ett par avvikande personer för att få effekter av jämställdhetsarbete.

  • Bella

    Tack för att du sätter ord på mycket av det jag upplevt de senaste åren. Så himl bra och så himla bra du är!

  • klara

    intressant skrivet!

  • Ally

    Hej!

    Jag blev så full i skratt och tänkte direkt på ditt inlägg när jag läste följande artikel:

    http://www.svd.se/kultur/ulla-murman-kvinnor-som-jobbar-mycket-behover-en-hemmafru_8731628.svd#

    Artikeln är superintressant i övrigt men avslutas med:

    “–Jag har aldrig kallat mig feminist, aldrig varit engagerad i kvinnorörelsen. Jag vet inte varför, det har bjudit mig emot. Många gånger har jag tänkt; vad f-n bråkar de om? Särskilt i dag, när så mycket blivit bättre, tycker jag det är lite för mycket gny på kvinnor. Samtidigt kan man väl säga att det är en helt annan studs på dem än det var på min tid.”

    Ajajaj lilla jag-har-minsann-aldrig-tanten!

    Så sorgligt och du har så himla rätt.